Sida 1

Sida 2, 3, 4, 5:

Och OBS:

HÄSLNINGAR FRÅN MOA ”ANTONABELES_NIGHTMARE91″ LUNDQVIST

Med anledning av Tobias Billström i allmänhet och det här klippet i synnerhet.
Väl mött

SIDA 2:

Tack og hej

Idag ska jag lägga upp en serie som jag har ritat. Den heter desperationen och e baserad på en verkli kännsla.
SIDA ETT:

SIDA TVÅ –>
VÄL MÖTT.

Den här var den sista på ett tag.
Har du inte köpt min bok vid det här laget så lär du nog aldrig göra det.

Serien kommer från en bok.

.

B
O
K

Bok här.

Köp ingen bok idag.

Köp förresten min första bok också.
Jag behöver pengar till tusch och snus.

Årets julklapp hittar du här.

—–> BoKiZ <3 <3

Sarjakuvakirja*!

* = Finska.

Såhär fin är min nya bok:

Du kan inhandla den här.

…

Hej du ystra konsument, här hittar du en bok!

Köp.

Köp boken INNAN DEN TAR SLUT!!!1

Finns även i pappersform.

Bok här.

HUiewur8r6qyr yhwkjrkw!!!

Jag säljer min själ + lite till för 137 kronor. Här.

En bok med den här och många fler serier hittar du bl.a. här.

Psst… Köp min bok, Mig blir du snart kär i!

Vill du läsa en ny unik serie ritad och publicerad unikt för Rikets sals läsare kollar du in här varje morgon i tre veckor framåt.

Mvh/ Herren

Fler serier hittar du här och en bok hittar du här!

”Hm… Vad hette nu den där rika musen i Bamse? Han som klär sig i cylinderhatt, binokel och käpp? Ah, just det… Sork! Krösus Sork.”

Det här föranledde mig att – med en gnagande oro – bildgoogla hur en sork ser ut…

Typisk sork.

Och sedan googla på Krösus…

Typisk kapitalist med konstförakt.

Här växte mina misstankar. För, med handen på hjärtat, inte fan liknar Bild 1 och Bild 2 varandra. Och det stannar inte ens där, med att Krösus – med sina damasker, sin hepatitgula päls och sitt o-sorkiga val av habitat – inte liknar det djur han ska föreställa. Utan med att han mer liknar en annan karaktär i Bamse. Husmusen.

Ja, herre min fucking je. Sätt lite borgarattiraljer på Husmusen och ni har Krösus Sork. Likheten är inte bara slående, den är så slående att den nästan MÅSTE vara medveten! Det här är min teori:

Kanske är Krösus och Husmusen i själva verket samma person(/mus/sork), eller åtminstone varianter på samma person(/mus/sork). Kanske ville Rune Andreasson – genom ett slags Sliding Doors-grepp – visa på hur våra val formar våra liv, och att samma människa (eller gnagare) kan välja om hon vill vara god eller ond.

Ergo: Vissa av oss väljer att starta en fabrik i en annars idyllisk fabelskog, anamma överklassens preferenser och (o)vanor och tvinga ekorrfamiljer att överge sina hem till förmån för, typ, golfbanebyggen. Andra väljer att umgås med katter med arbetarklassnamn, hjälpa farmödrar att laga dunderhonung och vara allmänt hyvens. Och innan någon hinner säga ”skriva på näsan” så har den ena korrumperats till att bli en s.k. ”dumming” och den andra utvecklats till en god och respektabel medborgare.

Fanns de här tankarna hos Rune Andreasson? Lade han in dessa ledtrådar för att någon, någon gång i framtiden, skulle knäcka Krösus-koden? (Och har JAG i så fall knäckt den?)

Eller var han helt enkelt för slö för att bildgoogla (läs: slå upp i ett oxskinnsinbundet lexikon) hur en sork faktiskt ser ut? Jag menar, Andreasson är ju också upphovsman till en del andra zoologiska missar. Som bekant har han ju tecknat Vargen svart…

Propaganda från Efterlyst-redaktionen?

