Visst tar konversationen ett par sköna vändningar? I mina ögon är det poesi. Inte så jättebra poesi, men det är ju fan inte Tranströmer heller. Han är ju bög.
(Jag visste inte hur jag skulle avsluta inlägget så jag kastade in ännu en konstig vändning. Ursäkta för det:)

V

De två första ser du HÄR!

Ballt va?! Ni ser oss på Oslipat, Kolingsborg. Biljett köper ni i dörren eller – ännu säkrare – HÄR!

Vi Seeeees!!

Torsdag
# Det var mulet så jag gick en tur upp i bergen, där gamla Agadir låg. Den fick dom flytta, för det blev jordbävning och trettitusen dog. Allt detta berättade min ofrivillige guide:

(Han var inte ofrivillig på det sättet att han inte ville vara min guide, utan tvärtom att jag inte ville ha honom. Det fick jag ändå. Sen ville han ha 200 dirham. Jag gav honom 20 (ca 15 kronor) för han hade ju fru och barn att försörja. Men det har kanske jag också! (Det har jag inte.))

# Jag blev väldigt förvirrad av att mitt på gatan hitta hundratals såna här lappar:

(Är det nån som är emot duvor? Både såna som man står med näbben till vänster och till höger? Varför är krysset inte på själva duvan? Eller bär duvan ett slags kors? Är fågeln kristen? Är det två olika duvor, med olika syn på hur testamenten ska tolkas?)

# Jag hittade en förstenad mussla som ska få följa med hem och ligga bredvid den där stenbiten jag slet ut ur en vägg i Antoninus badhus.  (Jag är lite som Indiana Jones på det sättet.)

Fredag
# Bästa dagen ever! Varmt och soligt, jag badade, och, wait for it! surfade. Jag skrapade upp hela ryggen, fick sand på höger trumhinna och fick surfbrädan stenhårt på kuken. Ändå är det det roligaste jag gjort i vatten.

# En kvinna från norra England som låg i solstolen bredvid mig hade en slemhosta som bjöd henne på ett idisslat mellanmål då och då.

# Jag har noterat att höstens mode i Marocko, för exakt alla människor, är att ha denimbyxor där det är väldigt slitet på orealistiska ställen.

# En skotsk kvinna, som också var på stranden, hade med sig tre ballonger och två utmärkelser (jag kunde inte se för vad, för de satt på hennes bröst, och där är det ofint att titta. Särskilt som att jag måste kisa ganska mycket för att se.) Men sen såg jag på ballongerna (de riktiga, inte brösten) att det var för att hon fyllde 40 år. Jag gick inte fram och grattade. Det är som sagt inte den typen av resa.

# Jag såg tre tyska par där alla vägde lika mycket (ca 95 kg) och var exakt lika långa. För sent kom jag på att jag ska kalla dem ”vårdagjämningsgruppen”, eller ”Die Equinoxgruppe”. Hoppas jag ser dem igen imorgon.

# Den mystiska lappen med fåglarna fick, om inte en förklaring, så i alla fall inte en förklaring:

(Du som kan läsa arabiska, vänligen berätta för mig vad som står på. Är han där uppe för fåglar? Är dom där nere emot? Varför ser han längst ner till vänster ut som Tom i Vem där? Har han längst till höger långt kvar på sin fängelsevistelse? Fyll kommentarsfältet med din kunskap!)

# Från hotellterrassen såg jag en fin solnedgång. Den var extra fin för att man hade haft så bra täckning ifall man haft en 3G-mobiltelefon.

Imorgon åker jag hem, och då kommer det nog inte hända nåt värt att rapportera om. Så nu återstår bara att säga:

Det här var Jesper Rönndahl, i Agadir, för Rikets Sal.

Läs mer om hela projektet och titta på avsnitt 1 HÄR.

# Igår kväll åt jag mat som tillagas i lerhatt. Den var inte så spännande. Eller, det är ju väldigt spännande när den kommer in, för man tänker ”VAD KAN DET VA FÖR NÅT UNDER HATTEN!? VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ HÄFTIGT SÅ DOM MÅSTE DÖLJA DET MED EN HUVUDBONAD AV STELT SLAM!???” men när dom lyfter bort hatten ser det ut som på bilden. Det är som fisk i folie. Men det vet ju alla att det bara är knäppisar som har foliehattar, så då blev det lera istället.

# Idag – onsdag – har jag mest läst min vetenskapsstrandlektyr (det är väldigt spännande nu, för Hawking säger lite att religiösa kanske kan ha rätt! Men jag anar en vällldigt smart vändning i slutet av kapitlet), samt sett en reklam för Dany Brillant, och blev ledsen för att han uppträdde för tio månader sen:Notera att han kan posera både åt vänster och åt höger, och att han dessutom flyttar sin klackring till handen som inte syns. Jag misstänker att han också därför döljer den andra handen, för att folk inte ska tro att han har råd med en ring men inte två.

# Jag såg en flicka som cyklade efter en låtsashäst. Hästen hade korta och oledade ben och var därför orealistisk.

#

Jag är här själv, inte för att ingen ville resa med mig, utan för att ingen kunde. Det sa dom i alla fall.

Och det passade ju ändå ganska bra, för inför uppstarten av Institutet Med Karin Och Jesper Säsong Två har jag massor av vetenskapslitteratur att läsa. Det sa dom i alla fall.

Men jag har en underbar tid! Mycket för att jag bestämt att det till skillnad från alla andra resor jag gör ska bli en hälsoresa. Hittills har noll milliliter alkohol runnit över dom här läpparna. Jag vet att det bara är fyra dagar, men alla är vi olika.

Här är en lista på saker som har hänt de fyra första dagarna:

Lördag
# Jag åkte flygplan i fem timmar, men det kändes som tre och en halv, för jag hade plats 1A, och där kan man sträcka ut sig och se filmen Midnatt i Paris samt också surfa på planets Internet(!)
# Bredvid mig satt en man som varit i Agadir många gånger. Jag frågade honom om det fanns en restaurang som serverade goda grillade jätteräkor, han svarade: ”Ja, då ska du gå till Jour et Nuit. Maten är i och för sig inte så bra, men en hela rött kostar 80 spänn.”
# När jag hade landat hade inte min väska gjort det. Den gick inte heller att hitta i något av deras datasystem.
# På toaletten kan man ta en bild som ser helt sjuk ut i kameran, men när jag tittar på den nu så är det lättare att räkna ut vad som är spegel och vad som är vägg.

