Rikets sal

Dagens inlägg innehar samma titel som boken med samma titel. Detta för att jag vill påvisa referenser och således beskydda mig och mitt inre liv. Idag fann ajg konst när jag var på väg till en kiosk för att inhandla nödvändigheter. Jag låter er ta del av processen.

Konst kan vara svår att detektera. Ibland kan konst se ut som helt vanliga ting/fenomen. Men begå aldrig misstaget att ge dig ut på en Art Experience utan att vara säker på att det verkligen är konst du hittat.

Förberedelser för en Art Experience: Väl rätt outfit/image

Det finns några riktlinjer för hur du klär dig som en konstrelaterad person. 1) Ha Alltid svarta kläder. Ska du använda dig av färg måste du göra dig till en konstinstallation och t.ex. ha rosagröna fjädrar som örhängen och ett par lila silkesbyxor som är höga i midjan. Men använd annars alltid svarta kläder. De utstrålar seriositet. 2) Ta ingen vanlig simpel, ”framifrånbild”, då ser du ut att tillhöra den förkastliga internetgenerationen / den oestetiska pöbeln 3) Ha ett speciellt smycke 4) Utstråla introvert fascination för livet och detaljer.

När du klätt upp dig är det bara att gå ut. Kom ihåg att promenera i lugn takt och beskåda omgivningen med en tolerant blick. Hitta konstverk och skriv sedan en artiklar om dina känslor inför konsten.–>

KONSTVERK ETT

Galopperande styrka klädd i industrialismens smolk
Umedalens konstpark är något alldeles extra. Det beror inte på de tusentals konstverk som smyckar grönområdena kring de gamla psykavdelningarna. Det beror på ett enda konstverk. Ett konstverk som vid första åsyn verkar trivialt, simpelt och nästan ignobelt. Som vid andra åsyn endast framstår smaklöst. Men, som vid tredje åsyn aldrig lämnar din hornhinna igen. Jag talar om ”Hästen”.

Hundra meter upp i luften, placerad på en tegelstensskorsten från tidigt 1900-tal, står en majestätisk häst gjord i plast. Då och då hörs ödsliga gnägganden, och som åskådare blir jag både rejält överraskad och illa berörd. Vad vill den mig? Tänker jag, och gnäggandena tränger sig på, tränger sig in innanför huden. Ljuden tar mig till ett fält utanför en brittisk lantgård. Där står jag, min lågstadielärare Marianne och en liten Chihuahua. Vi håller varandras händer och Marianne gråter. Chihuahuans små daggfuktiga tassar darrar. Den öppnar försiktigt sin mun och viskar ”Industrialismen, Marianne, utan den skulle vi bara vara smolk i samhällets bägare”.
Jag lämnar konstverket med en känsla av att vilja lägga mig ner i en sotig gruva. Där vill jag ligga och dricka av livets nektar. Och när något lämnar mig med en sådan känsla, då vet jag. Det här är bra konst.

-Moa Lundqvist

KONSTVERK TVÅ

Torftigt försök till konceptuell innovation

Egentligen vill jag inte slösa mina ord på denna så kallade ”konst”. Så fort jag närmade mig vad som kallats ”årtiondets största konstupplevelse” kände jag att något var fel. Inte en tillstymmelse av känsla fanns någonstans i närheten av verket. Tom luft, tom tid, ingenting. Jag äcklades redan innan jag hunnit se konsten. När jag sedan öppnade ögonen blev jag yr av förakt. Detta försök att skapa ett hållbart koncept är penibelt och avskyvärt. Materialet är kallt och avvisande, och motivet känns på något sätt hänsynslöst. Konstnären, Raoul D’Veliere, kallar sitt verk ”ifrågasättande och normkritiskt” men allt jag ser ett freudianskt och incestuöst raljerande över livets orättvisor. Nej, jag lämnar platsen innan verkets metalliska yta och frånvarande själ förtär mitt inre liv.

- Moa Lundqvist