Lukasjenkos mentala ålder till höger. Den vuxna kroppen han tagit i beslag till vänster.

Muammar miss mummy and daddy

Till vänster: Berlusconi skriker efter efter en ung kvinna att trakassera sexuellt. Till vänster: Berlusconis inre barn skriker efter uppmärksamhet från sin ömma moder.

Jag vill bara säga att till alla i Gbg att jag både uppskattar er stad, ert museum och era vitsar! Verkligen alltså.

MCS EARLY PRODUCTIONS PRESENTS: SAGAN OM DEN ENSAME MUS UNGEN

En berättelse om hur livet och dess nyckfulla kast kan förändra livet för en ung flicka – och en ensam gnagare. Framsidan säger en hel del om verket, fokus i historien ligger just på den ensamme musungen. Vi ser illustrerat hur den liten den lille musungen faktiskt är, till och med med förstoringsglas är den svår att se. Vi kan dock se att musungen gråter – den är ensam.

”De var en gång en liten mus uge som skulle gå ut och gå med sina föreldrar när dom skulle gå över en väg kom en bil.” Moa har här lyckats bygga upp historien från sida ett genom att förvisa läsaren om att musungen från början inte var ensam – vad kommer att hända? Varför blir musungen ensam? Som läsare berörs jag också starkt av illustrationen till texten, den lilla musfamiljen är snyggt komponerad, musmamman bär en röd hatt medan muspappan bär någon form av brun cylinderhatt.

Så peakar plötsligt berättelsen. Genom en tragisk missberäkning från musföräldrarnas sida blir de offer för den snöblinde föraren. Inte nog med att de körs på, de försvinner också. Nu är musungen helt klart ensam. Tack och lov lyser dess ögon i mörkret och  flickan i bilen ser dom just innan musungen svimar. ”STANA” – allt jag vet är att jag bara måste vända blad.

Historien binds i slutet ihop på ett mycket imponerande vis. Flickan från bilen omhändertar musungen och bygger en bur med elektricitet och andra nödvändigheter. Musungen får allt han behöver, och de försvunna föräldrarna återfinnes. Som läsare misstänker jag här att flickan i fråga kan vara författaren själv – eller låt säga, författarens orealistiska dröm om att finna vilda djur och omhänderta dessa.

Sagan om den ensame mus ungen får  8/10 diagnoser och nomineras till årets pris för bästa roman.

..Eller? Vill jag i själva verket bara vara Jonas Brothers? Detta tycks vara ett ständigt återkommande problem i mitt liv: blandar jag ihop viljan att ingå i ett monogamt förhållande med känslan av att helt enkelt vilja vara Jonas Brothers? Idag har jag ställt fakta mot fakta för att lyckas komma fram till någon form av slutsats – att vara eller vara tillsammans med Jonas Brothers.

Låt mig börja med att argumentera för att min undermedvetna vilja är att vara tillsammans med Jonas Brothers. Jag har under en längre tid haft en önskan om att skaffa barn, och när jag ser eller hör Nicholas, Joseph och Kevin känner jag instinktivt att de skulle utgöra bra fäder till mina barn. Jag inser komplexiteten i att de alla är olika och att skaffa ett barn med varje Jonas Brother skulle vara svårt. Samtidigt, det har hänt förut! Om ingen tänkte i nya banor skulle evolutionen stanna, och vi  alla skulle förruttna i en kasern. Så, att skaffa barn och leva ett polygamt förhållande med Jonas Brothers skulle vara instinktivt rationellt.

Sen tänker jag, vill jag verkligen vara Jonas Brothers flickvän? Jag vill inte hamna i Taylor Swifts sits, att liksom vara sådär härlig som bara en flickvän kan vara och sen bli dumpad – med ett 27sekunderssamtal på telefon! Så jävla dåligt av Joe. Men vi skulle ha fina minnen, jag och Jonas Brothers.

