De senaste dagarna har jag varit i Stockholm, och min tillgång till Internet har varit sämre än Så ska det låta-spökets tillgång till stylister. Därför har jag inte kunnat göra några inlägg på Salen. Men jag kan så här i efterhand berätta att det har varit en mestadels trevlig vistelse, med en del alkoholika, en del feber och en som vanligt för stor del pinsamma presentationer.
Det är den korta versionen. Redan den innehåller för mycket ointressant information. Men om du vill ha den längre versionen, känn först efter ifall du verkligen har den tiden, och klicka först därefter på
Okej, så välkommen till det här tidsbattlet. Jag har fyra och en halv timme på mig, hur lång tid har du?
I onsdags eftermiddag tog jag tåget. Jag såg på Kringlans rekommendation humornördfilmen Comedians of Comedy. Jag var storligen underhållen. När den var slut lyssnade jag på några förtidsgubbar som hade riktiga jobb. Såna är alltid lika fascinerande för mig. En gång sa en ”Nej, men här har du satt skjuvspänningen på x-axeln ju.” En annan ritade en skruv i AutoCAD. En skruv alltså.
Jag var väldigt hungrig men kunde inte äta nåt, eftersom det var vassle- och löpefestival i all föda i bistron. Istället skrev jag lite skämt om folk som heter Yvonne och lyssnade på min bästa låt We no speak americano.
I Stockholm fick jag utdelning till min favör direkt, för jag såg en som hade en armprotes. Han betedde sig som om jag såg en sån varje dag.
Sen kom jag hem till min gode vän Calle som väldigt vänligt huserar mig när jag bor i Stockholm. Nästan direkt gick vi till Soldaten Svejk och åt Pragerschnitzel. Paneringen var tjockare än den som omger Edward Bloms blodådror. Jag kräver inget mer av livet. Jag kanske kräver att de inte skulle ha dragit mitt kort två gånger, men det såg jag ju inte förrän nu.
Sen var vi på ett ställe som hette Nada, och det tyckte jag om för att bartendern drack. Bara ren sprit såklart. Han vill ju inte bli bakis.
Sen gick vi till en jazzbar som hette Babajan som tydligen är Theodor Jensens bästa ställe. Han var inte där. Vi drack förstås sommarens drink Gin & Tonic och pratade om att jag kanske ska flytta till Stockholm nån gång. På hela kvällen träffade vi inte någon annan vi kände, så jag presenterade mig aldrig med för- och efternamn för någon jag träffat flera gånger. Väldigt lyckat.
När jag skulle sova hade jag fönstret precis ovanför mitt huvud vidöppet, för jag har en skev självbild och tror att jag gillar det.
På torsdagen var Calle på jobbet, och jag var på ett hemligt businessmöte. Det var en solig dag och på vägen hem köpte jag alla ingredienserna till gin & tonic (gin och tonic).
Sen satte jag mig på balkongen och läste den spännande deckaren som Kringlan rekommenderat mig. Den heter Hypnotisören. Du har nog inte läst den, för det har bara sålts 200.000 exemplar i Sverige. Men (spoilervarning!) den handlar om en hypnotisör. Det är den första deckaren jag läser och det är så spännande att det enda som kunde avbryta min uppmärksamhet var en dokumentär om Michael Faraday på History Channel.
Från balkongen spanade jag också lite lätt efter André Pops, för han ska tydligen bo på samma gård. Jag såg inte honom. Det berodde mest på att jag tydligen har blandat ihop André Pops med han i MediaMarktreklamen.
På kvällen gick vi till Sjöfartshotellets tak för där var Calles kompis Fanny discjockey och hon spelade trevlig musik lagom högt. Kanske för att många var gravida, och för att även små grytor har öron. Ett barn på tillställningen hade ett legoflygplan som jag var avundsjuk på, men jag höll mig i skinnet. Vi babblade med en oerhört trevlig herre som hette Jerry. Han bar med sig en påse hö till Mattias Alkbergs kanin.
Jag vaknade mitt i natten av att jag hade hög feber och hade feberdrömmar, sådana som är tråkiga och bara börjar om hela tiden. Den här gången var det pneumatiska kolvar som upprepade gånger serverade mig miniatyrmaträtter i plast. Så jag var trött när jag vaknade. Calle hade dock en tablett som hette Bamyl som fick mig på fötter.
På kvällen skulle vi på grille, och jag köpte kött för 269 kronor. Oj vad många biffar säger du. Nej två, säger jag. Slaktaren på Söderhallarna luktade på köttbiten som om det vore hans dotters hår. Jag tänkte att om han älskar det här köttet så, då ska jag äta upp det. Vi grillade biffarna Argentinian-style. Det är det nya svarta.