Söndag
# Jag sprang (barfota eftersom mina joggingskor var i den försvunna väskan) på den två mil långa stranden. Jag kände mig som Matt Damon i början av The Bourne Supremacy, förutom att han möjligen inte på sin vänsterfot fick en blåsa på tå nummer två.
# När jag sprang framför det kungliga palatset blev jag åthutad av en vakt uppe på muren för att jag inte fick springa där. Men han måste ha skymt sikten för kungen mycket mer än vad jag gjorde.
# Efter att jag hade sprungit badade jag snabbt, för det var kallt och jag är inget fan av konceptet ”det är skönt när man varit i ett tag”.
# Klockan sex prick går solen ner, så då gick jag till mitt hotellrum och låg i badet och kollade på sex avsnitt av It’s Always Sunny In Philadelphia som är min nya favoritserie. Och jag vet inte ifall du noterade det, men jag hade alltså min dator i ett våtutrymme. Jag bara: whatever, man.
# Jag fotograferade också en lustig skylt:

# På kvällen åt jag räkor stora som pingviner.

Måndag
# Jag ringde till flygplatsen och undrade ifall de hade hittat min väska. När han tittade efter i sin dator så blev han så himla himla HIMLA glad: ”Yes we have your bag sir! We have it! (håller för luren och ropar till sin kollega) We have his bag! Really! (kollegan:) ”What! That’s just sick!” (den förste mannen) ”I knooow!” Den hade varit i Marrakech.
# Sen låg jag på stranden och läste The Grand Design av Stephen Hawking och fick en grav mindfuck för jag börjar kanske pyttelite förstå hur sjukt allt är ifall kvantteorierna stämmer.
# Vid elvatiden lade sig  en man på stranden inte så långt från mig. Sex timmar senare låg han fortfarande kvar.

(Men han var inte död, för ibland lade han sig i till exempel fosterställning.)

Tisdag
# Upp i ottan! För är inte bakis! Ner till stranden! Sträcka ut sig i solen som en katt! Men tll skillnad från de flesta katter läste jag vetenskapslitteratur, t.ex. om att alla partiklar har en sannolikhet att vara överallt i universum samtidigt. Fast också mer lättsmälta fakta såsom hur OERHÖRT säker Lord Kelvin var på att etern fanns, och att mayafolket trodde (tror?) att vi var gjorda av majs.
# Jag fotograferade två palmer som hade puttat en annan palm:

#Några marockaner hade hittat en mås som var nästan död. Sen pussade de den på huvudet.

Nu: äta en s.k. tagine. Det är en maträtt som lagas inuti en slags lerhatt. Jag återkommer om hur det var.

/Jeppan

Det rör sig i alla fall om att Tomas Persson, kognitionsforskare vid Lunds Universitet, för två och ett halvt år sen frågade mig om jag i Youtubeformat ville förklara fem av evolutionens grundprinciper för unga vuxna. Hundratals stipendie- och forskningsanslagsansökningar senare (för det kostar att ha mig sittandes vid alla internets After Effects-tutorials) fick Tomas loss pengar, och så blev det det här:

Vänligen sprid till alla dina kreationistvänner.

Tack snälla Oscar. Förklaring till klippet hör du HÄR.

Den ska visa på att evolutionen inte är målinriktad, alltså aldrig planerar nåt och därför svår att bestämma en träff med. Jag vet inte när premiären är, men jag lovar att ni ska vara bland dom första att få reda på det.

Gissar du rätt får du en spotify-invite. (Om det fortfarande är en gångbar valuta. Minns ni när det var det coolaste man kunde ha? Man fick ligga mer än dom som hade vattensäng. Det var fantastiskt.)

Nu ska jag sätta mig och klippa 2 timmar babbel till 22 minuter. Inget har varit svårare.

Jesper sitter efter premiärinspelningen och pratar i mobiltelefonen om apor. Har inget med programmets innehåll att göra.

En bländande bild på studion innan den var färdigbyggd.

UPPDATERAD:
Ja, Petra har fotat lite bekanta ansikten i studion. Kolla här.

Det handlar då om att jag ska vara programledare för Extra Extra i höst. Ingen är mer förvånad än jag.

Men jag tror fanimej att det kommer bli bra. Idag fick jag skoja om att hyra en get, och frustade upp produktionsbolagskaffe i näsan av ett skämt om 4D och Schindler’s List.

Jag har också frågat ”vem är det?” uppåt tjugo gånger, men det är inget ni kommer märka av. Förrän jag också tvingas säga det under inspelningarna (som du kan få komma på! Betalning: att du också tar emot en goody-bag. MER INFO HÄR! På första inspelningen kommer allas våran Josefinito vara med! Så om du gillar hon och/eller jag så kom nu på måndag vetja.) jag har glömt nu vad jag pratade om innan världens längsta parentes började.

Jag tror dock aldrig att jag kommer få träffa Cecilia Forss, för hon har redan spelat in sina sketcher. Det tycker jag är synd, för hon verkar vara en förtjusande människa. Förutom att hon har en ande som hjälper henne med hennes affärstransaktioner. Som naturvetenskapsmänniska kan jag inte riktigt acceptera det. Jag hoppas att hon inte tar upp det ifall vi ses. Då kommer jag att dö martyrdöden.

Jag ville bara säga att jag ska försöka att bjuda på lite skvaller här under hösten. För jag kommer att befinna mig mitt i dess själva skälvande epicentrum. Har det sagts mig, hittills har jag inte märkt nåt. Förutom att jag på ett tabloidliknande vis börjat avsluta meningar med ord i fetstilt.

Eder
Jeppan

PS. Bilden är ett montage.

Program 6: Mittemellan – bl.a. om hur man byter kön efter sin död.

Program 7: Doft & stank – bl.a. om hur du undviker att spreja dig i huvet med slidjos från apor

Program 8: Attraktion – bl.a. om hur många män egentligen ligger med

Program 9: Styrka – bl.a. om vad som händer om man biter av en fotbollsstor bit av en delfin

Program 10: Det ballar ur! – bl.a. om hur Blondinbella agerar inuti Jespers tunntarm

Program 1-5 hittar du här.

Visst, David Hackel är väl lite festlig, och Jeff Chien kanske (men i så fall bara för att chien betyder hund). Och han som heter Parent. Annars, stor besvikelse.

PS. Men vem är det som kikar ut där nere?

Nu har jag försökt för länge att bädda in det här klippet via SR:s webbspelare som dom är sÅHIMLASTOLLLTAÖVER men det funkarnte. Åårh, det här som började som ett projekt av lust. Hur som helst, jag gjorde en busringning. Eller, bus- och bus-. Äh, jag tänkte i alla fall att du kanske ville höra skiten. Det är inte jätteroligt, men han har faktiskt ett roligt namn. Rolf Luft Aula

Lyssna tack. Och tyck om.

