Rikets sal

Imorgon är det den första dagen i mitt nya liv som fullblodssatiriker, för då börjar nämligen mitt sommarvikariat på Tankesmedjan i P3. Som den ängsliga plugghäst jag är kan jag inte nöja mig med att bara dyka upp i radiohuset imorgon, bläddra i tidningarna och fästa mig vid någon olycklig felsyftning eller groda (som jag sedan gör fem minuter radio av, Pang Prego-style). Nej, jag sitter redan nu, på obetald tid, och ögnar igenom det nyhetsflöde jag under några resande veckor försummat.

Hittar jag då något, undrar ni. Nej. Om man inte räknar en månadsgammal artikel om raggningskurser för kvinnor. Eftersom den är just månadsgammal kommer ni inte att höra min gälla pojkröst ta upp detta svaga case i radio, så jag bjussar på’t här istället. Häng me’!

Ur artikeln:

För första gången ordnar Charismatic Revolution (CR) en raggningskurs för kvinnor. [...] inspirerade av amerikanska förlagor som Neil Strauss bästsäljare ”Spelet”, där författaren berättar om hur han blivit bra på att ragga genom att lära sig olika repliker och sätt att manipulera kvinnor.

- Boken är bra för att den visar killar att man kan bli bättre på att få tjejer, men vi tar avstånd från de metoder som används i den, säger Gustavo Figueroa, en av grundarna till CR.

– Medan vi övade och utvecklades började vi hitta en egen grej, att säga positiva saker till tjejer i stället för att ”negga” som de gör i boken.

Oj, en egen grej! Det var alltså ni, Charismatic Revolution, som kom på det här med att säga något snällt? Alltså… tack! Tack som fan!

Jag minns inte hur det var för några månader sedan, men om jag ska ta er på orden så var det nästan fysiskt omöjligt att säga ”du är snäll/snygg/intressant/begåvad”. Även om man formade orden med munnen var det liksom något som saknades. Tänk va, att det bara var kunskap! Kunskap om att man också kan säga schyssta grejer, att den möjligheten finns.

Jag tackar er, de fyra vännerna på Charismatic Revolution, för allt gott ni givit till världen. Jag vill smörja era fötter och strö palmblad framför era åsnor. Och om jag var en sådan som kunde utnämna folk till hedersmedborgare hade jag gjort det utan att tveka. För vem vet vad som hade funnits utan er. Krig och elände. Gråtande barn, Hötorgs-style. Relationer som börjar med bråk och slutar med barnbidrag (eller som vi sa i glada Gävle: börjar med slag och slutar med socialbidrag). Men nu, tack vare er, är världen en trygg och färgsprakande plats. I salute you, Charismatic Revolution!

.

P.S. Jag ber också om ursäkt. Jag är trött. Har någon en bättre nyhet att utgå från, så jag slipper upprepa denna spela dum-strategi? Vill ni ge mig en länk till något som är roligt på riktigt?

P.S. 2. Den här får man upp när man bildgooglar satire.

Förlåt en dum, men jag förstår inte vad den betyder. Är det skönhetsideal gone mad, tecknade av en mans-satirikers välvässade penna? Går detta att tillämpa i våra dagar? Det vill säga: ska jag ta upp caset om kvinnors alldeles för tilltagna cylinderhucklen i Tankesmedjan (eller är det gårdagens spaning)?

Nu ska jag göra något helt annat.