Till de märkligare (men ändå inte förvånande) inslagen på mässan hör en liveintervju med några snubbar som driver seriebutiker (jag hade kallat det paneldebatt om det ens funnits en tillstymmelse till konflikt). Samtliga är totalt medieotränade och svävar ut i ovidkommande anekdoter. En kille (läs: farbror) håller en monolog om sin sommarstuga. En annan berättar stolt att han – SJÄLV! – lagt upp samtliga 6000 serietitlar på shopens hemsida. En tredje har en 60-årings röst men är 16. Inget är konstigt i sammanhanget.

Senare samma kväll, på en släppfest, råkar jag hamna i en förtrolig gruppdiskussion om huruvida alla har, eller inte har, sexfantiserat om sjömanskostymer. Alla (utom jag) är överens om att: JA, det har vi ju! Och konsensus råder om att det – såklart – bara rör sjömanskostym på överkroppen. (Något annat vore ju vansinnigt!) När diskussionen urartar i bekännelser om hur man fått stånd till Herman Hedning-strippar inser jag att det är dags att mingla vidare till ett annat sällskap.

Men det jag framför allt vill berätta om handlar inte så mycket om själva Stockholmsresan och seriemässan, som att det helt enkelt inte höll på att bli något mässeri för mig. Det askmolnsrelaterade kaos jag här på RS varit så nöjd över passade slutligen på att peka finger åt mig också. Tågbiljetterna var plötsligt lika sällsynta som kvinnliga superhjältar i pösiga kläder. Jag lyckades med nöd och näppe få tag i en biljett med avgång en dag tidigare än jag planerat. Och jag lyckades med nöd och näppe komma på tåget. Jag kom försent men hann ändå. Och nu undrar ni: hurdå?

Jo, såhär:

(Eftersom jag hör till den kategori människor som ogärna låter datorn lämna hemmet hade jag ingen möjlighet att blogga under tågresan. Istället skrev jag (tro det eller ej) upp allt som hände i ett block, och bloggar nu istället. Ambitiös är mitt alias.)

11:50 Jag ska precis lämna hemmet för att ta mig till tågstationen. Tåget går 12:14 så jag har lite bråttom. När jag rör mig ner för trappan slår det mig att jag kan ha glömt mobilen. Jag sticker ner handen i väskan för att leta. Då känner jag hur handen blir varm och blöt. Jag tittar på den. Den är full av blod. Jag har skurit upp fingertoppen på oidentiferat föremål.

11:51 Tillbaka i lägenheten. Letar efter plåster och droppar blod på golvet. Hittar till slut ett stort skavsårsplåster som jag knölar ihop över fingret.

Mitt stackars, stackars finger.

11:54 Jag fattar det korkade beslutet att INTE ringa efter en taxi, utan att istället GÅ till tågstationen, trots tidsbrist.

11:55 – 12:12 Halvspringer mot tågstationen. Förvandlas till en medmänsklig katastrof och suckar högt och teatralt åt de stackars stavgångspensionärer som råkar stå i vägen. En bil fulkör över ett övergångställe och jag går bananas. Jag börjar mima att jag skriker åt föraren. (Mimandet eftersom jag inte vill framstå som ett CP inför förbipasserande, men vill sätta bilisten ”på plats”. (Det kändes smart i stunden.))

12:13 Framme vid centralstationens biljettautomat. Tåget går om en minut, och jag vet att dörrarna stängs närsomhelst. Jag tittar ner på skärmen och ser texten: ur funktion. Jag kastar mig mot nästa automat. Där står en tjej. Hon anar min desperation och låter mig snällt nog gå före. Jag hämtar ut min biljett och skyndar mot tåget.

12:15 Jag kliver på tåget. Jag tittar på klockan och tänker: vad nu? Jag borde bevisligen inte ha hunnit. En gladlynt konduktör linkar fram och säger: ”Där hade du tur. Vi är tre minuter försenade.”

12:16 Jag sätter mig på min plats men hinner inte ens glädjas över att ha hunnit på tåget förrän en bebis börjar gallskrika. (Det är alltid priset man får betala för att ha kompromissat med Tysta vagnen-regeln.) Efter bebisen (eller inte efter – bebisen gallskriker hela resan) följer nästa helvete. Varenda medelålders kvinna eller man med medel- eller överklassutseende vill berätta just SIN flygkaosanekdot. Hela resan tvingas jag lyssna på hur jobbigt det är att bli strandsatt i Manchester, hur ont i ryggen man får efter att ha åkt tåg från Amsterdam och hur ledsen man blir när allt man vill är att veckopendla till och från Bryssel medelst flyg och DET BARA INTE FUNKAR!!!

Här skulle det ha funnits en punch, men jag orkar inte. Jag är trött ända in i märgen, och lider av posttraumatisk stress efter att ha varit social och trevlig så många dagar i rad. Nu ska jag stänga in mig och rita serier och trycka bort alla telefonsamtal. Kanske hörs vi inte igen förrän om några dygn. Hej.