Här är alla som är med:

Alla utom Valle då. Han är inte med. Än.

Hej.

Här kan ni läsa recensionen (och här kan ni köpa boken)!

Framtiden ser ljus ut.

Hela gänget. (Dock kommer varken Ullis eller ett konstverk från Danmark göra nåt gästspel i dagens program.)

Vill du ser mer av pisset, klicka här. Då. Din jävla idiot.

Hela gänget. Om man med ” hela gänget” menar att Marco inte är direkt medverkande och att Nanna och Jeppe saknas på bilden. Pizza kommer heller inte göra stora gästspel i kvällens program. Men lyssna ändå.

Kom till Akademibokandeln Entré på lördag och köp en Rikets sal-bok. Varför? För att du får den signerad av oss! Jag, till exempel, lovar att rita mitt allra finaste i din bok. Och Kringlan lovar att signera på ett ”oortodoxt” sätt. (Jag gissar att han inte ens kommer använda penna.)

Och – se på fan – Akademibokhandeln slänger in en fika på köpet också. Det är för mycket! Och det kan bli ditt! Så komsi kom, mellan 14 och 17.

Här är Facebook-tjottahejsanet.

Från vänster: Valle, Jossan, jag och Kringlan. (Jesper utanför bild.)

Det var allt. Cirkulera.

Jag har full förståelse för hur förläggarna tänkte, men nu finns inga hinder på vägen mellan oss och en uppburen status som högkulturella leoparder.

Valle & Co

Boken kan ni köpa här!
Eller varför inte direkt ur våra händer på vår release-fest! Om ca 14 dagar, alltså.

(Vissa av etikettorden är bara satta för att dra hit knasbollar)

Mot slutet av festen kom det fram en tjej och presenterade sig som Elin. Sen måste något ha hänt. Jag är säker på att jag kommer ihåg allt. Ändå kan jag inte minnas att vi hängav oss åt ockultism. Men det måste vi ha gjort, för idag skickade Elin den här bilden:

Ja ni ser ju, där sitter tre muntra satansdyrkare och spelar anden i glaset. Kort därefter trollade vi bort alla våra pengar på ett danshak. Och av oförklarliga skäl fick vi stanna kvar ända tills dom tände i taket. Svartkonst!

Och tack Elin för fotot (foto Marco Padoan), jag håller det högt i min samling av bilder på mig själv.

Rikets Sal består av ett gäng komiker på den svenska scenen. Hur har Rikets sal hjälpt dessa komiker i sina karriärer?  Hur ser några utvalda Rikets Sal-medarbetares kurva ut?

Jag börjar lite sådär ödmjukt med min egen kurva. Våren 2008 sker en rejäl uppgång. Tror denna uppgång är rent associativ, eftersom jag då arbetade ihop med Björn Gustafsson, efter det har kurvan sakta gått neråt, men den definitiva nådastöten kom i februari 2011. Då jag av en händelse börjar blogga på Rikets sal.

Jesper Rönndals kurva då? Som ni ser (ovan) har den hete prisvinnande ståuppkomikern haft sina peakar. Men 2010 startar Rikets sal och trenden är mycket tydlig.

Rikets sals två mest förekommande medarbetare enligt taggmolnet skulle jag säga är: Valle Westesson och Kringlan Svensson. Men tyvärr verkar Riket Sal och Google Trends rimma väldigt illa.

Men Rikets Sals kanske populäraste skribent. Josefin Johansson, hon måste väl ändå ha en uppåtgående trend? Jo, det ser bra ut, men 2010 (Rikets Sals premiärår) har ändå varit problematiskt för en av svensk humors rising stars

Alltså: Ankan Johansson, Amelie Nörgaard, Sissela Benn, Jeppe Rönndahl, Kringlan Svensson och Josefinito Johansson.

Börja titta på SVT-b nu. Så missar ni oss säkert inte när vi sätter igång den 2 mars.

Tack alla som bidragit med bilder, filmer, texter, artiklar, länkar, kommentarer, tips och donationer. Vad vill ni ser mer av år 2?

Mvh/ Helge Fossmo

Mvh/ V

Men jag minns en annan resa vi gjorde. För ett och ett halvår sen. Det var sommar och vi hade blivit inbjudna till Harrys i Falkenberg för att köra standup. Istället för att fakturera, eller få ett par sköna rostfria i handen, fick vi skriva på ett papper om att vi var anställda av Harrys i Falkenberg. För en kväll.

Det var inte särskilt välbetalt att vara anställd en kväll av Harry i Falköping. Som jag minns det var vi tvungna att hyra en bil som blev oväntat dyr och kostade ungefär så mycket som vi tjänade. Men det gjorde inte särskilt mycket, för jag och Jossan var anställda av Sveriges radio och kunde ta med oss en mikrofon och ”jobba” under resan. Med ett program som av oklara skäl hette Funky Town.

Efter giget, som jag minns gick pissdåligt, gick vi ut på krogen och träffade Betnér, Schyffert och Glans. Dom hade också uppträtt. Vi fick förklaringen till att ingen hade varit och tittat på oss. Dom berättade att deras gig gått fantastiskt bra. Kul för dom. Sen försvann Jeppe och jag och Jossan spolade i oss så mycket öl vi kunde hinna med.

Därefter blev vi körda ut på landet av klubbarrangören. Den väna Erica Sjöwall, som hållit sig nykter för att kunna skjutsa oss. Hon inkvarterade oss i sin gäststuga och lovade oss frukost morgonen därpå. Det enda vi behövde göra för att återbetala bilresan, boendet och frukosten, var att hålla oss lugna och inte väcka hennes familj. Absolut sa vi. Sen gick jag ut och kissade.

När jag kom tillbaks upptäckte jag att gäststugan innehåll ett komplett trumset, en kontrabas och ett dragspel. Samtidigt hade vi inte ”jobbat” särskilt bra under dagen. Plötsligt vägde löftet om absolut tystnad lätt och vi satte oss bakom instrumentet. Jag började traktera trummorna, men bytte sen till bas. Jossan tog hand om dragspelet. Vi inbillade oss att vi lät lite som dom där små haschtrollen i Detektivbyrån. Det gjorde vi antagligen inte. Dom har ju övat sig, vi hade aldrig spelat förr.

Hur som helst spelade vi in allt och sände senare ut det i radio. Dagen därpå fick vi frukost, blev skjutsade in till stan. Två gånger, eftersom jag glömde mikrofonen ute på landet och fick åka tillbaks. Sen kunde den här historien ha blivit lagd till handlingarna. Jag hade helt glömt bort allt.