Argument för att jag vill vara Jonas Brothers är det givna: pengarna, berömmelsen, knarket. Nu är förstås Jonas Brothers kristna, samt bär kyskhetsring, men jag tycker att de verkar ha det ständigt härligt. De är så färgglada, de har så jämn hy, de skämtar så kul med varandra, de är med i Camp Rock (både ett och två), de gör musik som berör.

Min slutsats blir att jag vill vara tillsammans med Nick Jonas, vara Joe Jonas och umgås med Kevin Jonas. Jag vill alltså vara Miley Cyrus. Eller? Ja…ja så måste det väl vara.

Min Jonaslista

Mvh,

Joe Jonas, Nick Cyrus och Rick Kepler

Vad är det nu med den här tempelriddaren som får honom att se lite lustig ut? Är det svärdet? Är det borgen i bakgrunden? Nä, det måste va att hela ansiktet ser deformerat ut. Eller kanske inte deformerat, mer som om det är målat ur två perspektiv. Nyskapande konst, alltså. Mer bilder kommer om du klickar på: 

Barn med samma reklamtröja. Men låt oss kolla på tjejen i bakgrunden:

Dom byxorna kan väl inte va sköna att ha på? Gå hem och ta på nåt mer praktiskt och kom tillbaks.

Det känns som om den här tjejen är ihop med…

… den här killen. Dom måste bleka sina tänder, va? Och inget fel med det, men så måste det va. Jag tror dom jobbar med nåt lyxigt.

Man ska inte klaga och så, men sitter inte hennes högra bröst lite långt upp i armhålan? Och är inte hennes top mer en kroppsmålning? Strunt i det, kolla foten i guldskon, den är böjd åt fel håll. Stackars tjej har brutit foten.

En ledsen indian. Jag förstår honom, han har mycket att va ledsen för.

Mvh/ Valle

Den har 20.000 klick på youtube och gillas av alla, även min gårds barn.

Vad ska man säga? Är det tacken för alla tidiga morgnar, alla sena nätter och bytta blöjor?

Eller är det rent av ett straff för all tid jag borde varit med henne, men skrivit inlägg här istället? Fan, måste dra!

Mvh/ Valle

Om det bara vore så enkelt

NAMN: Helene Jonsson

ÅLDER: 42

YRKE: Strippa på Stena Lines herrklubb.

HEMSTAD Sundbyberg

HOBBIES: Barnen är jätte viktiga!! Wilma och William är mina gosingar =) Annars älskar jag att vara ute me tjejjerna, fredagsmys med barnen är också super =) Och självklart Scrapbooking! Som vi säger i Sundbybergs scraptjejer; If you cannot scrap, it´s crap =D

SÖKER EFTER: En stabil grabb med båda fötterna på jorden , och barn kär så klart =) Är intresserad av Anna Ankas tankar kring jämställdhet, och det får du gärna också vara!!

FAVORITTV: Lyxfällan, Hollywoodfruar.. Allt på trean är kvalite!!

DRÖMRESEMÅL: En kryssning till Finland, näänä jag skojja bara =D Thailand vore fantasiskt verkligen!!

Men vanligtvis jobbar dom runt konstigheterna. När jorden sprängs, utspelar sig nästa film tidigare, när Charlton Heston inte vill vara med, tvingar dom han att vara med.

Sen är det såklart ganska konstigt att massa vuxna människor springer runt i apkostymer, men det är det ju inte så mycket att göra åt.

Men det allra konstigaste ögonblicket kommer mot slutet av första filmen, när Charlon Heston rakar sig.

Spola fram till ungefär 08:20, där en ganska märklig dialog snart följer.

För er som inte orkar titta på klippet, eller har begränsade språkkunskaper, kan jag översätta.

Apan: Varför gör du så där, skrapar av ditt hår?

