Rikets sal

Jag minns att det var mellan Kristi himmelsfärds och pingst.  Efter en lång transport norrut anlände vi till en liten skogsdunge vid bergets fot. Med osäkra steg klev vi ur det stora svarta fordonet och ställde upp oss i led. Min chef som varit förtegen om resans syfte började nu förklara ett och annat. Han nämnde ett utrikiskt ord för personlig utveckling. Vi skulle lära känna oss själva bättre och samtidigt arbeta på ett effektivt sätt tillsammans. Hur detta skulle komma tillstånd fick vi själva komma underfund med.

 Tre, fyra personer började nafsa varandra lite håglöst i nacken. Min kollega Kalle (kavat konsult) framförde ett önskemål att vi skulle byta klistermärken med varandra. Tio sekunder senare lyfte vi under stort jubel upp honom i ett stadigt kalsonggrepp och sänkte fanskapet borta vid ån.

Tiden gick, kreativiteten flödade och någon lunchpaus var det inte tal om. Vissa i sällskapet regredierade och satte på sig små Pampersblöjor. Morgan (metrosexuell mångsysslare) nämnde någonting att han ville ha stor röd brum-brum-bil med ratt, det var tydligen väldigt angeläget. Tre personer bråkade om äganderätten till en udda strumpa och min chef vägrade släppa ifrån sig en skallra. När någon slutligen avtvingade honom den, så grät han hysterisk och skrek efter sviskonpuré.

Men vi var också några som gjorde det motsatta: kastade oss 40 år framåt i tiden och omhuldade ålderdomen. Vi diade död, praktiserade långvårdsvrål och letade förgäves efter överkokt mat. Inlevelseförmågan var noll, skådespelet överdrivet och snart tröttnade vi.

I stället beslöt vi oss för att misshandla Berit (bipolär banktjänsteman) med några slags bandyklubbor för inomhusbruk. Samtidigt ägnade Stefan (stöddig stadsbo) hela kvällen åt att nollställa hjärnan genom att – som han själv uttryckte – ”beta minnesförlust borta vid ängen”. Det var ett onekligen ett jävla drag.

Vi kräktes obladi, grät oblada , fick förlamningskänslor, sjöng psalmer och gnuggade våra höftben mot varandra. Klockan slog tolv kolsvarta vingslag, men ljuset hade för länge sedan punkterats. Det var på många sätt en väldigt annorlunda konferens.

Jag minns en skrattorgie som tog sig närmast dionysiska proportioner. Med tårar i ögonen stod vi kippades efter andan och nickade menande mot varandra: karljäveln framför oss var utan tvivel rikets roligast man.

Spelplatsen var en hembygdsgård långt ut på västgötaslätten. Och föremålet för skrattsalvan en rikskänd etnolog som knäckte extra som krönikör i västsveriges största morgontidning. Från akademikerhåll betraktades han som en lättviktare. En man som med vulgärt kåserande språk populariserade ämnen med förlegade metoder.

Nu, under sin dyrbara semester, hade han gjort sin årliga resa ända hit till för att berätta anekdoter om original i den utdöende landsbygden och de missöden som uppstår om man undviker att prata med lantbrukare på lantbrukares vis. Temat kan förefalla uttjatat, men han hade flera nya infallsvinklar och framförde sina storys med en gudabenådad timing. Till höjdpunkterna hörde en historia om en bonde som i samband med medicinering blandade ihop begreppen sol- och stoluppgång. Då skrattade jag så hjärtligt att pung och penis för ett ögonblick bytte plats.

Efter en timmes föreställning var det dags att traska hem till Berit, barnen och brännvinet.  Etnologen tackade för sig och försvann med bilen åt andra hållet till sitt priviligierade liv i storstaden.  Det platta landskapet skänkte oss möjligheten att på flera kilometers avstånd se hur han svängde av österut. Samma väg där han tre år senare fick erfara hur vi bönder kommunicerar med de lärda i trafiken.

Dimman sägs ha varit tät när mina två söner bond-Olle och bond-Anders (ivrigt påhejade av Kjell Sundvall) dök upp i ytterfilen och med våldsam kraft prejade ut etnologen i dikets daggvåta sarkofag.