Men så fick jag ett märkligt mejl. Där jag påmindes om kvällen. Mejlet innehåll en hänvisning till kvällen och två bilder.

Jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra med bilderna, Björn Edlund, men det var trevligt att bli påmind om den där resan till Falkenberg.

Tydligen har det en gång funnits en beef mellan Sten Broman och svenska dragspelare. Jag utgår ifrån att Sten Broman uttryckt sig kategoriskt om att alla dragspelare är idioter. Sen har svenska dragspelare gått samman och bildat enad front mot Broman. Det låter ju fantastiskt och skvallrar om inte annat, om ett annat Sverige. Vill ni veta mer om det här får ni fråga Kalle Lind.

Ja, det var väl trevligt det här. Men nu får ni ursäkta, för nu ska vi ut och göra Reeperbahn. Ses!

Efter ett tag börjar Zimbabwesumpen trycka på även hos mig, och jag besöker samma toalett som Kringlan besökte. Den hade:

1) Ingen lampa i taket. Istället sköttes ljusinsläppet av ett hål i taket som var direkt förbundet med caféet. Samma hål skötte också eventuella ljudutsläpp.

2) Ingenting att torka händerna med.

3) En kran där blått betydde varmt och rött betydde kallt.

4) Inget toapapper.

5) Inget lås. (Längre.)

Om detta är Kringlans bästa toalett så drar jag slutsatsen att han kommer att överleva oss alla. Vilken är din slutsats?

Och bäst av allt – sketcherna klockar in under minuten. Perfekt om ni har ont om tid.

Det kom såklart inga journalister från lokalblaskan som satt i system att låta bli att uppmärksamma vår sajt. Dom tyckte det var vikigare att rapportera om det här.

Mvh/ Valle

(kakpåse i förgrunden, Kringlan i bakgrunden) Jag funderade lite på att nappa på erbjudandet, men jag tror barnen hade blivit besvikna om jag inte var med dom.

5 gånger i helgen har jag skrattat så det kom tårar. 3 gånger åt boksidor som dom andra gjort, en gång när Jossan gjorde charader och en gång när Nanna kom tillbaks efter att ha frågat värdshusvärdarna om vi fick köpa sprit av dom kl 23 på kvällen (det var ljust därinne när vi bestämde oss för att det var en bra idé att knacka på). Fick vi sprit tror ni? Det får ni fråga Nanna om.

Tack ska alla ha. V

Jag tyckte frågan var dum, men att svaret kunde bli intressant.

Jag hade fel. Inget intressant att notera.

1. Kommer vi stöta på Björn Ranelid på Ramsåsagrillen när vi cyklar till den lokala bensinkiosken för att bunkra 3,5or när det fina vinet tagit slut?

2. Kommer Jossan att få ihop sina sidor?

3. Kommer Jeppe klättra upp i en 4 meter hög metallstång och hänga i knävecken och skratta som ett barn, som han gjorde senast vi sov på samma ställe?

Luften dallrar av förväntning!

.

Bland annat kunde man se det här gamla sketchen, som spelades in när TV-huset fortfarande låg på Jägersro. Sen tyckte någon chef att det var olämplig barnhumor. Sen tyckte tydligen någon annan chef att det var högst lämplig barnhumor. Döm själva.

Se hela avsnittet här!

Fler sketcher här!

Mer Gabba Gabba här!

Nu undrar man såklart: var hennes man grodan Kermit?

Vill ni bara se fler sketcher? Kolla in Gabba-webben!

2. Standup comedy på Oslipat. Klockan 20:00 på Tangopalatset i Malmö. Köp biljetter här eller i dörren. Uppträder gör bland annat Rikets sal-medarbetarna Krinlan Svensson och Kalle Lind. Det blir jävligt fett. Läs mer om det här!

3. Rösta fram Rikets sal till Malmös bästa blogg här! Och gör det (redan ikväll) är ni bussiga.

Vad är det med den här artikeln, som får mig att tänka på den här gamla låten?

Titel: Mao, Mao, Mao, Mao

Sång: Kringlan

Text: Jesper Rönndahl och Mor & Far Zedong

Mel. Trad.

Tipstack:Dan Eliasson

Gabba Gabba startade hårt med två reprisprogram, så den riktiga premiären är inte förrän de 13 oktober. Men lite nytt godis innehåller det. Titta här!

Den ska helst vara ganska lätt, så att en slank typ som undertecknad kan ha den på sig, i ett par hängslen (som en klädnad). Ni vet så som Långben brukar se ut när han förlorat på poker (nu hajar ni att det här är bra grejer!).

Så har du en tunna? Eller vet du var man får tag på en? Snälla – berätta för oss i kommentarsfältet.

I våras gick jag, Jesper, Josefin och Nanna (a.k.a. Tredje knappen-gänget) in i studion och spelade in ett litet pilotprogram för radio. Det är det fina med radio, man kan snabbt och lätt gjora ett litet program.  Sen ville ingen ha piloten. Det är det som är det dåliga med radio – ibland vill ingen ha ens grejer.

Eller vill ni det? Spelar ingen roll vad ni säger – Här är piloten i alla fall!

Tredje knappen

Men under tre onsdagar kommer man nu kunna se kvartslånga avsnitt, med sketcher från förra säsongen i SVT1. Med start klockan 21:45 ikväll.

Innan Gabba Gabba går den danska filmen Flamman och Citronen. Den kan jag också rekommendera.

Torsdag till söndag

Där kommer ni kunna se både mig och Jeppan. Menför säkerhets skull är både Jossan och Nanna med och dricker stöt-öl. Så kom och häng med oss.

På torsdag klockan 18:00-19:30 kan ni se Kringlan på Kägelbanan Östra. I föreställningen Oslipat – Malmös bästa.

På fredagen uppträder Jeppe på klubbscenen på Södra teatern, klockan 21:00.

Och är du mer en lördagstjej än en fredagskille, kan du passa på att se Jeppan på lördagen (men varken jag eller Jeppe vet när eller var det blir).

Kom dit, så försöker vi ha det lite jävla trevligt. Puss!

Till den här höll Krikri i kameran:

Han tyckte att han darrade lite på handen, så för säkerhets skull brände han av den här:

Tack Kringlan för fotot och ni andra för showen.

V

Vi började med en bergbana för barn. För bergbanbarna. Redan då märkte jag att jag lagt mig till med en ny vana – att skrika som en lågstadielärarinna i nerförsbackarna. Märkligt, för det gjorde jag aldrig som barn. Sen trappades det upp.

