Bokhusbloggen 3

Hej igen!
Idag ska jag berätta om hur jag samlade ihop böckerna och att det var en smula arbetsamt. Först tänkte jag bara dröja mej kvar en minut vid förra årets husprojekt – Pappa Kartong. Jag är som sagt ganska stolt över det huset och tycker att det blev lyckat som bygge och som förverkligad idé. Det är det dock ingen som pratar om (inte för att jag tror att folk i gemen går runt och pratar om mitt gamla kartonghus när dom bastar med sin svärmor eller tar en 18-hålsrunda med chefen på söndagmorgonen). När jag för kartonghuset på tal är det bara vandaliseringen som ventileras. Att kartonghuset blev sönderslaget har helt tagit över som huvudperson ifrån det jag ville att folk skulle tänka på, nämligen att man kan bygga ett hus av använda kartonger + tejp. Är det inte åtminstone lite kul? Om inte annat för att se om det går?
Samma sak är det nu när jag berättar om att jag ska bygga ett hus av gamla böcker, den första reaktionen är oftast ”Åh, bli inte ledsen om dom slår sönder det bara”. Jag vet inte om jag kommer bli ledsen om dom slår sönder det – kanske, kanske inte – men det stör mej lite att destruktionen intresserar folk mycket mer än konstruktionen. Samma sak med Sydsvenskan förra året som inte skrev nåt om att jag byggde huset, men flera artiklar om att nån rev det. Dessutom att vinkla hela artikeln till att jag var så sårad över att det hade hänt. Det blir jag sur över. Jävla känslotjuvar!
Jag vet inte vad det detta säger om folk, men här är tre teorier:

1. Skadeglädje. ”Ha ha, vilken dålig idé du hade. Tror att man kan bygga hus av papp”.

2. Äkta medkänsla, men dåligt inkännande. Man tycker synd om mej och tror att jag blev ledsen.

3. Sensationslystnad. Det är en fullbordad story som är mer spektakulär.

Jag hoppas på den tredje, men nog snackat om det.

Jag skulle ju berätta om hur jag bärgade alla böcker, men det få bli imorn istället. Här är en bild av Pappa Kartong, mej och Misaki Kawai. Hon som tillsammans med sin man Justin Waldron målade den stora skateboardrampen på förra Malmöfestivalen. Hon stod en kväll och kladdade med fingrarna och jag upplyste försynt om att det finns penslar som underlättar vid måleri. Hon sa vänligt att hon kände till det och jag fattade senare att hon är en internationell konstnär som en månad senare fyllde Malmö konsthall med stora fluffiga gosedjur och flygande tefat av blommigt tyg.

Ses imorn! Valle

Bokhusbloggen 1

Tjena alla bokhusdiggare!
Idag börjar jag en blogg om mitt kommande projekt – ett hus av böcker på Malmöfestivalen. Som ni kanske kommer ihåg byggde jag förra året ett hus av pappkartonger. Pappa Kartong fick det huset heta.
Själv är jag ganska nöjd med den skulpturen. Det blev som jag hade tänkt mej i konstruktionen och var mysigt inuti. Malmöbornas sätt att ta till sej konstverket var att lyfta upp stora kyrkbänkar av trä och kasta in genom taket. Det gjorde dom första natten. Då spärrade jag av med polistejp och skrev ”brottsplats” med spritpenna på kartongskyltar. Sydsvenskan skrev om det och under en tid var det tidningens mest lästa artikel. Mycket tror jag för titeln ”Papphus vandaliserat med kyrkbänkar”, en samling ord som låter lite kittlande. Andra natten av festivalen gick folk lösa på kartongväggarna med sparkar och slag tills det mest var liknade en samling skräp på marken. På det föll regnet och festivalledningen beslöt att frakta bort resterna av Pappa Kartong. Sydsvenskan var på plats igen. Tidningens reporter valde att ge mej en offerroll vilket jag inte var alldeles nöjd med, men med tanke på hur kränkta hela Rikets sal-gänget varit över att SDS helt valt att ignorera vår existens valde jag att tiga och tacka för uppmärksamheten.

I år har jag valt ett byggmaterial som är lite kompaktare än kartongen – böcker. Alla vet hur sjukt jobbigt det är att flytta lådor med böcker, vilket borde tyda på att det är ett tungt och stabilt material. Tungt iallafall. Jag har samlat nånstans mellan två och tre ton böcker i ett magasin i hamnen, så jag vet exakt hur tungt det är. Det är asatungt. Mer om det imorn.

Ses/Valle

 

Pappa kartong 3

Klarakvarteren stod i 200 år, World trade center  i 30. Pappa kartong fick ett dygn.

Byggnadsprocessen tog ungefär två dagar, vilket ju är kortare än snittet på hus. Det hade såklart föregåtts av nästan tre dagars förberedelser, främst genom att åka och hämta grejer som folk skänkt. Den relativt korta byggtiden borde göra att Läs mer »