2012-01-09, SVT Malmö. Redaktionen för Gabba Gabba.
Sanna Persson-Halapi har i princip lämnat skeppet för en annan produktion. Amelie Nörgaard ligger hemma och jäser dom sista kubiktummen av sin mage. Kringlan ligger i sjuksäng efter att ha genomgått en tunntarmsoperation i Polen där han även firade sin vintersemester. Kvar på redax är alltså jag, Josefinito Johansson och Ankan Johansson. Inget fel med denna lilla trupp men det känns lite tomt i vår kontorsö. Tunnare än den tarm Kringlan just låtit polska kirurger skära bort och kasta till grisarna.
Jag kollar skrivbordet efter nåt storstilat att sätta igång med efter frånvaron och hittar det här gamla skrivbordsfotografiet:

Detta var allt jag sparat ner på jobbdatorn och det enda skämt jag kommer på är det uppenbara ”Ska man behöva gå tre år för att lära sej den vanligaste ställningen?”, men det är för dåligt. Jag kollar in Församlingsfakultetens hemsida men hittar inget speciellt. Bara den här livsbejakande bilden som visar att man inte alls måste va en tönt för att studera Jesus och sprida hans lära.

Nu kanske du tänker dej för nästa gång innan du retas med nykristna. Tror du man ställer sej i en fönsterkarm och bara håller i sej med båda händerna om man inte är en wild ´n crazy guy? Skullente tro det va? Nä.

Tack o ses imorn med aporna.
Er V

Mvh/ Valle

Jag vaknade tidigt. Det gör jag alltid. Jag har två sorters sömnbesvär, som skulle behöva två helt olika sömnmedel (men jag nöjer mig på att gnaga på de rötter min lokala naprapat tipsar mig om). Dels har jag svårt att somna, dels kan jag inte somna om efter att jag vaknat.

Nu vaknade jag alltså tidigt. Jag låg i sängen om tänkte på alla mina misslyckanden. Det brukade jag alltid göra förr, när jag cyklade till jobbet. Då brukade jag stanna cykeln, kliva av och gråta en skvätt. Ofta gjorde jag det någonstans på de öppna fälten vid Hyllie. Jag stod där och tittade på utgrävningarna. Runt omkring mig plöjde dom upp åkrarna och hoppades på att inte hitta några stenåldersfynd. För i så fall skulle det inte gå att exploatera marken. Dom grävde och jag grät. Sen hoppade jag upp på cykeln och skyndade mig till jobbet.

Idag har jag en mer avslappnad inställning till mina misslyckanden. Jag låg i sängen och tänkte på mina kollegieblock med anteckningar om Gustav IV Adolfs resor i Europa, jag tänkte på dom murkna böckerna som bibliotekarien släpade upp från källarmagasinet. Varför tappade jag allt intresse? Under några veckor trodde jag att jag var något stort på spåren. Jag tyckte att alla fokuserade på Gustav IV Adolfs misslyckade regeringstid, eller på hans tragiska sista år i Schweiz. Själv skulle jag slå alla med häpnad genom att skriva om alla hans märkliga turer i Europa.

Sen måste jag ha tröttnat. Det jag minns starkast idag, är bilden av hans enkla värdshusrum, som dom städade ut efter hans död. Jag tänker på porträttet av hans son Gustav som hängde på väggen.

Jag pratar med min pappa. Jag har massa frågor om hans arbete. Han har ägnat sitt yrkesliv åt att göra psykologiska tester på barn. Jag frågar och frågar om hur han ser på intelligens. Han säger att han inte vill använda ett begrepp som intelligens. Det är missvisande. Kanske till och med felaktigt.

Nu är jag uppe. Jag läser ett brev som min morbror skrivit. Det handlar om Åke Hodell. Dom träffades i Lund. Nu skriver han om hur Åke Hodell brukade klä sig, han skriver ner det han minns av Åke Hodells dikter Igevär och General Bussig. Dom är långa och repetitiva. Min morbror har kortat ner dom, skriver att dom fortsätter på samma sätt över flera sidor.

Vi pratar på telefon. Han har skickat två böcker till mig. En biografi över Åke Hodell och en liten skrift om en resa som Åke Hodell gjorde till Rom, tillsammans med Gunnar Ekelöf. Vi pratar lite om Gunnar Ekelöf. Båda är överens om vilken fin poet han var. Ekelöf och Hodell lärde känna varandra när Hodell låg inlagt på Lunds lasarett (senare universitetssjukhus), efter att ha kraschat med sitt plan. Flygkraschen återkommer i hela Hodells konstnärskap.

Allt det här berättar min morbror för mig. Sen berättar han att Ekelöf ofta åkte in till stadshotellet i Trosa och åt och drack. Jobbade Åke Hodells mamma där? Jag minns inte riktigt vad vi kom fram till. Någonstans binds alltid trådarna samman. Kanske var det på stadshotellet i Trosa.

Vi lägger på. Jag tar upp en bok och läser om Wallace paradox. Människorna som levde för 40 000 år sen hade lika stora hjärnor som 1800-talets främsta matematiker och filosofer. Wallace kunde inte förstå det. Jag tänker på Wallace. Han låg febrig i malaria när han fick sin idé om det naturliga urvalet. Som han skrev och berättade för Darwin om.

Först då gick Darwin och publicerade sitt manus. Om arternas uppkomst, 1250 exemplar som genast sålde slut. Wallace begravde sig i sin egen paradox. Han kom fram till att allt utvecklats genom naturlig selektion. Allt utom den mänskliga hjärnan. Den skapade gud.

Gud, ja. Långfredag. En liten del av mig tycker det är något högtidligt med långfredagen. Tanken på att det en gång var en dag då alla hade gemensam sorg. Det är något fint med det. Min mamma säger att man inte ska sy på långfredagen, för det är som att sticka nålar i Jesus hjärta.

