För ett tag sen såg jag den här planschen:
Och tyckte att den var rolig. Men inte tillräckligt rolig för att lägga upp sådärbara. Alla kan ju inte begäras känna till att vi ständigt skojade om den här herrn i Pang Prego. Kanske till och med mer än vi skojade om Peter Lemarc.
Men så fick jag det här mailet: Läs mer »
Ja, jag tycker att den förtjänar versaler och ett utropstecken. För här är den äntligen! Stillbildsfilmen om när Nanna, Jossan, Kringlan och Jag var i Berlin i junis! Hälften av bilderna har ni kanske sett. Fast inte på det här sättet, mind you!
Så följ nu med oss ner längs Minnenas Oranienstraße och återupplev allt det fina och förkovrande vi var med om. Samt allt det andra som utgjorde merparten.
Lördagen den tredje juli skulle vi äntligen ha premiär för det publikjippo som i Krogshowsgänget gått under arbetsnamnet ”Hur ska det gå för melonen?”.
Lekens grundpremisser är till synes enkla. En vattenslang kopplas till en Sodastreamer i den ena änden, den andra körs in i botten på en vattenmelon.
fig. 1
Publiken ska satsa pengar på hur många tryck från sodastreamern melonen klarar innan den sprängs.
Vad publiken inte vet är att det inuti vattenmelonen finns en liten sprängladdning, och att det inuti slangen löper en elkabel kopplad till ett batteri som detonerar laddningen på första trycket. Förvåning och succé bör uppstå.
Men fegisar som vi är fick vi för oss att vi måste provspränga skiten innan vi gjorde det live inför en publik bestående av barn, åldringar och, högst sannolikt, lätt förståndshandikappade. Onsdagen innan cyklade jag och Ankan så till en öde gräsplätt i centrala Malmö, och det här är vad som hände:
Hur gick det sen? Läs mer »
Nu är jag hemma. Jag var hemma även när förra inlägget lades upp, men det var så här automatinställt och jag pallade inte skriva om all den där visual basicsen.
Och förlåt Nanna, jag vet att jag sa att jag skulle lägga upp Berlinfilmen innan jag gjorde nåt annat, men om jag var bra på att hålla löften hade ju alla som tycker att jag är ett svin haft fel.
Hur som helst, jag har varit i London och hälsat på min kompis Nina. Här är några bilder.
En hade ett namn som han ville ha på sin bil.
Läs mer »
Den sötaste tjejen
Nämen nu MÅSTE jag ju ha kommit hem från London. Jag borde ha all tillgång till Internet som jag önskar. Nu är det alltså bara av ren lathet jag slänger upp gamla torarullesketcher. Men jag gissar att jag är lite trött av alla omställningar.
Kanske jobbar jag med den stora Londonfilmen. Nä, det tror jag inte, för jag har ju fortfarande inte lagt upp den månadsgamla Berlinfilmen. Nanna skulle döda mig ifall Londonfilmen kom upp innan Berlinfilmen. Jag vet inte hur, men jag vet att hon skulle lyckas. Och jag vet att planerna finns. Och jag kan bara förutsätta att de är ganska bra. Nanna skulle aldrig lämna ett mord åt slumpen.
Med detta sagt: dagens semestertrix handlar om förväntningar, drömmar och telefonnummer.
Boken blir allt mer verklig. Även om vi hade vissa inledande problem med att skriva på kontraktet. Och vissa senare problem med avhopp. Har vi nu kommit fram till ett andra möte med förlaget. För säkerhets skull hade vi med videokameran.
Kanske har jag kommit hem från London nu, jag är så dålig på att räkna antal dagar utifrån ett datum. På riktigt tycker jag det är svårt att veta vilket datum nästa lördag har om det är lördagen den 1:a idag. Är det då den 7:e eller 8:e? Eller 9:e? För jag ska ju plussa 7 för en vecka…eller är det 8? För jag får ju inte räkna idag. Väl? Ni ser. Omöjligt. Jag kallar det min smartvägg.
Idag är semestertrixet en svängig låt. Den distar lite för att vi spelade in den på Radio AF. Tror jag.
Innan vi fortsätter kom jag att tänka på en rolig film. 
Och den kom jag förstås att tänka på för att jag nu varit i London i snart fem dagar! Snart är min cockney mer fulländad än mitt köttvåffeljärn.
Hur som helst, brottstycken av dagens semestertrix har hörts nån gång i Pang Prego, så för er som undrat hur hela sketchen lät så kan ni sluta slita på den där klösbrädan av frustration, den var aldrig längre än så här:
Ja, jag är som sagt i London. Men ett sånt abnormt avstånd ska ju inte hindra mig från att tråka ut dig med skit som är så gammalt att jag har slutat skämmas för det.
I den här sketchen tänkte vi först ringa till en riktig fånge. Men det vågade vi ju såklart inte, eftersom vi bodde i Lund och knappt hade sett en hemlös. Eller, vi påstod att vi hade sett en, men jag är ganska säker på att det var nån av HippHipp!-killarna efter en eller annan gasque.
DJ Gravy
Hej igen, idag är jag också i London. Kanske har jag redan hunnit bli invald i Royal Society för mitt stora engelska naturvetenskapliga ordförråd. Hur som helst vill jag att det står O.B.E. efter mitt namn nere i porten när jag kommer hem. Annars blir jag sur. (”Acidic”.)
Idag handlar det om kommunikationssvårigheter när man lagar sås.
Engagerade Rikets Sal-läsare undrar såklart – var inte den daterade muralen signerad? Visst var den det.
Det är såklart the quartet of coolness Tompa, Pirre, Andy och Kärran som ritat. Tomas Andersson har jag inte ens försökt spåra, men Pierre Gullander... Läs mer
Rikets sal drivs av WordPress, utvecklas av Gregory i samarbete med Södra Esplanaden och hostas av Kullander.
Prenumerera på inlägg och kommentarer via RSS
Senaste kommentarer