En mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva

I förrgår såg jag ett så himla bra avsnitt av Hemsökta Hus.

Några av er känner till att jag är en naturvetenskapens man, och att jag skrattar öppet och hånfullt i ansiktet på dem som tror på spöken, troll och horoskop. Jag vet och förstår alltså mycket väl att alla såna här program är uppgjorda och författade av nån nisse som antagligen hade större författarpretentioner än så.

Det är därför det har stört mig väldigt mycket att dom varit så dåliga. Det är folk i gröna färgskalor som blir uppjagade till gränsen av ett grand mal för att det på ett spöklikt sätt känns lite kallare bredvid fönstret än framför ångpannan. Nån gång ser en grönstarrig tant en ”orb” och fyller sin Tena Lady till brädden.

Men om man nu lägger ner tid på att göra en serie som är så uppenbart påhittad, och som riktar sig till den lättlurade människounderarten TV4+-tittare, varför går man inte hela vägen? Dubbelexponera en tom riddarrustning som släpar runt på en ouijabräda, mura in en snorhäxa i väggen som bryter sig ut och lägger krokben på ljudteknikern, vad vet jag. Inget sånt har jag fått se.

Tills i förrgår. Då jävlar gick dom ba-nanas. Det var på Oxford Castle, i fånghålor, tornrum och fuktiga stenhörn. Hela gänget satt runt ett bord, höll händer och då börjar bordet hoppa! Skutt, skutt sa bordet. Prutt, prutt sa rumphålen. Oerhört underhållande.

Klipp till senare: de gör anden i glaset! Och se och häpna, spöket skriver ordet pox! Genast vet mediet att den gamla munkgasten dog av syffe på 1500-talet. Vad händer sen? Broder Pox kastar glaset av bordet! TV4+-antennen bågnade av att tittarna unisont drog efter andan.

Klipp till ett dragigt tornrum. Programledaren och en medelålders man går in, deras midlandsdialekt gråtgrötigare än någonsin. Då…går…dörren igen! OCH REGLAS UTIFRÅN! Tantskriket fick djur på andra kontinenter att skena. Jag är mer road än när jag fick höra om Boomerang-Roger.

Jag vet inte vad jag vill säga med det här, mer än…så ska det se ut, Hemsökta Hus. Äntligen roar ni mig.

17 kommentarer to “En mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva”

  1. Ylva skriver:

    Så levande beskrivning av något som borde vara så dött.

  2. Roger skriver:

    Det avsnittet har jag sett! De är så fruktansvärt dåliga så det, som nån så vackert uttryckde det, går ett helt varv runt och blir bra :D Roligt att de väljer de absolut räddaste programledarna till dessa program. Tanten i läderrocken är ju brutalt lättskrämd.

    En gång fick man se att ett papper rörde sig. De hade ställt kameran på på pappret har jag för mig om. Man kände en otäck närvaro… Av killen som stog bakom kameran och ryckte i pappret. De filmar och filmar. Men lyckas ALDRIG bevisa något alls. Ganska värdelöst :P

    MEN underhållande!

  3. VitBlå skriver:

    Plötsligt blir jag sugen att bara för en stund zappa bort från SVT. När går programmet?

  4. Christoffer skriver:

    Detta var nog det roligaste jag last i mitt liv xD

  5. Marcus Johansson skriver:

    Jag såg ett amerikanskt program där de med infraröd kamera faktiskt kunde visa en manlig gestalt i någon sekund.
    Jag var skeptiker innan. Men nu har jag sett bildbevis på att det finns spöken.

  6. ReDRuM skriver:

    ”Nån gång ser en grönstarrig tant en ”orb” och fyller sin Tena Lady till brädden.”
    ”Skutt, skutt sa bordet. Prutt, prutt sa rumphålen.”

    Jeppe, Du är ett geni.

  7. Mette-Marit skriver:

    It´s a mother work in a bar, and she knows it all, and she shows it all!!!!

  8. Stina skriver:

    Yeeeees, du refererade till mig, lilla mig av alla människor. Jag gråter av lycka. Och av skratt när jag tänker på Roger, stackars Roger

Lämna en kommentar