Trivia: Tre män jag beundrar som heter för lika

George Orwell. Piratpartiets favoritförfattare, som förutom fildelningfrågor intresserade sig för Spanska inbördeskriget och frihetlig socialism. Men framför allt heter han ju nästan exakt samma sak som…

Herbert George Wells, populärt kallad H.G. Wells. Sci-Fi författare som hade T.H Huxley som biologilärare. Huxley är känd under namnet Darwin’s Bulldog, som han fick efter att ha försvarat Darwin mot kyrkans kritik av evolutionsteorin. Mer intressant är att hans sonson, Aldous Huxley, skrev Du sköna nya värld som inspirerade George Orwell till 1984. Men framför allt är ju H.G. Wells till förvillelse likt…

Orson Welles. Regissör till allas favoritfilm En sensation (populärt kallad Citizen Kane som är den amerikanska och mindre töntiga originaltiteln). Spelar Harry Lime i en av mina favoritfilmen Den tredje mannen (som man måste ha sett för att förstå vitsen med att Peter Rangmar kallar sig Harry Dajm i den klassiska GAS-sketchen Gissa den tredje). Den tredje mannen är, förutom Welles entré, känd för att ha gjort cittran berömd. Får jag själv välja vilken musik jag ska göra entré till på en ståupp-scen, väljer jag bara mellan två låtar – Samba de Janeiro eller Anton Karas ledmotiv till Den tredje mannen. Men framför allt är ju Orson Welles nästan löjligt likt George Orwell (hoppa upp till början av inlägget).

Ge mig nu detta. Visst är det likt. Och visst är det ganska märkliga sammanträffanden. När ni konstaterat allt detta, kan ni klicka här och lyssna på världens bästa cittra-stycke.

Långfredag (ett inlägg helt utan skämt)

Många undrar – Vad gör Kringlan en helt vanlig långfredag. Kom och sätt er i mitt knä, så ska jag berätta: Ingenting anmärkningsvärt.

Jag vaknade tidigt. Det gör jag alltid. Jag har två sorters sömnbesvär, som skulle behöva två helt olika sömnmedel (men jag nöjer mig på att gnaga på de rötter min lokala naprapat tipsar mig om). Dels har jag svårt att somna, dels kan jag inte somna om efter att jag vaknat.

Nu vaknade jag alltså tidigt. Jag låg i sängen om tänkte på alla mina misslyckanden. Det brukade jag alltid göra förr, när jag cyklade till jobbet. Då brukade jag stanna cykeln, kliva av och gråta en skvätt. Ofta gjorde jag det någonstans på de öppna fälten vid Hyllie. Jag stod där och tittade på utgrävningarna. Runt omkring mig plöjde dom upp åkrarna och hoppades på att inte hitta några stenåldersfynd. För i så fall skulle det inte gå att exploatera marken. Dom grävde och jag grät. Sen hoppade jag upp på cykeln och skyndade mig till jobbet. Läs mer »