Charlton Heston: I min värld, när jag åkte, var det bara barn i er ålder som bar skägg

Vad menar karln? När åkte han egentligen? Vid vilken tid i mänsklighetens historia har det bara varit barn som haft skägg? Ok, när han säger ”kids” kanske han menar ”ungdomar”, men ändå. Har det funnits en tid, då bara ungdomar haft skägg. Är inte skägg en typisk grej som vuxna har?

Kan någon, vänligen förklara. Fritt fram för egna teorier och tolkningar! Allt är av intresse! Nu löser vi den här jäveln.

Häromdagen återsåg jag mitt favvo-Ekvatorn-avsnitt, Rikedomens rev. Det handlar om Indonesiens korallrev och är så fruktansvärt jävla spektakulärt att hakan faller ner i tangentbordet (såhär: fgdffgvcvb). Där finns fiskar som liknar fåglar, piñatas och hudåkommor. Fiskar med extremt konvexa pannor, fiskar som lockar till sig bytesdjur genom att vifta med en pinne med någon sorts larv på och fiskar som blivit bÄztiZaj med havsanemoner.

Helt vanlig korallrevsfisk.

Vi får också bekanta oss med världens kanske deppigaste livsform, det vill säga: en fisk vars enda ”mission” är att efterlikna ett löv som sveps fram och tillbaka över havsbottnen. Man kan ju bara föreställa sig hur dålig självkänsla den måste ha. För även om ens överlevnadsstrategi är att vara så välkamouflerad som möjligt, så måste det ju ändå svida att ingen NÅGONSIN ser en. (Fråga bara Howie i Backstreet Boys.) Inte ens de andra lövimitatörerna torde kunna skilja på löv och fisk.

Lövfisk: Ey, du! Är du fisk?

Löv 1: …

Lövfisk: Du då? Fisk?

Löv 2: …

Lövfisk: Amen, du då! DU är väl ändå fisk?

Löv(fisk) 3: Stick! Jag pratar inte med löv.

(Plats för skratt.)

Ett annat exempel på hjärtskärandehet är Klumpfisken. (Ja, den mobbas även av de människor som döpte den.) Klumpfisken tillbringar större delen av sitt liv i de allra djupaste delarna av havet, och bara vid enstaka tillfällen simmar den upp till det varma vattnet nära ytan. Men, inte för att – som man ju kan tro – ta semester och leva la dolce vita, utan för att bli av med de elaka små kräftjävlar som sugit sig fast över hela kroppen. Och de som kommer till undsättning för att snaska i sig blodsugarna är – ta-daaa – ÄNNU elakare fiskar (dessutom med sylvassa tänder). Det ENDA klumpfisken känner till är alltså smärta. Klumpfiskens vardag är havets svar på fibromyalgi. Om jag någon gång startade en Facebook-grupp skulle det vara för att uppmärksamma klumpfiskens situation.

Klumpfisk (med entourage).

Men. Allt är såklart inte bara misär där nere bland korallerna. Där finns också tjo och tjim, skoj och glädje. Och mitt nya favoritdjur i kategorin ”Finns i sjön” – pygmésjöhästen! Låt mig, med några enkla bildbevis, illustrera hur överjordiskt gullig pygmésjöhästen är:

Hade jag varit kapitalist hade jag nu gnidit mina ovalkade handflator mot varandra och sett den ultimata säljsuccén. Jag skulle se: pygmésjöhäst-merchandise! För varenda unge (i den del av världen där barn får vara barn, och inte billigare varianter av symaskiner) skulle ju gå alldeles bananas över tanken på pygmésjöhäst-gosedjur, pygmésjöhäst-frukostflingor och Pixar-filmer där ätten Wahlgren gör rösterna åt pygmésjöhästar på äventyr. Skolgårdspennalismen skulle gå ut på att reta dom vars stämplande föräldrar valde att sätta mat på bordet istället för en ryggsäck med pygmésjöhästmotiv på sin avkommas rygg. Ja, med pygmésjöhästar på skulle fan kontorsmateriel förvandlas till en sjuårings (kiss-)våta dröm.

