Idag upplevde jag och Kringel den ultimata timmen för en kulturarbetare.
Vi gick från en sista lyssning i studion på den kommande skivan med The Bernadottes och Ryska posten (Kungliga Postverket som vi kallar oss gemensamt efter en genial idé av Marco).
Vi promenerade därefter genom dom charmigt renoverade gathusen på G:a Väster till vår förläggare och lämnade in dom första hundra manussidorna till den kommande boken.
Allt var perfekt. Vi levde själva schablonbilden av två skapande individer. Hade någon kastat fram för dom 15-åriga versionerna av oss själva att den här dagen ska komma så hade jag nog inte trott på det. Så kom K med dagens starkaste replik: ”Och ändå är jag inte lycklig”. Plötsligt stod det klart att själva upplevelsen av momentet var oerhört mycket blekare än drömmen om det. Precis som premiären av Göta Kanal 3.
Frågor att diskutera:
1. Har du själv blivit blazé nån gång?
2. Varför tror du att så många kulturinstitutioner ligger just på G:a Väster?
3. Ska du också kolla på när Mikael Wiehe blir hyllad av Krisse Jonzon ikväll?
Mvh/ Valle
P.S. Titeln har inget med texten att göra. D.S.
Senaste kommentarer