Jag har full förståelse för hur förläggarna tänkte, men nu finns inga hinder på vägen mellan oss och en uppburen status som högkulturella leoparder.

Valle & Co

När vi för ett par månader sen stolt stegade in på ert förlag Roos & Tegnér och träffade er  var vi fyllda av livslust och självförtroende. Allt gick så snabbt. Löften och idéer kastades upp som spyor på Nanna och Kringlans frankrikesemester. Vi var naiva, ja det var vi. Ni såg vår glöd och tändes. Så gjorde också ert sug efter ära och pengar. Jag förstår att ni rycktes med och tänkte att det här med Rikets sal är ett snälltåg mot Schlaraffenland. Ni tänkte att så fort det där kontraktet är skrivet så kommer stekta sparvar flyga in i era munnar.

Så blir det inte.

Som ni märkt tog det oss ungefär 6 veckor att skriva under och skicka in det kontrakt ni gav oss. Att vi i sommar ska ha 500 sidor fyllda med humor, fakta och vansinne ser i dagens läge inte särsklit ljust ut, va? Jag vill ge oss båda en chans att gå ur det här med äran i behåll medan tid är. Ni har möjligheten i er hand: Riv kontraktet, så ses vi aldrig mer.

Vi har nämligen äntligen lyckats synka ett möte där alla 5 är med. Nästa lördag kommer Talib ner till Malmö och vi har alla vigt hela dagen åt den eventuellt kommande boken. Ni har chansen att kväva allt i sin linda. Säg bara ”hepp” så stannar han på Kungsholmen, jag hänger med mina barn, Nanna med sin tusch, Kringlan med sin bryggeriförening, Jeppe med sin talpedagog och Benny med nån av sina journalistpolare som inte borde druckit så mycket i slutet av 80-talet.

Nå, hur blir det?

Jag har låtit det vila en vecka på mitt skrivbord, men imorgon ska jag fanemej stoppa den lilla godingen i ett kuvert och skicka till Benny. Sen har alla skrivit på. Utom förläggarna. Men det kan väl inte vara så svårt att få dom att skriva på. Det är ju deras jobb att skriva kontrakt. Måste vara en smal sak för dom.

En sak jag gillar med Rikets sal-gänget, är att det är ett helt kollektiv som behandlar pressade situationer precis som jag. Ibland kan tanken på boken, alla sidor som måste vara klara i sommar, ge mig lite svindelkänslor. Jag vet att dom andra känner likadant. Då svarar vi på den pressen med att tacka ja till att skriva och sätta upp en teaterföreställning.

För det ska vi väl göra? Eller?

Mannen på bilden är inte mannen som ska uppträda i just den här föreställningen.

Vi har fått ännu ett kontrakt att skriva på för boken vi ska göra. Jag förstår inte riktigt vad det går ut på, men det tycks vara ett sorts avtal om att vi förbinder oss till skriva på ännu ett avtal.

Så här har det gått:

Vecka 1
Valle får kontraktet av förläggarna. Förläggarna har själva inte skrivit under. Valle stoppar kontraktet i en byrålåda.

Vecka 2
Valle skriver under. Ger sätter sig i bilen, kör i ilfart till Jägersro, stormar in på mitt kontor och skriker att jag måste skriva på. Jag skriver på och lägger kontraktet på Jespers skrivbord.

Vecka 3
Jesper skriver på. Ger tillbaks kontraktet till mig. Jag glömmer det under en hög manus. Senare samma vecka hittar jag kontraktet och ger det till Nanna. Hon skriver genast på. Jag stoppar kontraktet i ett kuvert.

Vecka 4
Försöker få tag på Talibs adress. Ringer Valle. Han tipsar om Eniro. Jag hittar Talibs adress. Skriver den på kuvertet, stoppar kuvertet i en tygpåse. Går ut på stan, köper en ny väska. Glömmer kuvertet.

Vecka 5
Nu är äntligen kuvertet med kontraktet redo att postas. Om jag hinner göra det idag har Talib det på måndag. Sen ska han skriva på det och skicka det till Benny (som bor granne med Valle). Cirkeln sluts.

Eller gör den det? Om det tar så här lång tid för oss att skriva på ett kontrakt – hur ska vi då kunna skriva en bok tillsammans? Och varför har våra förläggare inte skrivit på? Eller vänta! Jag förstår…