Hon skämtar när hon säger det. Men sen berättar hon om hur rädd det gjorde henne som barn. För dom som sa det till henne skojade inte. Själv skojar jag nästan om allt. Förutom nu. Den som räknar noga kommer hitta exakt noll skämt i den här texten.

Så har långfredagens förmiddag gått.

Namn: Solveig Hansson

Ålder: 34 år

Yrke: Chef för en städfirma

Hobbies: Sin tvåårige son Jeremia. Är också pingstvän och aktiv i församlingens kör. Gillar matlagning och allehanda kokböcker samt att sticka barnkläder som hon sen säljer på kyrkans julbazaar.

Hemstad: Lycksele

Söker efter: En händig karl som kan skruva i glödlampor. Ska ha bra hand om barn och gärna bra i sängen. Får gärna ha ett brinnande intresse för brandbilar eller kaniner (är gammal SM-vinnare i kaninhoppning)

FavoritTV: MatTina, Let’s Dance, Psalmtoppen, direktsända väckelsemöten från USA och Bolibompa (Jeremia blir så lugn då!!)

Semesterdröm: Teneriffa tillsammans med Jeremia och hennes framtida son Jesus, gärna ett hotell med Bamseland. Alternativt till Jerusalem för att finna Jesus Kristus födelseplats.

Känner Du att denna kvinna faller Dig i smaken? Tveka inte! Hon är Singel! Hon vill ha Dig! Skriv en bra motivering, och Solveig kan bli din!

Mer Pontus hittar du här!

Är det verkligen sant?!?

Den trettonde är en välsignad dag! När jag granskade fotot kunde jag knappt tro mina ögon. Efter bara fyra dagar av Rikets sals existerande får vi ett meddelande från Herran!

Herran väljer att visa sin Sons anlete i den mögliga rödkålssalladen på min jultallrik. Att Han väljer att tala genom Rikets sal är mej föga  förvånande, men att Han gör det redan efter några dagar gör mej varm i själen.  Att Frälsaren dessutom har pipskägg, precis som han hade på 1800-talet, gör mej extra glad. Lov ske pris. Amen.

P.S. Det är nog ingen tvekan om vad Gud gillar bäst på julbordet! D.S.

Åsa Waldau!
Kristi Brud, Lammets brud, Jesu Brud! Kärt barn har många namn och Åsa Waldau är många kär. Många i Knutby i alla fall. Men Åsa lämnade alltså Filadefiaförsamlingen i Knutby som pastor i oktober i förra året. Tråkigt, Åsa var ju inte vilken pastor som helst, hon var ju gift med Jesus. Gift med Jesus? Just det, gift med Jesus. Inte konstigt att hon var the shit i den församlingen.

Åsa blev Kristi Brud med hela svenska folket för fem år sen i och med de tragiska Knutby-morden.

Nu ska vi inte gå in vem som vem som gjorde vad, det har retts ut och folk sitter i finkan… men det var väl typ att en snubbe som heter Helge låg med barnflickan och grannens fru, och för att kunna göra det ostört så mördades det lite till höger och vänster.

Men silverkanten på allt det tragiska var ändå att vi vanliga dödliga fick en liten inblick i denna församling och allt kul de hade för sig. Framför allt Kristi Brud och hur det var att vara gift med vår herre och skapare. Men nu slutar alltså Åsa som pastor och man undrar ju vad hon ska ta sig för i stället.

Jag har en förhoppning…

År 2000 skrev nämligen Åsa, eller Jesus genom henne,  en härligt text som kallas Tirsaprofetian. I den berättar Jesus, eller Dodjadid som Åsa kallar honom. Ett litet gulligt smeknamn älskare emellan. Dodjadid. Smaka på det, Dodjadid, mmm…

I alla fall, i Tirsaprofetian (Tirsa är alltså Jesus smeknamn på Åsa, fint) förklarar Jesus sin kärlek till Åsa och berättar hur jävla viktig hon är. ”Jag är Konungarnas konung och du är himmelens drottning!”, tycker sig Åsa Waldau höra Jesus säga den 27 mars och knappar ner det på sitt tangentbord.

Men mestadels är det fantasier om kommande erotik med ingen annan än…Jesus. Just det, snuskiga runkfantasier om Jesus Kristus, frälsaren. Låt mig referera lite, Jesus säger:
- Jag längtar efter att röra vid dig och att få tillfredsställa din lust,  det är min tillfredställelse att se dig njuta. Jag vill älska med dig och ge dig all den kärlek som du är värd. Jag vill smeka dig ömt inifrån och ut, som bara jag kan!

Hallå ja! Inte illa! ”Som bara Jesus kan”. Jag är den sista att tvivla på Jesus talanger i sängkammaren, detta är heta saker. Det fortsätter:
- Din kropp är så skön, jag älskar när du rör dig inför mig. Varje steg du tar ser jag med beundran…

Ser ni det framför er? Jesus ligger i en stor säng med vinröda sidenlakan i en löst sittande kimono. Levande ljus lyser upp rummet och ger en sensuell atmosfär. Han smeker sitt bröst och slickar sig om läpparna när Kristi Brud, Åsa Waldau, rör sig åtråvärt inför honom, kanske i en liten genomskinlig teddy från Agent Provocateur.

- Jag har min åtrå vänd till hela dig och du kan känna en del av min heliga längtan. Vad jag längtar att få ge dig allt.

Detta är för bra! Detta måste ut och mer av det! Så därför är min vädjan till Åsa att ta upp detta, snacka med din gubbe om att börja skriva tantsnusk igen. Tillsammans kommer ni kunna författa noveller som skulle få vilken pastor som helst att lämna kyrkan!

–
www.lovehurts.se