Jag presenterade mig för två stycken jag hade träffat flera gånger tidigare. Jag förklarade min oförmåga att komma ihåg namn och ansikten för dem. Sen presenterade jag mig inte för en jag inte hade träffat tidigare. Jag förklarade inte min oförmåga att komma ihåg namn och ansikten för honom. Jag drack mig lite full på rosévin. Det hade jag inte gjort förr.
På lördagen hade jag feber igen, men min new BFF Bamyl klarade kuppen även denna gång. Jag såg filmen Gamer på Ola Noréns rekommendation. Jag tyckte om första halvan, för den handlade om datorspel. Sen handlade den inte lika mycket om datorspel, och då tyckte jag inte lika mycket om den.
Jag såg också 30 sekunder av en Wallanderfilm, men blev tvungen att slå om när nån sa repliken ”Han skriver rapporten i denna stund!” för den var för orealistisk. Vill jag höra science fictiondialog tittar jag på Babylon 5. Så då gjorde jag det.
På kvällen gick vi på Rilles 30-årsfest, och det var väldigt roligt. Han är duktig på att ha bara trevliga vänner. Särskilt dom från Norrland var festliga. Jag har märkt att jag kommer bra överens med folk från Norrland. Vi var till exempel överens om att det är gott med älgkorv. Och det var bara ett exempel av många.
Simon hade smsat tidigare på dagen och frågat om vi skulle ta en öl på kvällen. Jag svarade att det går inte för att jag är i Stockholm och då svarade han ”Då kommer jag dit!” Och så gjorde han det. Det gjorde mig mycket glad. Han hade ju skickat sitt sms när han redan satt på tåget, men det visste ju inte jag.
Presentationsmässigt gjorde jag inte bort mig mer än tre-fyra gånger, men det var mycket tack vare att Josefin varnade mig för folk jag egentligen kände. Hon är snäll på det sättet.
På söndagen gick vi en lång promenad runt en vik. Jag lade bl.a. fram mina näringsläroteorier och påstod därefter att Robyn var vår tids heliga ko. Jag fick inget medhåll.
På kvällen skulle jag ståuppa på Big Ben. Jag ropade ”Martin Lagos!” till David Druid. En karibisk tant var full och fick föras ut av en vakt, men det var innan jag skulle på.
Sen ståuppade jag, och det gick inte så bra. Kanske fick jag dåligt med sympatier från början eftersom jag skrattade åt en som var skelögd (det visade sig bara vara en reflex i glasögonen).
Efteråt kom Matilda Kihlberg från Humorhimlen fram. ”Vi har ju aldrig träffats i verkligheten tidigare!” ropade jag. Hon rättade mig och sa att vi träffats jättemånga gånger. Sen hjälpte hon mig ur den pinsamma situationen genom att berätta att det hade varit mycket folk vid dom tillfällena då vi setts. Det var snällt. Hon hade sällskap med någon från Slagsmålsklubben, fast jag uppfattade inte hans namn. Josefin hade många förslag (Pläd, Smårg, Nväst och Kvarg) men inget av dom ringde bekant.
Och nu sitter jag på tåget hem. Bredvid sitter en som är laktosintolerant (jag kan lukta mig till det på en armlängds avstånd) från Sri Lanka. Den gissningen baserar jag på hennes reaktion när jag började spela calypso lite för högt.
Men nu lyssnar jag på Three little birds med Bob Marley, och tåget vaggar i takt. Jag tänker att så här måste det vara att spela i ett band. Men det är nog inte alls så här. Nu gick Sri Lankesen. Doften av hennes laktasbrist är kvar.
En gång luktade jag mig till att någon var från Rumänien. Eller ja, två gånger; första gången var det bara en rumän, andra gången var han från rumänigen.
Ha! Jag såg den inte komma.
Men Jesper. Det här var ju inte så underhållande. Bättre kan du.
Men Rebecca. Läste du inte alla varningarna?
Men Jesper. Jag hade verkligen tiden. Jag avvägde och kom fram till att jo..det här ska absolut gå att klämma in. Men jag glömde skriva vad som var roligt, det var kommentaren om slaktaren som luktade på köttet som vore det dotterns hår.
Jag är mest ledsen för att jag inte lyckades förmedla allt det komiska med den karibiska tanten. Men du har ju fullständigt rätt i att det inte är en särskilt underhållande text.
Jo det var visst underhållande. Skönt att slippa det hysteriska tonfallet som är så vanligt här. Low-key humor är fint.
Tack Bobbels!
Okej Jesper. Vi måste typ gifta oss. Helst nu men det spelar egentligen ingen roll.
Varför då undrar du. Jo, det ska jag berätta: 1, jag är born and raised in Norrland. 2, min favoritlåt just nu är också we no speak americano! jag gillar när låtar slutar och sen börjar igen. 3, jag är också ansiktsblind och brukar presentera mig för människor jag tidigare mött. 4, jag älskar skånska. Är inte det fyra damn good reasons?
Det är fyra damn good reasons!