Jag minns en sommar då jag unnade mig ett par fina blusar och hade återkommande urinvägsinfektioner. Ensamheten tärde på mig, men jag kämpade på med fasta rutiner och mycket intressanta fritidssysselsättningar. Varje morgon ringde klockan 7.00 varefter jag steg upp och åt en nyttig frukost. Sen var det späckat schema vill jag lova: stenografikurs, två olika språkkurser, batikkurs, skrivkurs, yoga, kören och profylaxkurs för barnlösa. För att inte tala om allt frivilligarbete för Röda korset och Ingas gratäng- och gottisbutik.

Vissa dagar brukade jag och Moses, en kurskamrat från Somalia, gå på kondis. Vi drack te och försökte småprata lite. De kulturella skillnaderna var tydliga, men det var trevligt att få lite sällskap. Och tro mig; om man vågar lyssna riktigt, riktigt noggrant på tystnaden, så förvandlas det där surret i huvudet till små fjäderlätta glädjebesked.

Så fortskred sommaren. En tisdagsmorgon i slutet av augusti förlorade jag vårdnaden om mitt liv. Det var en sådan där dag då himlen var lågt belägen. Man står och stampar försiktigt i sin spilta och finner tröst i tanken att det ändå var länge sedan man upphörde att vara människa.

Jag minns att vi var ett stort sällskap som dansade stillastående till ljudlös melodiradio.  Platsen vi befann oss på hade varken färg och form, men vi trivdes bra med varandra där vi stod i stiltjen med slutna ögon och förseglade munnar.

Ja vi var verkligen ett härligt gäng som torde haft mycket gemensamt. En sedan många generationer nedärvd smak för träsnide, skillingtryck och Mästerkockens Italienska salladskrydda. Vetskapen om att vi alla härstammade från Petter i Finkelkvarns dödfödde son.

Sen droppade plötsligt en efter en av. Man hörde ett vingslag varpå kroppen försvann i tomma intet. Till sist var jag ensam kvar och fann inget annat råd än att börja leta efter mig.  I dagar sprang jag. Allt längre bort. Sprang jag. I tid och otid. Sprang jag.

Jag minns hungerns stilleben. Det var ett gigantiskt målning – lite väl modern i min smak – som i detalj skildrade missväxt, renskrapade grötskålar och matta blickar från bortvända ansikten. Den uppmärksamme betraktaren noterade snabbt att det fanns ett intrikat referenssystem inbyggt med anspelningar på alla möjliga godbitar från konsthistorien. Lite Caravaggio, lite Chardin, lite Elisabeth Höglund.

Jag betraktade tavlan en lång stund medan övertygelsen växte: det här skulle jag kunna göra bättre själv. Några sekunder senare stod jag med en pensel i handen och dekonstruerade tavlan. Inget tredjevärldentjafs och såna goa grejer, utan jag höll mig till en sträng europeisk diskurs: kritvita fattighjon, kritvita utvandrare och kritvita icke-existenser som befann sig i den kritvita utkanten av den begynnande kritvita industrialiseringen.

Slutligen utförde jag några penseldrag som fullbordade tavlan: Benen som vek sig på en utsvulten ardennerhäst. Hur hela jorden skälvde när x kilo icke-existerande smörgåspålägg stöp i backen.

Jag minns att vi bestämde oss för att ”bara vara”. Med hjälp av ett par spadar satte vi igång i akt och mening att fullständigt dränera oss på allt slagg som störde det rena varat; alltså det som bara är och bör vara äkta bara-vara: ett varande som varken är i tillblivelse eller upplösning, utan en fristående sfär där vi bara får vara ”bara vara”.

Erfarenhet efter erfarenhet grävde vi bort. Uppväxten, de första yrkesverksamma åren, kärleksrelationer och annat ditt och datt skopade vi iväg med en jävla hastighet. Likaså gjorde vi oss av med medvetandet, jaget,”detet” och lite annat trams som sägs ha hängt ihop med våra identiteter. Efter timmar av hårt arbete skyfflade vi ut några partiklar med de sista resterna av oss. Krossade skiten med våra bara fötter och bara var.

