Alltså en död uppsvullen jätteråtta halvt täckt av larver som flöt i kanalen. Barnen hade rätt, det var läskigt. Det positiva var att soppan med fröna plötsligt kändes oerhört god i jämförelse med kanalvatten.
V

Byggnadsprocessen tog ungefär två dagar, vilket ju är kortare än snittet på hus. Det hade såklart föregåtts av nästan tre dagars förberedelser, främst genom att åka och hämta grejer som folk skänkt. Den relativt korta byggtiden borde göra att det är attraktivt för byggherrar att välja papp som byggnadsmaterial. Men det är en reaktionär bransch där dom flesta vill göra som man alltid gjort.

Här är själva väggarna ganska klara. Som ni ser har jag läåmnat hål för fönster och dörrar. Inte bara för att man ska kunna komma in och titta ut, utan också för att minska vindfånget.

Sista natten kom Björn Eriksson, Pelle Holmgren och Richard Leufstedt ner och hjälpte mej att resa taket. Ovanför pelarkollonnen ser ni takstolarna som är tillverkade av papprör som blivit över från ett tryckeri.

Klockan är 03:15 på morgonen den 19:de augusti. Huset är precis färdigt och jag fångade en papp-demon på bilden. Under fredagen stod det på sin plats till allmän beskådan. Frågan ”Har du tänkt på om det skulle börja regna?” har jag svarat på 424 gånger under senaste veckan. Jag har tänkt på det. Därför klädde jag taket på huset med kartong från mjölkpaket, sån som håller mot vatten.
Men på natten till lördagen den 21:e kom fyllan och däremot står ingen kartong.

Nån hade lyft upp en kyrkbänk och kastat in genom taket. Flera mindre IKEA-bord från utställaren bredvid var också trashade in i huset. Men ännu hade jag tankar på att resa taket igen. Jag åkte ner med åtta friska rullar tejp på lördagskvällen men vände ganska snart tillbaka. Det var för mycket fylla och galenskap i luften och jag anade att samma sak skulle hända igen. På söndagmorgonen ringde en reporter från Sydsvenskan och berättade att huset nu var helt raserat.

Jag hägnade in allt med avspärrningsband och skrev skyltar med ordet Brottsplats. Mina barn frågade om det kunde bli en lekplats medan dom försökte säkra ledtrådar från marodören. På söndagkvällen meddelade Malmöfestivalledningen att dom ville frakta bort resterna. Dom var rädda frö brand och det där var nog en rimlig åtgärd.

Liket av Pappa kartong fraktas bort. Kanske kommer jag tillverka en pappskylt över Malmös ground zero. ”Här stod ett hus av papp. Några hatade papphuset och slog sönder det. Andra hatade det inte och slog inte sönder det. Nu har Malmö inget papphus längre.”

Med hjärta av papp/ Valle

Vem skulle inte vilja sen Kungliga Norra Skånska Infanteriregementets musikkår? Och vem skulle inte vilja se Hal Montys Blackbirds och deras Original negerrevy?
Intressant med en negerrevy från London. Jag trodde det var sånt man sysslade med på Hallands nation i Lund.

V

Den här typen av gerillareklam är jag enbart positivt inställd till. Nån (en psyksjuk knivman) har tryckt upp små klisterlappar för att marknadsföra en blogg, som i sin tur marknadsför en bok skriven av samme psyksjuke knivman. Så kommersiellt det kan bli, och ändå inte.

Utbrända husbilar är ju vardagsmat på skrotar och i Bagdad, men utanför en trivsam rad radhus bryter det av som en intressant kontrast. Hoppas ingen låg i den och tänkte ”En godnattcigg har ingen dött av”.

Jag tror inte Palmes mördare sitter i riksdagen, men det är en pikant idé. Fast precis som med chilichoklad är det ju inget man kan ta på allvar. Inte annat än som ett tecken på att Malmö inte kommer bli Stockholm än på ett tag – på gott och ont. Mest gott.

Mvh/ Valle

Men så slog det mig. Att jag ju borde köpa en ny foundation för att inte se så vinterglåmig ut. Fåfängan segrade över tröttheten och jag masade min bakfulla kropp in på köpmekkat Hansacompagniet. Där jag inte ens hann kliva in i sminkavdelningen förrän ett affärsbiträde slog klorna i mig och, med nästan hotfull röst, frågade vad jag var ute efter. Jag kraxade fram mitt ärende och hon gick raskt iväg till en sminkmonter döpt Chanel. Chanel, tänkte jag. Är det inte synonymt med väldigt, väldigt dyrt? 