Till slut fans det bara en attraktion kvar (förrutom slänggungorna som såg ut som något en estnisk tivoliarbetare hostat upp till frukostciggen) - Fritt fall. Fy fan. Jag lovade dyrt och heligt att aldrig sätta mig i den. Snart satt jag där. Märkligt nog bredvid den enda på redaktionen som var räddare än jag – Amelie Nörgaard.

För snabbare chockreaktioner – spola till slutet.

Känner ni att ni behöver se mer bilder, stillbilder, på en människa i chock, klicka er vidare.

Jag uppskattar naturligtvis att jag själv inte ser så förstörd ut, som jag kände mig. Samtidigt skäms jag lite när jag ser att jag är på väg fram emot Amelie, för att lägga handen lite kamratligt på hennes axel, men sen viker av och dyker ner i soptunnan där jag förvarat mina glasögon och grejer.

Den här människan behövde eventuellt hjälp/vård, bättre än jag behövde perfekt syn precis då. Notera den glade webbredaktören i bakgrunden. Notera även skillnaden mellan Amelie pre-Fritt fall och Amelie post-Fritt fall:

Samma förändring har man tidigare bara sett bland besökarna på premiären av Sommaren med Göran.

Det var allt. Tack för tiden.

]]> http://www.riketssal.se/om-ni-undrar-vad-kringlan-och-jeppe-och-amelie-gor-pa-jobbet-20/feed/ 2 http://www.riketssal.se/hall-lla-det-ar-bara-jag/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=hall-lla-det-ar-bara-jag http://www.riketssal.se/hall-lla-det-ar-bara-jag/#comments Tue, 27 Jul 2010 08:44:45 +0000 Jeppe http://www.riketssal.se/?p=13609 För ett tag sen såg jag den här planschen:

Och tyckte att den var rolig. Men inte tillräckligt rolig för att lägga upp sådärbara. Alla kan ju inte begäras känna till att vi ständigt skojade om den här herrn i Pang Prego. Kanske till och med mer än vi skojade om Peter Lemarc.

Men så fick jag det här mailet:

Och vem är jag att ohålla med en trogen Salare? Särskilt när ljudklippet kommer sådär fint förpackat. Så här är’t:

Linol och thomas.mp3

Så följ nu med oss ner längs Minnenas Oranienstraße och återupplev allt det fina och förkovrande vi var med om. Samt allt det andra som utgjorde merparten.

Lekens grundpremisser är till synes enkla. En vattenslang kopplas till en Sodastreamer i den ena änden, den andra körs in i botten på en vattenmelon.

fig. 1

Publiken ska satsa pengar på hur många tryck från sodastreamern melonen klarar innan den sprängs.

Vad publiken inte vet är att det inuti vattenmelonen finns en liten sprängladdning, och att det inuti slangen löper en elkabel kopplad till ett batteri som detonerar laddningen på första trycket. Förvåning och succé bör uppstå.

Men fegisar som vi är fick vi för oss att vi måste provspränga skiten innan vi gjorde det live inför en publik bestående av barn, åldringar och, högst sannolikt, lätt förståndshandikappade. Onsdagen innan cyklade jag och Ankan så till en öde gräsplätt i centrala Malmö, och det här är vad som hände:

Hur gick det sen?

Vi uppskattade att sprängradien var sex meter, det vill säga väl inom Pildammsteaterns scenkant (fig. 2). Inga orosmoln fanns på vår himmel, och vi gick till Curryhatten och drack öl från Indien.

Men när vi kom till amfiteatern på lördagen ville de säkerhetsansvariga göra en egen provsprängning! Litade de inte på oss fullständigt outbildade pyrotekniker? Vi fnös ord som ”onödigt” och ”förnedrande” och lät också undslippa en och annan högljudd läppfis. Men de hade köpt in en extra melon och vi hade tyvärr en extra sprängladdning, så låt gå.

fig. 2

Kruxet var att deras melon var en stenhård, omogen spansk melon, medan den vi provsprängt var en saftig, nästintill porös grekisk dito. Hade vi varit utbildade pyrotekniker hade vi förstått vad detta skulle innebära. Men det är vi inte, så det gjorde vi inte.

Den apterade melonen sattes mitt på scenen. Scentekniker gömde sig bakom frigolitkullar. Musiker täckte över tromboner. Säkerhetsansvariga backade till löjeväckande avstånd. Jag och Ankan skrattade hånfullt snett uppåt och kallade dem alla vid förminskande öknamn.

Sen sa det pang. Eller rättare sagt, det sa KABOOM! Det hittades livsfarliga melonskärvor tjugofem meter upp i amfiteatern. Den säkerhetsansvarige tog ett sekundsnabbt beslut: ”Det här kommer inte att funka.” Vi hävdade bestämt att det med vår solmogna grekiska melon inte skulle vara någon fara. Vi fick inget gehör.

Nödlösningen blev att till föreställningen lägga melonen i en kundvagn invirad i genomskinlig plast och täcka över den med ett parasoll. Komik och säkerhet har aldrig gått bra ihop.

Men vi tjänade i alla fall 34 kronor på vadslagningen.

Och förlåt Nanna, jag vet att jag sa att jag skulle lägga upp Berlinfilmen innan jag gjorde nåt annat, men om jag var bra på att hålla löften hade ju alla som tycker att jag är ett svin haft fel.

Hur som helst, jag har varit i London och hälsat på min kompis Nina. Här är några bilder.

En hade ett namn som han ville ha på sin bil.

Vad stark!

Kringlan, den här är mest till dig.

Dom här barnen marscherade in i parken och skrek ”För-na! [trumtrumtrum] För-na! [trumtrumtrum]” vilket gjorde mig glad för att förnan inte får alls lika mycket uppmärksamhet som de andra jordnivåerna. Trots att den är överst.

Jag förstår nu varför matbloggare tar en bild på maten innan dom börjat äta.

Här tittar vi på VM-finalen. Det är inte en så himla rolig bild. Men nästa är.

Visst var den rolig? Hur som helst, så här ser det ut jag när jag dansar.

På British Museum. Måste vara jobbigt för deras besserwissrar när det kommer nån och är en ÄNNU större besserwisser.

Man undrar ju hur den här katten ser ut.

Den ser ut så här:

Den enda bilden jag sett av en man och en häst där mannen ser mer ut som en häst än hästen.

Äh, vi tar den här bilden en gång till:

Ja, det var allt. Eller det är det såklart inte, jag gjorde en massa annat också, men jag lägger ju inte upp vilka bilder som helst.

