Nej, på scen idag (på Victoriateatern i Malmö) ser du ju Bron över floden krogshow! Om du har biljetter, vill säga. Annars firrar du dom här!

(Edit: dom var slut.)

Samuel hade allt rätt, och vinner alltså som utlovat ett pris från mitt barndomshem. Och vad kan passa bättre än det här:

MIN GAMLA KALSONGVÄRMARE FRÅN NÄR JAG GICK I SCOUTERNA!

Lägg i lite glöder, stoppa den i brallan och du blir varm i timmar framöver! Det där vita håret som syns på den övre bilden är jag nästan helt säker på att det är ett hundhår. Samuel, skicka din adress till jeppe@riketssal.se så skickar jag priset. Grattis!

Nu gäller det för dig att fundera ut
A) Vad är procenttalet ett mått på?
B) Vilket procenttal hör till vilken snubbe?

Priset är ett fint föremål från mitt barndomshem. Lycka till!

Och som ett litet bevis för vår tacksamhet vill vi förstås passa på att göra reklam för nämnde Ankas egen show, som sätts upp på Victoriateatern i Malmö 12 och 13 november. Biljetter firrar du HÄR, och ifall du vill kolla på ett klipp från en annan show han var med och satte upp, så kollar du HÄR:

PS. Tack även till Billie the Vision-Lars, som också stod redo med bilnycklarna, men då hade vi redan hunnit åka.
PPS. Apropå ”juggernaut”, tycker ni inte att plottbeskrivningen i den här filmen är oerhört lockande?

Lekens grundpremisser är till synes enkla. En vattenslang kopplas till en Sodastreamer i den ena änden, den andra körs in i botten på en vattenmelon.

fig. 1

Publiken ska satsa pengar på hur många tryck från sodastreamern melonen klarar innan den sprängs.

Vad publiken inte vet är att det inuti vattenmelonen finns en liten sprängladdning, och att det inuti slangen löper en elkabel kopplad till ett batteri som detonerar laddningen på första trycket. Förvåning och succé bör uppstå.

Men fegisar som vi är fick vi för oss att vi måste provspränga skiten innan vi gjorde det live inför en publik bestående av barn, åldringar och, högst sannolikt, lätt förståndshandikappade. Onsdagen innan cyklade jag och Ankan så till en öde gräsplätt i centrala Malmö, och det här är vad som hände:

Hur gick det sen?

Vi uppskattade att sprängradien var sex meter, det vill säga väl inom Pildammsteaterns scenkant (fig. 2). Inga orosmoln fanns på vår himmel, och vi gick till Curryhatten och drack öl från Indien.

Men när vi kom till amfiteatern på lördagen ville de säkerhetsansvariga göra en egen provsprängning! Litade de inte på oss fullständigt outbildade pyrotekniker? Vi fnös ord som ”onödigt” och ”förnedrande” och lät också undslippa en och annan högljudd läppfis. Men de hade köpt in en extra melon och vi hade tyvärr en extra sprängladdning, så låt gå.

fig. 2

Kruxet var att deras melon var en stenhård, omogen spansk melon, medan den vi provsprängt var en saftig, nästintill porös grekisk dito. Hade vi varit utbildade pyrotekniker hade vi förstått vad detta skulle innebära. Men det är vi inte, så det gjorde vi inte.

Den apterade melonen sattes mitt på scenen. Scentekniker gömde sig bakom frigolitkullar. Musiker täckte över tromboner. Säkerhetsansvariga backade till löjeväckande avstånd. Jag och Ankan skrattade hånfullt snett uppåt och kallade dem alla vid förminskande öknamn.

Sen sa det pang. Eller rättare sagt, det sa KABOOM! Det hittades livsfarliga melonskärvor tjugofem meter upp i amfiteatern. Den säkerhetsansvarige tog ett sekundsnabbt beslut: ”Det här kommer inte att funka.” Vi hävdade bestämt att det med vår solmogna grekiska melon inte skulle vara någon fara. Vi fick inget gehör.

Nödlösningen blev att till föreställningen lägga melonen i en kundvagn invirad i genomskinlig plast och täcka över den med ett parasoll. Komik och säkerhet har aldrig gått bra ihop.

Men vi tjänade i alla fall 34 kronor på vadslagningen.