”Vi provar den här”, sa hon och öste ut brunaktig kräm på sin handrygg. Jag böjde mig fram för att titta på den. Då smetade hon ut kräm över min näsa.
”Det är bättre att testa direkt i ansiktet”, fräste hon när jag ryggade tillbaka. ”Vad torr du är! Helt fnasig!”Hon suckade högt. ”Det är nog bäst att du sätter dig på pallen där borta. Så kan jag visa hur snygg du blir.”
Jag ville protestera, men hon hade redan lotsat iväg mig och tryckt ner mig på den lilla pallen. Nu fiskade hon fram en borste ur fickan och började kleta ut kräm över hela mitt ansikte. Jag kände mig som ett barn. Ett barn som tvingas acceptera en ansiktsmålning av Ronald McDonald på ett deprimerande kalas.

Jag ville fråga: ”Hur mycket kostar egentligen krämen?”
Jag ville fråga: ”Den där sminkborsten du så aggressivt duttar mot mitt ansikte… Har du någonsin tvättat den? Och kommer du tvätta den nu, efter att du i princip kört upp den i mina näsborrar?”
Jag ville säga: ”Jag tycker inte om när främmande händer petar i mitt ansikte. Särskilt inte händer som ÄVEN hanterar det mest ohygieniska vi har, alltså mynt och sedlar.”
Jag sa ingenting. Hon blev klar och jag fick titta mig i en spegel. Det var inte så jättestor skillnad jämfört med innan. Bakom mitt eget ansikte såg jag hennes malliga. ”Kolla vad fin du blev!”, spann hon. ”Jag älskar den här krämen! Den är så fuktgivande! Du slår till, va? Du blir jättesnygg!”

Jo. Till slut gick jag med på att köpa krämjäveln. Varför? För att det var ett slag jag inte vågade utkämpa. Och det kändes ändå som att jag vann pyttelite, för jag lyckades avstyra att bli kundmedlem i butiken.

Vad kostade då min Chanel-kräm? 530 kr. Pengar jag hade kunnat göra mycket vettigare saker för än att undvika torrhet. Pengar som bräcker min ”julklapp” (= 400 kr) till svältande, föräldralösa barn i Zambia. Om jag någonsin träffar dem, hur ska jag kunna motivera mina prioriteringar? Kommer de känna igen sig i påstridiga-säljare-dilemmat eller kommer de skaka på huvudet och avfärda mig som en idiot? Jag vet inte. Jag vill inte veta.

Nu ska jag rita något tramsigt till Rikets sal-boken. Hej.

Lyfter man på klstermärket står det:

Kanske tänker dom att man ska tänka på döden och därför beställa begravningskransar av Vellingeblomman. Kanske tänker dom annorlunda i Vellinge, där är ju trots allt friheten lite större. Där finns ju heller inte nån funktion för en laserman på gatorna eftersom det sitter ett gäng  kommunstyrelsen.

V

Ja, det är klart man blir orolig. Det hade jag också blivit i det hushållet. Alla tre tvingas leva tillsammans med två rätt märkliga typer.

Har ni förresten tänkt på en likhet mellan gamle och nye Lasermannen, som tidningarna inte tagit upp – att båda var dåliga på att sikta. Bra på att vilja skjuta invandrare, sämre ställt med siktet.

(tipstack: Johan)

Helgens klimax var premiären av We will rock you på Cirkus där min svägerska är med i ensemblen (jag var såklart exalterad eftersom det var där dom spelade in Loffe på Cirkus) och på vägen dit gjorde jag följande spaningar:

1. Klottrare i Stockholm är mer filosofiska och uppmanar till eftertanke.

Jag tänkte länge på det och kom fram till att jag eventuellt är poet och matthandlarson från Malmö, men antagligen inte.

2. Det är helt andra band än jag trodde som är heta just nu. Antingen är det en ny typ av postironi på gång, eller så går vi en ny vis-jazzvåg till mötes. Gösta Linderhom är tydligen the shit, det är Rulla in en boll etc som kidsen nynnar på på skolgårdarna. Ingen är gladare än jag (Förutom Gösta såklart!).