Den sötaste tjejen

Nämen nu MÅSTE jag ju ha kommit hem från London. Jag borde ha all tillgång till Internet som jag önskar. Nu är det alltså bara av ren lathet jag slänger upp gamla torarullesketcher. Men jag gissar att jag är lite trött av alla omställningar.

Kanske jobbar jag med den stora Londonfilmen. Nä, det tror jag inte, för jag har ju fortfarande inte lagt upp den månadsgamla Berlinfilmen. Nanna skulle döda mig ifall Londonfilmen kom upp innan Berlinfilmen. Jag vet inte hur, men jag vet att hon skulle lyckas. Och jag vet att planerna finns. Och jag kan bara förutsätta att de är ganska bra. Nanna skulle aldrig lämna ett mord åt slumpen.

Med detta sagt: dagens semestertrix handlar om förväntningar, drömmar och telefonnummer.

Semestertrix: Sötaste tjejen.mp3

Idag är semestertrixet en svängig låt. Den distar lite för att vi spelade in den på Radio AF. Tror jag.

Semestertrix: Ungjävelspolska.mp3

Hur som helst, brottstycken av dagens semestertrix har hörts nån gång i Pang Prego, så för er som undrat hur hela sketchen lät så kan ni sluta slita på den där klösbrädan av frustration, den var aldrig längre än så här:

Semestertrix: Punglåten.mp3

I den här sketchen tänkte vi först ringa till en riktig fånge. Men det vågade vi ju såklart inte, eftersom vi bodde i Lund och knappt hade sett en hemlös. Eller, vi påstod att vi hade sett en, men jag är ganska säker på att det var nån av HippHipp!-killarna efter en eller annan gasque.

Semestertrix: Internhumor.mp3

DJ Gravy

Hej igen, idag är jag också i London. Kanske har jag redan hunnit bli invald i Royal Society för mitt stora engelska naturvetenskapliga ordförråd. Hur som helst vill jag att det står O.B.E. efter mitt namn nere i porten när jag kommer hem. Annars blir jag sur. (”Acidic”.)

Idag handlar det om kommunikationssvårigheter när man lagar sås.

Semestertrix: Haft eller lagt.mp3

En gammal kompis?

Hej, eller ska jag säga Hello? Ety jag är ju i London. Vid det här laget har jag väl hunnit bli förolämpad för min överklassengelska, hamnat i slagge, blivit omhändertagen av några ”bobbies” och sen blivit frisläppt igen för att en earl har väl ändå straffimmunitet fortfarande?

Men serien med semestertrix fortsätter med oförtruten energi! Idag handlar det om att träffa någon du inte träffat på länge.

Obs! Från 2001. Jag tar inget ansvar för nåt. Vilket även är vad jag ska säga till the authorities ifall tillfället uppstår.

Semestertrix: Gammal kompis.mp3

Courtesy of Sveriges Radio, Så funkar det, Tinnitusgänget och IOGT-NTOs Vänersborgsfilial.

Semestertrix: Efterlysning.mp3

De andra hittar du här.

Flitiga Rikets Salläsare vet precis vad det handlar om. För er som bara har lyckats komma hit av en slump (eller gogglat er hit med sökorden ”opassande Bobbyskämt”): sommaren 2001 gjorde det glada Tinnitusgänget (jag, Simon Svensson, Björn Alverfeldt, Calle Siesing, Malin Davidsson, Åsa Clementson, Martin Andersson och Emil Silfverberg) fyrtiotalet sketcher till radioprogrammet Så funkar det. Över de nästkommande dagarna kommer ett litet urval.

Och om du tycker att dom är tråkiga, så minns att det var länge sen. Hur jävla rolig var du 2001? Nä just det. Den första sketchen handlar om Australiens nationalpinne.

Semestertrix: Bumerang.mp3

Varje gång jag går till mitt lokala ICA passerar jag den här ljusskylten:

Jag förstår inte vad den vill säga mig.

Vi börjar uppifrån. Nån som heter Kallin har ett helt vanligt storköksprojekt. Så långt allt väl. Detta illustreras med en bild på en urgammal vedspis. Även om jag inte kännner mig lockad att delta i projektet blir jag engagerad. Frågor väcks: Vad föreställer bilden bakom texten? Är det en kylskåpsfläkt? En fritös? Nån slags fläns? Varför har de gjort mellanslag i den första biten av ordet? Vill jag att någon med trädrivna vitvaror ska ta hand om mitt storkök?

Och mannen på bilden nedanför, har han någonting med storköksprojektet att göra?

Han är visserligen oklanderligt klädd i en tidlös polyesterblazer, och man ser överhuvudtaget inte att han bär tupé. Dessutom tycks han verkligen veta att uppskatta en moules frites – självklart tillsammans med ett glas vitt. Jag identifierar krogen han spisar på som La Couronne i Malmö. Men är det en reklam för den restaurangen? Borde den inte i så fall tillhandahålla information om var jag finner denna bistro?

Och framförallt: varför omringas mannen av två stekpannor, båda garnerade med ett överflöd av flytande margarin?

Varför har de hällt på smöret två gånger? Varför på två olika sätt? Varför har stekpannan inget handtag? Vem ska jag ställa de här frågorna till? Är det till Kallin med storköksprojektet? Eller är det till någon av de två andra avsändarna på skylten?

Ett besök på Fotostudio Crea Clicks hemsida ger inga svar. Det kan vara dom som tagit bilderna av stekpannan, eller moules fritesmannen, eller kylflänsen, de kan till och med ha blyertsat fram den där spisen. Det enda jag vet säkert är att de tagit den här bilden:

Jag är ju inte Tor Billgren, men jag tycker att den är lite konstig.

Den siste namngivne avsändaren är Kipro – Grafisk Helhetsleverantör. Och det är just ordet helhetsleverantör som fångar mitt intresse. Det är alltså deras ansvar att som siste grindvakt se hela bilden, hela skylten, kanske göra några små justeringar:

-Kanske ska vi sätta stekpanna-stekpanna-gubbe istället för stekpanna-gubbe-stekpanna?
-Nej, då blir det ju helt obegripligt.
-Du har rätt. Nu drar vi el till det här mästerverket och fäster upp det på väggen.

Så många frågor. All hjälp emottages tacksamt.

