I går kväll satt jag mig på en liten mysig krog på Odenplan som heter Tranan. Filmen som följer är alldeles på riktigt och motiverar varför bartenders är värda sin dricks. Jag kallar filmen ”Hatthyllan och ölen” och du är dum i huvudet om du missar att se på den. Han stod en meter ifrån mig och jag vågade inte titta upp med risken av att få ögonkontakt och på så sätt kontakt på ett plan som skrämde skiten ur mig.
Håll till godo och njut av verklighetens bisarra krogvärld.
Som ni har tjatat och gråtit och mejlat! Nu är filmen från Paris klar. Man kan konstatera ett par saker.
- Den är lite lång
- Den saknar struktur
- Den har få skämt
- Den har ojämna ljudnivåer
Nu vet ni det. Nu behöver ni inte klaga. Ni behöver faktiskt inte se filmen överhuvudtaget. Det är helt på egen risk. Bara för att vi hade roligt i Paris, behöver inte ni ha det när ni tittar på (det är faktiskt bevisat att indiska gatubarn inte blir mättare om nån äter middag bredvid dom). Bon appetit!
Obs! Texten innehåller inga ”Nils-Petter Sundgren är gammal”-skämt.
Jag såg just en konstig film. Jag såg den för att en gammal kompis sa att jag nog skulle gilla den. Det gjorde jag inte.
Folk förutsätter att bara för att jag har ett lite konstigt jobb så tycker jag också om konstiga filmer. Det gör jag inte. Jag tycker om vanliga filmer. Min roligaste filmscen är kanske snöbollsscenen i Dum och Dummare, min bästa film är antingen Nakna Pistolen 1 eller Life of Brian, och jag är storligen underhållen av Starship Troopers eller vilken annan effektstinn film som helst. Många av våra fina recensenter håller kanske inte med mig.
Nu är det såklart ingen som läser recensioner längre (man skulle ju inte fråga en stropp om hans åsikt vid nåt annat tillfälle i livet), men det gör jag! Om man bara läser mellan raderna kan man få fina hintar om vilka filmer som bör undvikas:
Fin = för deppig
Stark = för tråkig
Stämningsfull = för lång
Stilfull = se ”vacker”
Vacker = för långsam
Speciell = för konstig
Gripande = fransk
Nyskapande = obegriplig
Har du fler?
Josef Fares har ju mutat in ett unikt område inom svensk film. Som enda regissör låter han utomnordiska skådespelare gestalta annat än småbrottslingar i Beck-filmer. Efter lite mer allvarstyngda filmer som ”Zozo” och ”Leo” återvänder nu Josef Fares med – hör och häpna – en varm film. Den har liknats vid ”Jalla Jalla” (manus och regi: Josef Fares) och ”Kopps” (manus och regi: Josef Fares).
Vi talar alltså om Josef Fares och farsan Fares fars ”Farsan”, som har premiär på fredag. Och vad passar då bättre än att vi på Rikets Sal stirrar djupt ner i kaffesumpen och siar om vad denna film kommer innehålla?
Tänkbara scener: Läs mer »
Vi har nu äntligen lyckats få tag i lite filmat material med dialog. Stockholmare vad man än tror om dom, pratar ibland med varandra.
Lär dej laga mögelmat med Valle!
Denna totala succé fortsätter. Jag betraktar min vardag genom stumfilmens öga och konstaterar hur förvånande mycket i det moderna 2000-talet som faktiskt hade varit roligare på 20-talet. Se så dom åker. Stressade Stockholmare som ska hem till dukade middagsbord. En del har så bråttom hem till stuvningen, så att dom till och med måste gå i trappan. Trappan som rullar för att man inte ska behöva gå i den. Men tjoho vad det går undan. Dom skjuts ut ur rulltrappan som oljade skolbarn vid den årliga skolavslutningen. Här var det journalfilm för alla!
Den här mannen står just nu utanför mitt hus. Han är uppenbarligen Säpo-agent, vilket märks på:
* Det konstiga avlyssningsinstrumentet.
* Att han låtsas att han inte tittar på mej, fast det är alldeles uppenbart att han ser mej i ögonvrån.
* Dom... Läs mer
Rikets sal drivs av WordPress, utvecklas av Gregory i samarbete med Södra Esplanaden och hostas av Kullander.
Prenumerera på inlägg och kommentarer via RSS
Senaste kommentarer