3. Nöjesguiden-generationen har slutat gå på klubb, men får fortfarande sin info från elskåp.

Notera att det viktigaste dom vill få fram är att dom är trevliga och kvalificerade. Av dom två egenskaperna är trevlig den viktigaste! Och det är såklart sant. Om jag ska sitta och spy ut min barndom vill jag ju göra det hos nån som i första hand är trevlig och i andra hand vet hur man ska hantera infon. Att sen resultatet blir utmärkt kommer såklart i sista hand, två snäpp under att priserna är humana!

4. Den här spaningen är mer att jag såg Ben Elton, min bästa kändisspotting nånsin (och då var typ alla i Hans Schimodas adresslista där igårkväll).

Ben Elton skrev världens mest betydelsefulla humorserie för 25 år sen. Att han inte riktigt skapade en handling mellan 20 Queenlåtar på Cirkus igår gjorde inget, låtarna är ju ändå bra.

Ses imorn och ursäkta bildkvalitén, min braa kamera är borta. Nån som vet vart jag lagt den? / V

Ses/ Valle

Hallå kerstinar!

Börja samla på enkronor redan nu, för alldeles snart finns mitt nya seriealbum Mig blir du snart kär i i fysisk form.

Och boka in den 8:e oktober i kalendern, för då har nämligen jag och Liv Strömquist gemensam releasefest för våra böcker på Café Barbro här i Malmö.

Det var allt jag hade att säga. Återkommer imorgon med något helt annat.

Ännu mer Park TV här!

Om ja, så söker vi i The Bernadottes dig! Skicka ett mail till mig (adressen hittar du under fliken ”Om oss”). Vi har en del spelningar framöver och skulle väldigt gärna vilja stämma möte med dig så fort som möjligt.

Till alla er andra: om ni känner någon som passar in på ovanstående – peppa henne att höra av sig till oss.

Författaren Anders Rayner blev så taggad av ert fina bemötande så han satte sej genast att rita ett nytt avsnitt – nåt som inte hänt på 15 år.
Spänn fast tvångströjorna, imorn blir det åka av!

Lite bakgrundsinfo: när vi nyligen startat RS tänkte vi att det bara var en slump att man (ännu) inte skrivit om något som i allra högsta grad är en lokalnyhet, d.v.s. att fyra Malmöbor (tillsammans med en stockholmare) kickat igång en välbesökt humorsida. Vi trodde att de närsomhelst skulle höra av sig för en intervju, eller att en artikel helt sonika skulle dyka upp på kultur-, nöjes-, eller varför inte lokaldelen. Men det gjorde den inte, och har fortfarande inte gjort.

Och här tänker ni såklart: nej men det är väl självklart att Sydsvenskan – denna uppdaterade djungeltrumma, detta dagliga orakel, denna essentiella skrift, denna först-på-bollen-institution – har viktigare saker att skriva om. Det händer ju så mycket hemskheter i världen och Skåne att man helt enkelt väljer att lägga Den Stora Rikets sal-Artikeln på is tills det uppstår en lucka i nyhetsflödet.

Mm, låt oss titta på vilka oumbärliga nyheter de valt att skriva om idag. På första sidan hittar vi  den här artikeln. Den går ut på att allt fler slopar herrcykeln till förmån för damcykeln. Artikeln inleds:

”Unga killar väljer damcykel framför herrcykel. Tösacykel [sic] med korg är absolut inget killar skäms för.”

Sydsvenskan vill alltså lära oss att damcykel ABSOLUT inte är något att skämmas för. Förlåt en naiv, men Sydsvenskan lärde mig precis att damcykeln är något man i allra högsta skulle kunna skämmas för.

Jämför med om någon går fram till dig och säger: ”idag är du absolut inte ful”. Frågorna skulle ju omedelbart hopa sig. Är jag ful alla andra dagar? Är du ironisk nu? Och – framför allt – varför i helvete berättar du det här för mig? Varför berättar du inte om något viktigare? (Till exempel Rikets sal…)

.

En helt annan grej: Om du befinner dig i Malmö – styr kosan mot Tangopalatset och titta på Oslipat klockan tjugo nollnoll. Kringlan ska, som bekant, stå på scenen och bjuda på (ovanligt) ekivoka skämt, och minst två andra Riketssalare kommer stå nånstans i periferin och dricka öl. Vi ses!

Hur som helst. Det här askmolnet har ju haft det goda med sig att folk åker tåg istället för flygmaskin. Vilket i sin tur har det dåliga med sig att alla tågbiljetter tagit slut. Så jag tvingas fråga:

ÄR DET NÅN SOM SKA ÅKA BIL MELLAN MALMÖ OCH STOCKHOLM NU PÅ FREDAG?