Nej. Det är alltid något jävla tjafs. Inaktualitet eller copyright-krux eller bara skrämmande låga nivåer, både idé- och humormässigt. Men hur som helst. När jag kollade igenom skiten hittade jag ett inlägg jag helt glömt bort. Min Alla hjärtans dag-special. Och jag skrattade faktiskt gott åt mina egna bilder. Särskilt den här:

På grund av upphovsrätt och smakfullhet och andra modeord kommer jag inte att ha med dessa bilder i boken, men jag kan i alla fall tipsa er alla om att läsa det gamla inlägget. Det var egentligen allt jag ville med det här inlägget. Det, och att STARTA BOKHAJPEN!!! NU! NU STARTAR DEN!!!!!!! WÖÖÖÖ!!!!!!1

Nu ska jag fortsätta arbeta.

.

PS: Jesper fyller år. Ni får inte glömma att gratta honom.

PS 2: Vad fyller han? 40? Ingen vet.

Och om du vill nostalgitrippa gör du det HÄR.

Och självfallet den här:

Filmen kommer snart! Obs, det är ingen film. Bara folk med grav starr kan få för sig att det är levande bilder.

Men förresten! Tipsa gärna om dina favoritlåtar på tyska!

Det är den korta versionen. Redan den innehåller för mycket ointressant information. Men om du vill ha den längre versionen, känn först efter ifall du verkligen har den tiden, och klicka först därefter på

Okej, så välkommen till det här tidsbattlet. Jag har fyra och en halv timme på mig, hur lång tid har du?

I onsdags eftermiddag tog jag tåget. Jag såg på Kringlans rekommendation humornördfilmen Comedians of Comedy. Jag var storligen underhållen. När den var slut lyssnade jag på några förtidsgubbar som hade riktiga jobb. Såna är alltid lika fascinerande för mig. En gång sa en ”Nej, men här har du satt skjuvspänningen på x-axeln ju.” En annan ritade en skruv i AutoCAD. En skruv alltså.

Jag var väldigt hungrig men kunde inte äta nåt, eftersom det var vassle- och löpefestival i all föda i bistron. Istället skrev jag lite skämt om folk som heter Yvonne och lyssnade på min bästa låt We no speak americano.

I Stockholm fick jag utdelning till min favör direkt, för jag såg en som hade en armprotes. Han betedde sig som om jag såg en sån varje dag.

Sen kom jag hem till min gode vän Calle som väldigt vänligt huserar mig när jag bor i Stockholm. Nästan direkt gick vi till Soldaten Svejk och åt Pragerschnitzel. Paneringen var tjockare än den som omger Edward Bloms blodådror. Jag kräver inget mer av livet. Jag kanske kräver att de inte skulle ha dragit mitt kort två gånger, men det såg jag ju inte förrän nu.

Sen var vi på ett ställe som hette Nada, och det tyckte jag om för att bartendern drack. Bara ren sprit såklart. Han vill ju inte bli bakis.

Sen gick vi till en jazzbar som hette Babajan som tydligen är Theodor Jensens bästa ställe. Han var inte där. Vi drack förstås sommarens drink Gin & Tonic och pratade om att jag kanske ska flytta till Stockholm nån gång. På hela kvällen träffade vi inte någon annan vi kände, så jag presenterade mig aldrig med för- och efternamn för någon jag träffat flera gånger. Väldigt lyckat.

När jag skulle sova hade jag fönstret precis ovanför mitt huvud vidöppet, för jag har en skev självbild och tror att jag gillar det.

På torsdagen var Calle på jobbet, och jag var på ett hemligt businessmöte. Det var en solig dag och på vägen hem köpte jag alla ingredienserna till gin & tonic (gin och tonic).

Sen satte jag mig på balkongen och läste den spännande deckaren som Kringlan rekommenderat mig. Den heter Hypnotisören. Du har nog inte läst den, för det har bara sålts 200.000 exemplar i Sverige. Men (spoilervarning!) den handlar om en hypnotisör. Det är den första deckaren jag läser och det är så spännande att det enda som kunde avbryta min uppmärksamhet var en dokumentär om Michael Faraday på History Channel.

Från balkongen spanade jag också lite lätt efter André Pops, för han ska tydligen bo på samma gård. Jag såg inte honom. Det berodde mest på att jag tydligen har blandat ihop André Pops med han i MediaMarktreklamen.

På kvällen gick vi till Sjöfartshotellets tak för där var Calles kompis Fanny discjockey och hon spelade trevlig musik lagom högt. Kanske för att många var gravida, och för att även små grytor har öron. Ett barn på tillställningen hade ett legoflygplan som jag var avundsjuk på, men jag höll mig i skinnet. Vi babblade med en oerhört trevlig herre som hette Jerry. Han bar med sig en påse hö till Mattias Alkbergs kanin.

Jag vaknade mitt i natten av att jag hade hög feber och hade feberdrömmar, sådana som är tråkiga och bara börjar om hela tiden. Den här gången var det pneumatiska kolvar som upprepade gånger serverade mig miniatyrmaträtter i plast. Så jag var trött när jag vaknade. Calle hade dock en tablett som hette Bamyl som fick mig på fötter.

På kvällen skulle vi på grille, och jag köpte kött för 269 kronor. Oj vad många biffar säger du. Nej två, säger jag. Slaktaren på Söderhallarna luktade på köttbiten som om det vore hans dotters hår. Jag tänkte att om han älskar det här köttet så, då ska jag äta upp det. Vi grillade biffarna Argentinian-style. Det är det nya svarta.

Jag presenterade mig för två stycken jag hade träffat flera gånger tidigare. Jag förklarade min oförmåga att komma ihåg namn och ansikten för dem. Sen presenterade jag mig inte för en jag inte hade träffat tidigare. Jag förklarade inte  min oförmåga att komma ihåg namn och ansikten för honom. Jag drack mig lite full på rosévin. Det hade jag inte gjort förr.

På lördagen hade jag feber igen, men min new BFF Bamyl klarade kuppen även denna gång. Jag såg filmen Gamer på Ola Noréns rekommendation. Jag tyckte om första halvan, för den handlade om datorspel. Sen handlade den inte lika mycket om datorspel, och då tyckte jag inte lika mycket om den.

Jag såg också 30 sekunder av en Wallanderfilm, men blev tvungen att slå om när nån sa repliken ”Han skriver rapporten i denna stund!” för den var för orealistisk. Vill jag höra science fictiondialog tittar jag på Babylon 5. Så då gjorde jag det.

På kvällen gick vi på Rilles 30-årsfest, och det var väldigt roligt. Han är duktig på att ha bara trevliga vänner. Särskilt dom från Norrland var festliga. Jag har märkt att jag kommer bra överens med folk från Norrland. Vi var till exempel överens om att det är gott med älgkorv. Och det var bara ett exempel av många.