Jag minns att tillvaron väntade utanför skolans duschrum och misshandlade mig med en våt, hopvirad frottéhandduk. Samma auktoritet som i olika skeden tryckte ner mitt ansikte i toalettstolen, utbildade mig till femöres-ingenjör, tog min pappa ifrån mig, lät mig vinna två kilo Plopp på ett nöjesfält och skänkte mig en hora från Thailand.

Jag hade många planer som aldrig realiserades. Jag ville resa runt i världen. Jag vill sjunga, dansa och dricka mycket Fanta. Jag vill stiga in i den gamla lönnen med ett storpack Svinto och skrubba skiten ur årsringarna.

Decennium efter decennium förflöt. Under långa perioder flydde jag till karparna i gölen. Livet inskränktes till blubb, blurp och grummel.

Senare gjorde jag mig hemmastadd i ett gammalt kopparstick där jag blev sittandes med tuberkulos i ett franskt 1800-talskök på den franska landsbygden . Med blicken riktad mot mitt askgrå ansikte dog jag. Gång på annan.

Jag minns min kärlek för människor som satt och snaskade på mat i sin ensamhet på offentliga platser. En liten flicka med hartänder som tuggade på en rågfralla vid en busskur, en pojke i röd täckjacka som åt en brunspräcklig banan borta vid lekplatsen, en gammal farbror med nyköpt mjukglass vid torget som med skakiga händer förde struten till munnen och försiktigt slickade av strösslet.

Alla satte de mina känslor i gungning. Jag tyckte synd om dem och ville skänka tröst. Med vädjande ekorrögon signalerade de att de var tvungna att upprätthålla sina liv med hjälp av ovärdig bukfylla. Samtidigt såg de söta ut och jag ville mer än gärna göra de olyckliga snaskarna glada. Sagt och gjort. Efter stor möda – här hade jag stor nytta av min ingenjörsutbildning – kopplade jag ihop dem till ett långt tåg så att de tuffe tuffe tuffe fick snaska tillsammans ut i vida världen.

Nu slipper de tuffe tuffe tuff att ta livet av sig.

Jag minns hur vi tog oss an en deprimerad båtflykting. Det var ett långhårigt spektakel som hade sitt ursprung långt bort i fjärran land; troligen i en agrar kultur bland risfält. Vi experimenterade flitigt med honom och överskred otvivelaktigt många moraliska gränser.

Inledningsvis hade vi för avsikt att förvandla honom till en fotbollsfarsa; en sån där bullrig jävel med slarvigt odlat jazzskägg som står och skriker på knattespelarna att de måste ”kämpa, kämpa, kämpa”. I samband med detta fick han genomgå en sträng diet på fläskschnitzel och starkbock och vi förbjöd honom strängeligen att sitta ner när han skulle urinera.

Sen hade vi storslagna planer på att göra honom till buktalardocka, men därtill var han alltför lång och dyster. Han misslyckades även som smörgåsnisse, sängrökare, och dörrkloss.

Till sist insåg vi att han lämpade sig bäst som sorgkant. Ett kolsvart, kvadratiskt, jävla streck som ramar in all vår ensamhet, sätter vind i våra segel och för oss bort från verkligheten.

Jag minns min mor Monikas meta-drömmar. De var högst egenartade och vittnade om att hon var och är en riktig knäppedi-knäppgök.  Somliga nätter var meta-drömmarna av en mer banal karaktär och gick i regel ut på att hon drömde att hon drömde om en dröm i vilken hon drömde om en dröm.  Lite kinesiska ask-principen and shit like that.

Andra nätter drömde hon att hon var ett  234 sidor långt drömlexikon av bestsellerkaraktär. Detta var väldigt tydligt eftersom hon låg och reciterade långa stycken med skitläbbig falsettröst, till exempel:

- Nu drömmer jag om att jag lånar pengar och det finns naturligtvis två sidor av detta mynt. Men den rimligaste tolkningen är att jag snor mycket energi från någon i min omgivning.

Ibland gick jag in i hennes sovrum och försökte väcka henne, men det var oftast omöjligt. Medan jag stod och skakade i henne fortsatte hon med fraser som:

-Nu drömmer jag om att jag någon bläddrar i mig. Troligen är det min son. Att jag drömmer om detta hänger ihop med att han nästan helt har försvunnit från mitt medvetande. Känns redan nu som att jag har spridit ut den mjölkdrickande motherfuckerns stoft för vinden.