För i så fall hänger jag gärna på! Någon gång på fredageftermiddag. Och går det att hänga med hem på söndagen, är ingen gladare än jag.

Jag erbjuder följande:
- Bensinpengar
- Ett mål mat på någon vägkorg
- Ett gäng anektoder från (a) Borås (b) Lund (c) mina resor med Klimpen

Det vore bra om det gick att åka förbi något systembolag, samt att jag fick dricka lite vin i bilen (lovar att inte spilla).

Nu presenterar vi en helt ny serie här på Rikets sal. Nu släpper vi på handbromsen och river ner putsen vi haft sånt jobb med att få upp. I ett försök att (1) slippa jobba så mycket och (2) låta er lära känna oss bättre, presenterar vi här glömda och bortvalda brottsstycken från våra privata hårddiskar.

Igår hittade jag ett worddokument, som jag först inte fattade vad det var. Det visade sig vara anteckningar jag gjorde, efter en eftermiddag på Pizzeria Belomondo, på Amiralsgatan i Malmö. Det var en snurrig eftermiddag, då jag lärde känna Mannen från Guatemala, Proggtanten och Lazlo.

Läs bara vidare, om ni är intresserade av vad som hände mig 2007-05-01.

Pizzeria Belmondo befolkas av en samling människor, som skulle kunna benämnas Samhällets olycksbarn. De är företrädelsevis halta och lytta. Dessa människor har jag nu druckit öl med.

Eftersom det är så sparsamt möblerat, fick jag dela bord med Mannen från Guatemala och Proggtanten. Båda var trevliga, men hade svårt att fokusera. Mannen från Guatemala bad om ursäkt för att han vände mig ryggen. Jag sa att det var ok, eftersom det var enda sättet för honom att se teven. Han fortsatte sen att be om ursäkt i femminutersintervaller, under de två timmar jag var där.

Proggtanten var underbar. Hon inledde en mening med att säga: Detta har jag inte gjort sen början av sjuttiotalet. Det är tjugofem år sen nu. Alltid intressant med människor som har minneslucka på något decenium. Mannen från Guatemala bjöd Proggtanten på Bailys. Sen envisades han med att vilja bjuda mig på öl. Jag bad att få slippa.

Det struntade han i och frågade vad jag drack. Jag förklarade att jag drack Weltenburger. Utan att blinka frågade han om jag var polis. (Mannen från Guatemala var mycket rädd för poliser, dök ner mot bordsskivan varje gång det körde förbi en polisbil – vilket var rätt ofta, eftersom det var första maj och vänstermänniskor gick lösa på stadens gator).

Till Belmondo kommer också en del vanligt fölk. Människor som bara vill runda av sitt förstamajfirande med en pizza. Mannen från Guatemala försökte stjäla barnens röda ballonger, samtidigt som Proggtanten suckade: Alla ska med. Omöjligt att veta om hon tyckte om sosseparollen, eller bara var lite proggigt ironiskt.

Efter en timma drabbades Mannen från Guatemala  av hicka. Han frågade mig hur det kunde komma sig. Jag hade ingen aning. Proggtanten gjorde ingen lugnare, när hon berättade att en påve dog av hicka på femtitalet. För att inte Mannen från Guatemala skulle få panisk dödsskräck, förklarade hon att man inte visste lika mycket då som man gör nu. Nu vet vi att man måste dricka ”baklänges”, för att bli bli av med hickan.

Mannen från Guatemala förklarade att man måste stå på sin fot när man dricker sitt vatten (alltid!). Jag brydde mig inte om att fråga vad det skulle betyda.

Sen blev båda två plötsligt tysta. Mot oss kom Lazlo, en tandlös man i militärkläder som pratade i enkla satser, uppbyggda på enstaviga ord. Mannen från Guatemala sa att jag inte skulle vara rädd, vilket gjorde mig både rädd och nervös. Men Lazlo var lika trevlig som fåordig. Mannen från Guatemala blev otålig och började studsa omkring. Lazlo lyckades då få ur sig den enda gramatiskt korrekta mening jag hörde honom säga:

Jag förstår inte vad det är han vill, sa Lazlo och nickade mot Mannen från Guatemala.

Mannen från Guatemala beslöt sig för att göra något åt sin hicka. Han gick fram till baren och beställde ”en hutt och en puss”. Bartendern, som hade ett mycket begränsat tålamod vad gäller Mannen från Guatemala, röt som ett eko på Lazlo:

Vad är det du vill!?