Simon hade smsat tidigare på dagen och frågat om vi skulle ta en öl på kvällen. Jag svarade att det går inte för att jag är i Stockholm och då svarade han ”Då kommer jag dit!” Och så gjorde han det. Det gjorde mig mycket glad. Han hade ju skickat sitt sms när han redan satt på tåget, men det visste ju inte jag.

Presentationsmässigt gjorde jag inte bort mig mer än tre-fyra gånger, men det var mycket tack vare att Josefin varnade mig för folk jag egentligen kände. Hon är snäll på det sättet.

På söndagen gick vi en lång promenad runt en vik. Jag lade bl.a. fram mina näringsläroteorier och påstod därefter att Robyn var vår tids heliga ko. Jag fick inget medhåll.

På kvällen skulle jag ståuppa på Big Ben. Jag ropade ”Martin Lagos!” till David Druid. En karibisk tant var full och fick föras ut av en vakt, men det var innan jag skulle på.

Sen ståuppade jag, och det gick inte så bra. Kanske fick jag dåligt med sympatier från början eftersom jag skrattade åt en som var skelögd (det visade sig bara vara en reflex i glasögonen).

Efteråt kom Matilda Kihlberg från Humorhimlen fram. ”Vi har ju aldrig träffats i verkligheten tidigare!” ropade jag. Hon rättade mig och sa att vi träffats jättemånga gånger. Sen hjälpte hon mig ur den pinsamma situationen genom att berätta att det hade varit mycket folk vid dom tillfällena då vi setts. Det var snällt. Hon hade sällskap med någon från Slagsmålsklubben, fast jag uppfattade inte hans namn. Josefin hade många förslag (Pläd, Smårg, Nväst och Kvarg) men inget av dom ringde bekant.

Och nu sitter jag på tåget hem. Bredvid sitter en som är laktosintolerant (jag kan lukta mig till det på en armlängds avstånd) från Sri Lanka. Den gissningen baserar jag på hennes reaktion när jag började spela calypso lite för högt.

Men nu lyssnar jag på Three little birds med Bob Marley, och tåget vaggar i takt. Jag tänker att så här måste det vara att spela i ett band. Men det är nog inte alls så här. Nu gick Sri Lankesen. Doften av hennes laktasbrist är kvar.

De andra hittar du såklart HÄR!

De andra hittar du såklart HÄR!

Impulskontroll

Den första impulsen, när jag ser en bodybuilders arm
Är att ta en nål och sticka in den och punktera han
Och när jag ser en slipsknut, vill jag ba ta tag och rycka till
Men jag vet att det vore dumt att göra allt det som jag vill

Utan impulskontroll hade jag varit en fara för min omgivning och för mig
Jag hade fattat ett beslut på en hundradels minut, sagt ja där andra säger nej

Och jag hade klickat, på alla banners på internet
Som säger att jag är besökare nummer femmiljonerett
Jag hade tagit SMS-lån, investerat i ett aktiebolag
Som säljer mexitegelvillor med radon, jag hade ollat ett eluttag

Och jag hade borstat tänderna med kaustik soda, kissat ner mig för att hålla mig varm
Jag hade skjutit heroin och tatuerat in Marie Picasso på min barm

Och jag hade spelat, mitt första och sista parti rysk roulette
Jag hade stulit insulin från en sockersjuk kusin, använt en mingvas som toalett
Och jag hade kittlat, neurosedynskadade barn
Jag hade lindat upp andras bandage och låtit motorn gå i ett stängt garage

Jag hade tagit sommarjobb som knarkkurir, använt superlim som cerat
Jag hade svalt en såg, blivit scientolog, skaffat barn med en psykopat

Du-du-du-du-du-du…

Utan impulskontroll hade jag varit en fara för min omgivning och för mig
Jag hade fattat ett beslut på en hundradels minut, sagt ja där andra säger nej

Pojken med inåtpekande fötter

Du är nitton, och du är fylld av eufori
Du spelar åttabits Nintendo, så jävla nostalgi
Du är ett fan av polaroidkameror och dåtidens teknik
Trots att du knappt var ett embryo – under Gameboyens peak

Och det passar till din image, för du är indiecute
Allt som fattas är en indiegullig tjej
Hon ska va klädsamt anorektisk och med rösten ställd på mute
Och se ut som Natalie Portman i Garden State – ni ska på pärlplattedate

Du väljer pärlor, hon sitter bredvid och är tyst
Du plockar fram din lilla lista över popflickor du kysst
Finns det en plats, i hennes värld för två?
För du vill kamma lugg och bygga lego – medan hon tittar på

Du vill ge henne ett blandband och ett hemgjort broderi
Du vill visa dina alster i naivistisk poesi
Du vill fästa postit-lappar på hennes Fjällräven
Skriva söta indieflicka ska vi ses igen – hon säger tack men

Du är nitton, och du beter dig som ett barn
Du tror du är så jävla gullig i din slips av virkat garn
Men jag hatar att va hungrig och att tacksamt hålla käft
Du kan se dig om i röven – efter en andra träff

Jag föraktar dina Converse-skor
Det är så outhärdligt klyschigt att älska Safran Foer
Jag ska bygga en Kalashnikov av dina pärlplattor
Och skjuta ner – dina såpbubblor

Det kallas satir

Du har läst det på internet, du har hört det i radions P1
Det kommenterar allt som hänt, med roliga röster men utan skämt (ja)
Det mest explosiva vi har, är humorlös humor med allvar

Det kallas satir
Samhällets livselixir

En fallfärdig villa får symbolisera, ett folkhem från en svunnen era
Frihetsgudinnan har blod på kjolen, fredsduvan laddar om pistolen
Och judenäsan ni satte på Palme, den fick Mona i arv

Det kallas satir
När en gris jobbar som bankir

Hans Lindströms skämtfigurer, som dom blottlägger maktstrukturer!
En yppig blondin som går i burka, två lesbianer som köper gurka
Och en bombkåt arab, på väg mot USA:s ambassad

Det kallas satir
Gubbighetens revir

Påskyndar Reinfeldt-imitationen, på något sätt revolutionen?
Skakas makten av tjockisskämtet, tar dom åt sig av Parlamentet?
Nej, män från lundaspex, med Tage Danielsson-komplex
Är det minst subversiva vi har, men på något sätt håller dom sig kvar

De andra hittar du HÄR! Och om du fortfarande har tid över när du sett dom: kolla på den här. Det är kanske fortfarande det roligaste jag sett. Du har också sett det, men ibland måste man påminnas om vad man har sett och inte sett. Ses sen! /Jeppan