Vi kan inte längre bry oss om miljökatastrofer i Kina, vi är tyvärr fullmatade. Varje dag hör vi om familjer som blivit förgiftade, dammar som anlagts ovanpå små byar (med Kinas mått små, men egentligen är dom som Norrkörping. Utan Marcus Birro såklart), och pappersmassafabriker som spytt ut ett konstigt nervgift så att barn i närområdet aldrig blir längre än 1 meter. Därför orkade man inte bli ledsen när man igår läste den här nyheten i DN om hur barnen i en by blivit glåmiga och trötta för att ett smältverk släppt ut en massa bly i luften.
Men eftersom jag är konstruerad som en evig romantiker kan jag inte låta bli att hitta glädjeämnen i vardagen. I pappersupplagan av gårdagens artikel kunde man se den här killen:
Senaste kommentarer