Mannen från Guatemala ändrade sin beställning till en Jägermeister. Att han lovat mig en öl glömdes bort och tur var nog det.

Han  svepte sin jäger och berättade att han varit gerillasoldat. Han tog fram ett vikt fotografi där han poserade med ett maskingevär. Han frågade mig vilket land vi befann oss i. Jag förstod inte frågan. Han pekade ner i golvet och frågade igen vad landet vi befann oss i hette.

Sverige? svarade jag frågande.

Det är ett svenskt vapen, sa Mannen från Guatemala och pekade på fotografiet.

Proggtanten kallade bartendern för proffs och förklarade att bara ett proffs kan bära så många glas Bailys utan att spilla. Nästan direkt efter att hon sagt det, spillde bartendern ner vårt bord med Bailys, utan att bry sig om att torka upp det. Proggtanten tog fram ett paket pappersnäsdukar och torkade av sitt glas.

Såna ska man alltid ha med sig när man åker på utflykt, sa hon glatt.

Vid bardisken satt tre män, kallade Skäggen. En av dem fick veta att jag kom från Borås. Han gjorde stor affär av det. Råmade högt: ”BORÅS!”, så det blev tyst i lokalen.

Han är från Borås, nog ska allt ordna sig! ropade han.

Jag blev lite nervös, men snart slutade han skrika, då en man som var som hade ytterst få likheter med Clark Kent gjorde entré.

Clark Kent, skanderade alla Skäggen, Clark Kent!

Mannen förklarade att han hette Rickard och tills helt nyligen blivit kallad Rickard Lejonhjärta, men han hade fått veta att Rickard Lejonhjärta är död och ville därför slippa bli kallad något sådant.

Skäggen diskuterade om dom skulle stanna kvar. Ett av Skäggen hade fyra iskalla öl i sin bil. Dom andra Skäggen svarade att dom helst ville slippa tänka på dom ölen. Ännu en gång tvingades jag erkänna att jag förstod sammanlagt: ingenting.

Det hände så mycket märkligt under de knappa två timmar jag drack på Belmondo. Jag lämnade pizzerian, ganska lätt om bröstet, med Proggtantens avskedsord ringande i öronen:

Detta är en Fellinibar. Här har vi så himla roligt.

Det kan ni tänka på, nästa gång ni passerar Pizzeria Belmondo på Amiralsgatan i Malmö.

Som småstadskille känner man ju alltid ett visst underläge mot dom hippa stadskatter man möter i Stockholm, men jag tycker nog att på stå upp-fronten är vi minst lika vassa i Malmö.

Den här vackra bilden såg jag idag på väg till dagis. Nån har ritat en bil på en bil! Är det inte fint? Som all konst kan den upplevas olika av olika betraktare. Vad tycker ni den föreställer?

Mvh/ Valle

Det är liksom ingen riktig stuns i jultallriken längre, eller? Det är mest klementinhalvorna som flammar till lite i grönt på kanterna, annars har det blitt grådaskigt som en malmöhimmel under hösten/vintern/våren/sommarn. Lite av skinkan har börjat torka, vilket ger mej en idé – håller jag på att göra lufttorkad skinka? Isåfall är det här ett enda stort pilotprojekt för en kommande charkuterifabrik jag håller på att starta upp. Nån som vill investera? ”Valles mögeltorkade skinka” låter väl som nåt som går hem på Östermalmshallen?

Mögla lugnt/ Valle

Eftersom jag flyttar skänker jag passande nog bort en säng. Och det är inte vilken säng som helst, utan den här: 

Eller ja, ska man vara petig är det inte precis den, men en säng som liknar den. En säng som dessutom har ben! Som INGÅR!

För att du ytterligare ska förstå vilken chans det här är kan jag avslöja att följande namnkunniga människor sovit, vilat eller suttit på den här sängen:

– Jag själv!

– 3 människor som på ett eller annat sätt jobbat med P3:s Pang Prego! (Okej, en av dom är jag.)

– 2009 års SM-vinnare i Poetry Slam – Oskar Hanska!

– Riksspelmannen och Skäggmanslaget-medlemmen Thore Härdelins dotter!

– Diverse svenska serietecknare!

Du förstår såklart vilken skatt den här sängen är. Nu är det först till kvarn som får mala. Sängen är helt gratis om du hämtar den själv. Och jaa-aa, du kan få den signerad.

(Observera att sängen finns i Malmö.)