Så jävla gott! Fint att läsa man inte vandrar runt ensam och är ansiktsblind. Framförallt föräldrar och nära släkt tenderar att bli upprörda över fenomenet av och till.
Björn i SMK var det!
+ vi har nog sammanlagt pratat mer på länk än IRL. Det finns dessutom dokumenterat bland Humorhimlens poddar om du inte kommer ihåg vad vi sa till varandra.
PS. På bilden är jag i karaktär, fast att det inte syns. DS.
Ja, jag tänkte det också! Det var därför jag sa som jag sa. Men det är aldrig min mening att verka arrogant, det är bara det att jag verkligen aldrig känner igen folk. Och hälsa Björn!
Förresten håller jag inte med om att man läser folks statusuppdateringen med sin ”egen röst”. Jag läser det som dom skulle sagt det. Som ditt inlägg här. Då hör jag bara din knas-skånska när jag läser. Inte min låtsas-stockholmska-jag-har-bott-i-norrköping-dialekt.
Fast det där med att flytta till Sthlm någon gång går jag inte med på. Alls faktiskt. Så sluta med det där tramsfunderandet. Basta.
Man måste få drömma, Sanne! Och vissa saker fortsätter att för alltid vara drömmar.
Nu har vi lekt hela kvällen, med Jossan, och jag har gnällt på att du inte skriver så mycket här på sistonde. Sen väntar detta alnlånga inlägget på mig i min iPhone när jag nu sitter på bussen hem till mamma och pappa i Staffanstorp. Så långt att det räckte hela vägen till sockerbitstorget i Arlöv. Men detta väljer du medvetet att inte nämna under hela vår tid tillsammans, du överraskningarnas man!
Vi ses i Sthlm snart, dit du och Josefin ska flytta så att vi åter förenas. Det har ni lovat!
Ps. Kul inlägg förutom att jag fick allt berättat i anekdotform idag. Vårt umgänge kanske skulle kunna övergå till rent virtuellt om även jag berättade om mitt liv på internet.
Jag ville ju inte snuva dig på bussunderhållning! Men framförallt så ses vi ju i Lon-Don!
Tummen upp för Comedians of Comedy. Sett Live at the Troubadour också? David Cross och Jon Benjamin’s sketch/kupp är så jävla fet.
Har jag inte. Men jag skriver upp den på listan.
Precis som sprutan i The Rock, gick det här rakt in i hjärtat. Tack Jesper, du är för mysig! Min flickvän är kär i dig, men jag är ok med det.
Jag är också okej med det. Hälsa så gott.
Jag tyckte du var bra på Big Ben, så bra att jag skriver det i en kommentar. Bäst var facebookskämtet, och även namn-på-bäbis. Rillefesten var ju helt strålande, mycket för att det var så många trevliga människor från Södra Sverige. Människor från södra sverige är i regel bra på att prata med okända. Så även Rilles kompisar. Jag gillar rilles polare i nedan följande ordning:
1. Jag och simon. (norra sverige)
2. Skånehumoristerna. (södra sverige)
3. Bajenkillarna. (södra sverige)
Tack Teg! Men jag tror jag missade Bajenkillarna. Om du inte menar Rilles styvfarsa? För han var trevlig. Han pratade mycket om Nacka Skoglund och Benno Magnusson.
Nej, Rilles familj står över min lista. De är i en klass för sig. Jag har svårt att skilja ut bajenkillarna, men antar att alla rilles kompisar från sthlmsområdet är bajenhuliganer mer eller mindre. Vilket får mig att ändra mig lite grann.Jag kom på att jag också tar bort rangordningen i listan. Det är bara en uppradning numera, inte rangordning.
De är i sanning i en klass för sig!
Roligt eller inte, men jag är likväl så FRUKTANSVÄRT kär i dig jeppe att det liksom är över, förbi molnen, långt bortom värt att ens försöka dölja eller vara nyanserad kring detta faktum.
Jag har autistminne och kommer ihåg alla personer så sen när vi är gifta kan jag gå brevid och sufflera alltid alltid så du aldrig mer behöver känna dig pinsam.
+ även för köttrespekten.
sorg och skam att du befann dig i mina kvarter i en hel helg utan att jag lyckades springa på dig en enda gång.
HEJDÅ
PS jag är helt normal.
Jag är också helt normal! Jag kommer förbi och äter nån dag.
Näe gör inte det. Kommer bli så himla nervös. Råka lägga laktos i salladen eller spilla kaffe eller nåt annat dödspinigt.
Eller säg till i förväg så jag kan ha nån annan som jobbar och själv sitta och gömma mig/tjyvkika nån stans. Så kan jag i alla fall skryta om det sen.
Jag kanske gör både och!
Säg till i förväg nästa gång du besöker Huvfudstaden så att det går att kika på dig när du ståuppar här! Då lovar jag att skratta högt, även när du förolämpar skelögda. De är guds lilla skämt.