Tänk er att vi tillsammans springer i en öken, på glödhet sand. Struparna svider av det finkorniga dammet som letar sej ner mellan flimmerhåren i näsväggarna. Ögonen har svullnat igen och varar av inflammation och sveda. Solen trasar hudens mikroskopiska bindningar och förvandlar våra ansikten till blödande spruckna sår. Men så plötsligt… en förnimmelse av hopp. I horisonten skymtar något. En oas? En svalkande skugga under frodiga palmers blad? Nej, ett skämt. Ett skämt som vi väntat på i flera dagar.
”Vad ska vi med det till”, frågar du. ”Jag vet inte, men vi måste dit”, svarar jag. ”Jag hatar dej”, säger du medan du segnar ner i sanden. Jag går vidare. Jag måste fram till skämtet. Måste fram till skämtet. Måste fram. Ah.
—
(Bilden har marginellt med texten att göra)
Senaste kommentarer