I går kväll satt jag mig på en liten mysig krog på Odenplan som heter Tranan. Filmen som följer är alldeles på riktigt och motiverar varför bartenders är värda sin dricks. Jag kallar filmen ”Hatthyllan och ölen” och du är dum i huvudet om du missar att se på den. Han stod en meter ifrån mig och jag vågade inte titta upp med risken av att få ögonkontakt och på så sätt kontakt på ett plan som skrämde skiten ur mig.
Håll till godo och njut av verklighetens bisarra krogvärld.
De senaste dagarna har jag varit i Stockholm, och min tillgång till Internet har varit sämre än Så ska det låta-spökets tillgång till stylister. Därför har jag inte kunnat göra några inlägg på Salen. Men jag kan så här i efterhand berätta att det har varit en mestadels trevlig vistelse, med en del alkoholika, en del feber och en som vanligt för stor del pinsamma presentationer.
Det är den korta versionen. Redan den innehåller för mycket ointressant information. Men om du vill ha den längre versionen, känn först efter ifall du verkligen har den tiden, och klicka först därefter på Läs mer »
Nu är det bara några timmar kvar på mitt stockholmsjobb. Lite nostalgisk blir jag när jag tänker på alla fina stunder dom sista månaderna. Kommer ni ihåg första dan när jag fick se en äkta kändis-dj på en bar? Eller när jag upptäckte sittmärkena i fåtöljen efter Kay Pollaks stjärt? Eller när jag och Talib åt ölkorv på Östermalmshallen?
Det tåras i ögonen, nu är det slut. Vet ni vad det speciella med Stockholm är? Läs mer »
Jag har varit på seriemässa. Det är precis vad ni tror att det är. Tonårskillar med Spindelmannen som förebild och acne vulgaris som spegelbild. Mangatjejer med pyttesmå ryggsäckar och den bestämda åsikten att ALLT blir godare om man äter det med pinnar. Gubbar som framtungt rör sig mot Arne Anka-utgåvorna och inte skulle ta i min bok med skyddshandskar (eller ens motargument). Sedan, förstås, alla vi andra som på ett eller annat vis hör till denna lilla, inavlade bransch. Tecknare, förläggare, groupies och folk som bara vill dricka öl till överpris på ironiska kitschklubbar.
Till de märkligare (men ändå inte förvånande) inslagen på mässan hör en liveintervju med några snubbar som driver seriebutiker (jag hade kallat det paneldebatt om det ens funnits en tillstymmelse till konflikt). Samtliga är totalt medieotränade och svävar ut i ovidkommande anekdoter. En kille (läs: farbror) håller en monolog om sin sommarstuga. En annan berättar stolt att han – SJÄLV! – lagt upp samtliga 6000 serietitlar på shopens hemsida. En tredje har en 60-årings röst men är 16. Inget är konstigt i sammanhanget. Läs mer »
Här kommer glada nyheter för er diggare som sitter och trycker i Stockholm. Rikets sal-Nanna är i stan! Hon sitter på Kulturhuset och signerar sitt seriealbum Fulheten.
Så nu har ni chansen att (1) träffa Nanna och (2) Köpa hennes serie och (3) Få en specialritad teckning.
Det är väl – förfaan – inte kattskit. Det är väl själva definitionen av något som INTE är kattskit.
Alltså. Nanna. Kulturhuset. Idag.
Året var 1994 och bandet Blur var i Stockholm för att promota sin nya platta och det gjorde man genom att dricka öl och signera skivor i skivbutiken Pet Sounds på Skånegatan. Jag och min kompis gick förbi och tittade på den enorma kön som sträckte sig ett par kvarter upp för Östgötagatan. Vi skakade på våra huvud och konstaterade att folk var idioter som stod där för att få namnteckningar av ett gäng fyllon från London. Vi var bättre än så. Vi var inga fanatiska töntar som gjorde vad som helst för att i några sekunder få sola oss i närheten av våra idolers charm. Vi var coola och inom bara något år från den här dagen så var det minsann vi som skulle sitta där med en kö framför oss som skulle få varenda band från England att gapa avundsjukt. Det enda vi behövde göra vara att starta ett band och sen skulle världen får se på idoldyrkan som den aldrig gjort tidigare. Att starta ett band var inget som vi såg som någon större svårighet. Vad behövdes liksom? En gitarr, en bas, en trummis, en replokal och lite snygga kläder. Vi hade det antecknat, men först skulle vi bara dricka lite öl.