Jag säger inte att jag vill ha det på det viset. Jag säger bara att om JAG var barn skulle jag ha dreglat ner bävernylonsoverallen över (och tjatat ihjäl mina föräldrar för att få), typ, en pygmésjöhäst-nyckelring.  Det är helt enkelt det ultimata merch-motivet. Gör vad ni vill med den informationen.

Den som står i skuld är aldrig fri

Så var det äntligen dags för de framröstade Husmoderns Köksalmanack-urklippen! Alamanackorna sträcker sig från 1957 – 1965, och för att inte bränna alla häxor i ett och samma bål delar vi upp bilderna på två inlägg. Här kommer första delen:

.

Om Anna Book skulle krönas.

.

Dagens IQ-test.

.

Lite DDT har aldrig skadat.

.

Spaghetti. Alla hipsters favvomat.

.

Jag vet inte hur ni tänker, men om jag skulle bjuda en höna på söndagsmiddag så skulle jag servera, typ, frön.
(Plats för skratt och applåd.)

.

Vilket av dessa läckra njur- och leverrecept får din mun att vattnas mest?
(Jag lägger min röst på Leverplättar.)

.

”Glad påsk! Och förresten… Jag hoppas att du inte tycker misstycker, men jag gjorde voodoo-dockor av dig och dina barn.”

Fler Ja, se förr-i-ti’n! hittar du här. Nästa Husmoderns Köksalmanack-inlägg kommer tidigt imorgon.

Marcus Johansson är expert på relationer, sex och drömtydning.
Du kan ställa din fråga anonymt om du vill.
Mejla Dina fråga till Marcus på doktorn@riketssal.se

Hej Marcus!

Jag och min man har varit gifta i fem år. Vi har två underbara döttrar på åtta och sex år. Min man och jag känner att vi har glidit ifrån varandra och pratar mycket om skilsmässa. Men nu har vi har bestämt oss för att vara ge vårt förhållande en chans till, för barnens skull. Frågan är hur vi ska göra för att lyckas hitta tillbaks till varandra igen?

Hoppas.

Hej Hoppas!

Det är lätt hänt att glida från varandra i en relation. Det ska man inte se som ett nederlag. Det viktiga är hur man hanterar situationen. Det är skönt att se att ni är ansvarstagande och tänker på barnens bästa.
Men kanske borde ni ställa er den svåra frågan: mår barnen verkligen bäst av att vi är tillsammans?
Jag känner många skilsmässobarn som har kunnat få ut en ganska sweet deal tack vare att deras helgpappa har haft ett ständigt dåligt samvete. När jag var liten så var det skilsmässobarnen som först kunde stoltsera med videobandspelare. Visst, det smäller inte högt idag, men på den tiden så var videobandspelare en högstatusvara, närmast att jämföra med en videoprojektor idag. Och på julafton var det inte ovanligt att skilsmässobarnen fick nästan dubbelt så mycket julklappar än oss andra, tack vare att ”plastmamman” eller ”plastpappan” ville hitta en snabb väg till att bli omtyckt.
Men om ni hellre vill prioritera er själva så kan ni ju göra prova att göra roliga saker tillsammans. Som t ex en kvällskurs i måleri. Det är billigare än en videoprojektor, så man kan säga att ni tjänar på att göra så.

Lycka till!
Marcus

Alla har vi varit, alla har vi varit, alla har vi varit barn.

Happiest place on earth

Barn – det viktigaste vi har

I Ja, se förr-i-ti’n! undersöker vi den tid som flytt. ”Kan han älska mitt färgade barn?” och ”Jag kunde inte säga nej” är två hjärtskärande reportage ur Mitt Livs Novell, nr.17, 1967. Låt oss ta en titt på det senare…

Stackars Tommy är ”varm i en tjej” men får inte ”rå om henne” (läs: till det). Inte konstigt att han beklagar sig!

Men av titeln att döma slutade ju allt lyckligt ändå!