Lördagen den tredje juli skulle vi äntligen ha premiär för det publikjippo som i Krogshowsgänget gått under arbetsnamnet ”Hur ska det gå för melonen?”.
Lekens grundpremisser är till synes enkla. En vattenslang kopplas till en Sodastreamer i den ena änden, den andra körs in i botten på en vattenmelon.
fig. 1
Publiken ska satsa pengar på hur många tryck från sodastreamern melonen klarar innan den sprängs.
Vad publiken inte vet är att det inuti vattenmelonen finns en liten sprängladdning, och att det inuti slangen löper en elkabel kopplad till ett batteri som detonerar laddningen på första trycket. Förvåning och succé bör uppstå.
Men fegisar som vi är fick vi för oss att vi måste provspränga skiten innan vi gjorde det live inför en publik bestående av barn, åldringar och, högst sannolikt, lätt förståndshandikappade. Onsdagen innan cyklade jag och Ankan så till en öde gräsplätt i centrala Malmö, och det här är vad som hände:
Hur gick det sen?
Vi uppskattade att sprängradien var sex meter, det vill säga väl inom Pildammsteaterns scenkant (fig. 2). Inga orosmoln fanns på vår himmel, och vi gick till Curryhatten och drack öl från Indien.
Men när vi kom till amfiteatern på lördagen ville de säkerhetsansvariga göra en egen provsprängning! Litade de inte på oss fullständigt outbildade pyrotekniker? Vi fnös ord som ”onödigt” och ”förnedrande” och lät också undslippa en och annan högljudd läppfis. Men de hade köpt in en extra melon och vi hade tyvärr en extra sprängladdning, så låt gå.
Kruxet var att deras melon var en stenhård, omogen spansk melon, medan den vi provsprängt var en saftig, nästintill porös grekisk dito. Hade vi varit utbildade pyrotekniker hade vi förstått vad detta skulle innebära. Men det är vi inte, så det gjorde vi inte.
Den apterade melonen sattes mitt på scenen. Scentekniker gömde sig bakom frigolitkullar. Musiker täckte över tromboner. Säkerhetsansvariga backade till löjeväckande avstånd. Jag och Ankan skrattade hånfullt snett uppåt och kallade dem alla vid förminskande öknamn.
Sen sa det pang. Eller rättare sagt, det sa KABOOM! Det hittades livsfarliga melonskärvor tjugofem meter upp i amfiteatern. Den säkerhetsansvarige tog ett sekundsnabbt beslut: ”Det här kommer inte att funka.” Vi hävdade bestämt att det med vår solmogna grekiska melon inte skulle vara någon fara. Vi fick inget gehör.
Nödlösningen blev att till föreställningen lägga melonen i en kundvagn invirad i genomskinlig plast och täcka över den med ett parasoll. Komik och säkerhet har aldrig gått bra ihop.
Men vi tjänade i alla fall 34 kronor på vadslagningen.
Det är kul att spränga saker!
Tänk bara om vi hade fått se det hela i riktig superslowmotion i HD! Köp svindyr kamerautrustning och gör om!
Will do!
Vilken typ av sprängladdning användes?
Helskönt koncept ändå! Tråkigt med säkerhet..
Vet inte. Nån från nåt sprängmedelsföretag.
HAHA! Den var bra.
Det där känns som något för Mythbusters. ^^
Skriv till dom!
Jag hade väldigt gärna sett en film på den spanska melonen.
Jag också. Men det var ingen som filmade det. Alla var för upptagna med att se sitt liv passera revy.
off topic. men hade det inte varit kul att göra ett spoof på the mentalist som heter dement-alist
Det hade varit roligt!
FREAKING awesome! Men, ni måste skaffa en höghastighetskamera så att man kan få lite balla bilder på spektaklet! Fixar ni det?
Det fixar vi.
Scanners!! Se länk.
Eller youtube då:
Vänta. Ska man varna känsliga tittare kanske?
Näe, väl?
Åh vad roligt. Sånt här tilltalar min omogna hjärna.
Djäklar vad avundsjuk jag blir, jag vill också tillbringa mina semesterdagar med att spränga meloner!
Hur kul tror du då vi utbildade pyrotekniker har det när vi måste tänka på andras säkerhet hela tiden? (Eld är roligast utan säkerhetsavstånd och avspärrningar)
[...] Vad har hänt med melonen? Har den möjligen sprängts? [...]
YAYAYYYYYYYYY
( där fick melonjävlen så den teg. MOHAHAHHAHAHHAHHAH)