Rikets sal

Har ni haft roligt nån gång? Jag hade det igår. Ofta när det blir kul, har jag noterat, bjuder tillvaron på en kombo av förväntan, infriade förhoppningar och överraskningar. Håller ni med?
Jag mötte Talib igår, tidig kväll på Östermalmshallen – första gången jag var där. Hallen, som jag numer kallar den, är en saluhall av den gamla skolan. En sån som fanns i Malmö förr i tiden innan det blev ett osmakligt food court med thaikiosker och lattebarer (detta är min första Det var bättre förr nånsin!). På Hallen kan man köpa bättre ostar, viltpatéer och nylandad fisk. Jag tuggade i mej en ölkorv för en tia och fottade den här fisken. Jag och Mango skrattade en del åt fiskens dumma uppsyn och lite till om hur mycket den hatat oss för att vi hånade dess torkade ögon, om den bara kunna leva samt prata.

Sen fick vi syn på Lill-Babs! Och gud vad glada vi blev! I ungefär 20 minuter cirklade vi runt henne tills tillfället var rätt att gå fram. När det skedde var vi väl medvetna om att hon iakttagit oss och antagligen tyckte vi var skumma. Det blev såklart inte bättre när jag berättade att jag äger den turkosa pikétröja hon brukade ha när hon spelade golf.

Hon kände att nåt var fel med oss och det blev inte bättre av att Talib i nervositet fumlade med kameran så hon fick stå och se ansträngd ut i tre och en halv minut.

Vi var ändå sjukt nöjda med vad vi uträttat på Hallen och precis innan vi lämnade den kom Meja in!

Sen vandrade vi mot Dramaten och spelade in ”Mitt Stockholm del 2″. Resultatet kommer upp här imorn!

Nästa anhalt blev Kladdes Kebab som ni kan se på Talibs tidigare inlägg, och snart var vi framme vid vår sista anhalt: En spoken word-föreställning i en källare på Södermalm.

Det var en tjej på min redaktion som berättat om det och vi gick in bara för att snart ha blivit en del av en jury som skulle ge poäng i den poesitävling vi tydligen betalt för att se på (är inte riktigt säker på hur det gick till).

Av olika anledningar kallade konferenciern oss för ”Mediehororna”, ”Reklamarna” och ”Kanal 5″-juryn, vilket givetvis var provocerande för poeterna i rummet.

Vi märkte dock snart att vi stortrivdes i rollen som bad guys och varje gång vi gav 2.1 eller 1.9 poäng av 10 vrålade konferenciern ”Åhhh… skåda hatet från Kapitalet!” och 150  rödvinsdrickande rimmare som lever strax under socialens definition av existensminimum buade åt oss.

Magnus och jag frågade oss hela tiden – hur gick detta till? Hur hamnade vi här och varför hatar dom oss? Hur kom vi att representera Kapitalet?

Inte desto mindre var det roande och lite kittlande obehagligt hur härligt det var att va hatad! Jag vågar inte riktigt analysera varför, men jag tror att jag idag har lite större förståelse för Johan Stael von Holstein.

Tack kära poeter! Mvh/ Valle