Rikets sal

Tjo. Jag hade tänkt avlägga rapport från årets Bok- och Biblioteksmässa, men inser nu att jag inte har något att berätta. Eller rättare sagt – att jag inte har något att berätta som ni inte redan vet. För oavsett om ni varit mässbesökare eller inte så vet ni ju vad det handlar om. Ni vet att Jan Guillou sitter i Aftonbladet-montern och dinglar med benen på en alldeles för hög stol(/häst). Ni vet till och med vad han gaggar om (Säpo) och vad han har på sig (en s.k. ”flatskjorta”). Ni vet att litteratursfärens pinfärska one hit wonders står och tafsdansar ironiskt på alla VIP-mingel de kommer åt, och att horder av sextioplussare lallar runt på mässgolvet som om det någonstans bland alla böcker låg en hemlig skattkista – fylld av marmeladkulor, tipskuponger och Pussi Tonfisk – att hitta. Och ni har, vid det här laget, kanske listat ut att någonstans i denna röra – denna paella av unga och gamla kulturfans med gemensam nämnare att de alla legat med Bob Hansson på en solkig folkhögskolesoffa (eller i alla fall legat med någon som legat med Bob Hansson på en solkig folkhögskolesoffa) – stod lelle jag i en monter och signerade mitt nya seriealbum, Mig blir du snart kär i.

För oss med bräckligt ego är en signering på bokmässan som att spela ett parti Kronan*, fast med självkänsla som insats istället för knogar. Ena sekunden är allt halle-fucking-luja och fanfarer och palmblad strösslade framför ens fötter, och i nästa sekund står något boleroprytt russin och liknar den buttrare av de två teatermaskerna medan hon avmätt bläddrar i ens magnum opus. Kanske muttrar hon något om att ”jaha, är det sånt här”. Och man vill bara gå fram och dirigera hennes slöa bläddrande, man vill fatta hennes lilla hand och krama den hårt – så hårt att det krasar och hennes små koögon tåras – och skrika: ”MEN DIN DUMMA TANTAJÄVEL – DU FATTAR VÄL ATT DU INTE KAN BÖRJA LÄSA EN SERIE FRÅN OCH MED NÄST SISTA RUTAN! VAD FAN ÄR DET MED DIG – ÄR DU EN DYSLEKTISK JAPAN**?”. Men det får man inte. Man får finna sig i att flina som en halloweenpumpa och kraxa fram ”tack goe frun för att du tog dig tid att ägna tre sekunder åt något jag jobbat med i ett år” medan man knyter tantkrossarnäven i kjolfickan.

Jag överdriver såklart. Riktigt så jobbigt är det inte att vara någorlunda framgångsrik inom sitt skrå och hyllas som judarnas konung en gång om året. För uppenbarligen finns det ju massor av grejer som gör mässan värd att återvända till år efter år. Tyvärr kan jag inte komma på vilka de är (för sprit finns ju även annorstädes, och böcker och uppskattning – mig veterligen – likaså). Men jag vet att årets mässa i alla fall hade EN stark ljusglimt. Nämligen: en extremt rar läsare som gav mig en present. Eftersom scannern står i andra delen av rummet – och jag har ont i underredet efter att ha ståjobbat i tre dagar – orkar jag inte visa vad presenten består av just nu. Så det får bli en cliffhanger. Imorgon kommer jag visa ALLT. Och ni – kära läsare – kommer att förundras, förfasas, förföras. Ni kommer bli avundsjuka, arga + ännu fler allitterationer.

Så, jag återkommer alltså om mindre än ett dygn. Till dess kan ni passa på att beställa min bok. (En varning till epileptiker/SD-röstare: den är extremt färgglad.) Puss. Hej.

.

* = För er som aldrig spelade Kronan, eller bodde på någon utomnorrländsk ort där fenomenet hette något annat (eller där ni – Gud förbjude – lekte lekar som Under hökens vingar, kom och Flaggan på rasterna) kan jag förtälja att det går till såhär: klassens psykon sätter sig vid ett av de där golvfasta korridorsborden med inristade fjortisnamn och svastikor. Någon plockar fram ett mynt och sätter det i snurrning på bordet. Alla måste, i tur och ordning, ”knäppa” på myntet så att det håller farten. Den som först misslyckas med knäppningen bestraffas. Han eller hon får ställa sin tass till förfogande genom att pressa ner den mot bordet neandertalar-style och låta någon sikta – och sedan skjuta – myntet mot knogarna. Helst ska det uppstå blodutgjutelser eller skelettskador. (Den straffade bör m.a.o. aldrig mer kunna räkna på knogarna vilka månader som har 30 respektive 31 dagar.)

** = På ön Japan är allt som här, fast tvärtom. Där sitter man direkt på golvet, läser sin manga från höger till vänster (precis som nämnda bokmässetanter), och ju äldre och stiffare man blir – desto roligare finner man det att förnedras i TV, karaoka till eurodisco och buda hem femtonåringars använda Hello Kitty-trosor på eBay.