Under dagen hade ett rykte florerat runt i Stockholms indiekretsar om att Blur senare på kvällen skulle göra en hemlig spelning nere i Hannas källare. En legendarisk krog som låg ett hundratal meter längre ner på Skånegatan från där Damon Albarn och hans gäng för tillfället glatt satt och hälsade på sina svenska fans. Att det skulle bli fullt var inget som oroade oss då vi var så övertygade om vår egen coolhet och genom den även försäkrade om att få komma in på vilket ställe vi än pekade på.
Ett par öl senare styrde vi oss mot Hannas Krog. Kön ringlade sig lång och i dörren stod Magnus som var barchef på stället och skrek ut till pöbeln att det minsann inte var något annat än just ett rykte att Blur skulle spela där senare på kvällen. En mycket tunn man i pottfrisyr pekade in genom fönstret och frågad Magnus lätt försynt om varför då bandet satt där och åt och varför några killar som närmast kunde liknas vid brittiska roddare just burit in ett gäng instrument i lokalen. Magnus tittade på honom, men svarade inte.
Vi kom in precis som vi visste att vi skulle göra, men med orden Läs mer »
Det verkar som att ett stort askmoln ligger över hela Europa. Tydligen något som mailstream-pressen velat tysta ner. Själv fick jag reda på det genom att lösa korsordet i en nazistisk undergroundtidning.
Hur som helst. Det här askmolnet har ju haft det goda med sig att folk åker tåg istället för flygmaskin. Vilket i sin tur har det dåliga med sig att alla tågbiljetter tagit slut. Så jag tvingas fråga:
ÄR DET NÅN SOM SKA ÅKA BIL MELLAN MALMÖ OCH STOCKHOLM NU PÅ FREDAG?
För i så fall hänger jag gärna på! Någon gång på fredageftermiddag. Och går det att hänga med hem på söndagen, är ingen gladare än jag.
Jag erbjuder följande:
- Bensinpengar
- Ett mål mat på någon vägkorg
- Ett gäng anektoder från (a) Borås (b) Lund (c) mina resor med Klimpen
Det vore bra om det gick att åka förbi något systembolag, samt att jag fick dricka lite vin i bilen (lovar att inte spilla).
Jag är i huvudstan. Stockholm behandlar mig inte direkt som en prins. Eller om det är så här dom behandlar sina kungligheter, så förstår jag att Jonas vill ut ur familjen.
Jag var i sällskap av min vän Psykologen och uppträdde på en standup-klubb igår. Efter min fantastiska uppenbarelse på scen gav bartenderna mig den här shotten ”för att jag var så duktigt”. Josefin=glad. Jag smakade på den (eftersom den var av samma färg som barens diskmedel), (den smakade också så, fast söt, så jag drack lite till). Då sa bartendrarna att ”man biter inte av en shot”. Så då fick jag en till. Josefin=glad. Men förvirrad. Så jag tog nästa i ett svep, för att få slut på dom tuffa killarnas städmaterialsfars. Då hade dom toppat den med ”thailändsk fulsprit”. För att ”ett straffjärn ska smaka skit”. Jag mådde illa, dom skrattade gott. Jag blev sur. Då sa min vän Psykologen att jag tolkade in fel saker. Det här var deras motsvarighet till mellanstadiets dra-i-håret. Dom visade sin uppskattning sådär. Mmokej. Då visar jag min uppskattning såhär:
Visst ska jag inte behöva blir mobbad när jag är på krogen i Sthlm?
/Josefinito
Nu är jag på jobbet igen och det blir lite mer glamour i Stockholm, det går inte att förneka. T ex blev vi bortkörda från vår möteslokal där vi spånade idéer. Bortkörda av KAY POLLAK!!! Sittmärkena på denna läderfåtölj är gjorda av Kays stjärt! True story! Läs mer »
Min vän Råland Ulvselius, aka Dr Humor, ringde igår och ville vara en god ambassadör för Stockholm. Han skulle visa mej hur stå upp-scenen ser ut i kungliga huvudstaden. Jag följde lydigt med och fångade den här gynnaren på film.
Som småstadskille känner man ju alltid ett visst underläge mot dom hippa stadskatter man möter i Stockholm, men jag tycker nog att på stå upp-fronten är vi minst lika vassa i Malmö.
Rikets sal drivs av WordPress, utvecklas av Gregory i samarbete med Södra Esplanaden och hostas av Kullander.
Prenumerera på inlägg och kommentarer via RSS
Senaste kommentarer