Distriktmästerskapet i bakishet avgjordes idag. Jag vann. Jag var så bakis att jag förvandlades till en mycket, mycket, mycket gammal människa. En döende människa. En människa vars inre organ gett upp. Jag kräktes och kräktes och kräktes. Jag kräktes tills det bara var galla kvar och jag fick märkliga tics i ögonen. Jag kräktes så hårt att jag var säker på att magsäcken skulle följa med upp och landa i den lilla bytta jag så klyschigt placerat vid sängen. Jag kräktes fram till klockan sex på kvällen. Enda gången jag tidigare kräkts så här mycket var efter en ovanligt blöt midsommar, när jag lyckades med konststycket att kräkas tills jag svimmade och slog huvudet i en spegel.
Nu mår jag bättre, så ni kan stuva undan era kramar och gulliga krya-på-dig-nallebjörnar. Men tidigare idag, när ljuset massakrerade mina näthinnor och porlandet från vattenledningarna kändes som en sådan där cartoony träklubba som slog min trumhinna sönder och samman – ja, då hade jag verkligen behövt en kram. Eller ett vänligt ord. Men inte tänkte ni på mig inte. Nä, ni hade väl fullt upp med att läsa kulturbilagor, baka yoghurtscones och ”söndagsknulla”. Jävla småborgare.
Senaste kommentarer