… trots att vargar i regel är grå-ish.

Populärt T-shirtmotiv bland människor som
ringer tarotlinjen, hänger upp afrikanska masker
i vardagsrummet och ”har träffat en äkta indian”.

Och hur tänkte han egentligen när han tecknade Knocke och Smocke?

Syskonen Hammar?

Vad ska de ens föreställa? Sälar?

Lägg till suffixet -jakt och du har norrmäns favvo-rekreation.

Jag vet inte. Jag kan såklart inte säga åt Rune Andreasson hur han ska utföra sitt jobb. (Jag har inte telefonnumret till dödsriket.) Särskilt inte som jag själv har serier som den här i min portfolio:

Världens minst skalenliga iller.

Men faktum kvarstår: det ligger en hund begraven i Kullarna.

.

.

Här skulle jag såklart kunna antyda att den som inte vet vad gymma är troligen lider av fatorexi. Jag skulle kunna säga ”tack för mig” och gå av scenen. (Alternativt känna en käpp runt min hals, och ryckas bort från rampljuset till ljudet av buande och kastade ägg.) Men jag vill – återigen – prata om er, språkväktare, som inte försitter en chans att få lufta era fuktiga tillrättavisningsfingrar. Kanske är jag inte språkliberal själv, men jag skiter i om någon leker lite med orden. (OBS! När vanligt fölk gör det. Inte när stipendieöversköljda prosapoeter överöses med ännu en skopa credd för att de konstruerat ett ord som Skamhället. (Samma kulturpersoner som hatade Pang Prego och Våga Vitsa går upp i kåtbrygga varje gång en diktsamling pryds av en ordvits, men det är en helt annan historia.))

Det som fascinerar mig mest med språkkonservativa är nog hit-men-inte-längre-tänket. Och här går att dra paralleller till antifeminister, att de oftast kan skriva under på att visst, det är bra att kvinnor har lite högre lön än tidigare, men inte ETT steg till nu, för hur skulle det se ut om ALLA VAR PRECIS LIKA OCH KVINNOR VAR MÄN OCH MÄN VAR KVINNOR OCH VAR ÄR VÄRLDEN PÅ VÄG EGENTLIGEN!!!!!!!1!!?????? För språkkonservativa är likadana, fast med språket. De anser att just här, precis i detta nu, har vi nått peaken av språkutvecklingen, så vi stannar här. Det räcker nu.

Man kan ju inte låta bli att undra hur länge språkfascister funnits. Fanns de när språket var alldeles nytt? Tyckte de redan då att det gått för långt och att varje tillstymmelse till utveckling var överflödig? Såg det ut såhär:

Vanlig människa: Du, vad ska vi kalla den här sortens hydda?

Språkfascist: Hydda.

Vanlig människa: Jo, men den är ju liksom… Det är ju en speciell sorts hydda. Kan vi inte kalla den lerhydda? För den består ju av lera och…

Språkfascist: Det finns inget som heter lerhydda.

Vanlig människa: Nej, och eftersom vi inte har ett ord för det kan vi ju…

Språkfascist: Inga fler ord, tack. Hur skulle det se ut om alla hittade på sina egna?

Vanlig människa: Jo, men… NÅGON måste ju ha hittat på ordet hydda också. Det fattar du väl?

Språkfascist: Det heter inte fattar. Det heter förstår.

.

Mmm… Vi tar en (väldigt) gammal serie på det.

.

Ni behöver såklart inte tycka om den, men tänker ni komma med åthutningar om att den och den Mario-referensen är felaktig, ja då kan ni ju se er själva i den här spegeln först. Någon måtta får det faktiskt vara på nörderiet.

I väntan på seriealbumet Mig blir du snart kär i kan ni ju köpa Fulheten.

I väntan på fler serier kan du stödja min verksamhet (alltså köpa min bok).

Fler serier hittar du på fulheten.com. Passa även på att köpa min bok, om du inte redan gjort det.