Ballt va?! Ni ser oss på Oslipat, Kolingsborg. Biljett köper ni i dörren eller – ännu säkrare – HÄR!

Vi Seeeees!!

Den här typen av gerillareklam är jag enbart positivt inställd till. Nån (en psyksjuk knivman) har tryckt upp små klisterlappar för att marknadsföra en blogg, som i sin tur marknadsför en bok skriven av samme psyksjuke knivman. Så kommersiellt det kan bli, och ändå inte.

Utbrända husbilar är ju vardagsmat på skrotar och i Bagdad, men utanför en trivsam rad radhus bryter det av som en intressant kontrast. Hoppas ingen låg i den och tänkte ”En godnattcigg har ingen dött av”.

Jag tror inte Palmes mördare sitter i riksdagen, men det är en pikant idé. Fast precis som med chilichoklad är det ju inget man kan ta på allvar. Inte annat än som ett tecken på att Malmö inte kommer bli Stockholm än på ett tag – på gott och ont. Mest gott.

Mvh/ Valle

Först rätta svar och bäst motivering vinner som vanlig en CD med Kungliga postverket.
Till lykke! Valle

Så löd mezzosopranen Malena Ernmans egen kvidevitt. Besvikna fans och älskare av demokrati fick vackert gå hem och signera sina skivor själva. Så har vi låtit dom odemokratiska krafterna vinna, och förnuftet förlora. Jag litade på dej Malena, jag trodde du var en av dom som kämpade för ett öppet samhälle. Jag trodde det var det opera handlade om. Det och att tjocka gubbar sjunger i falsett och har smink. Faan.

1. INT. MORGON I TUNNELBANEVAGN
Ett tåg anländer till en tunnelbanestation. I vagnen står MIKAEL, en man i yngre medelåldern klädd i mörkgrå yllerock och lyssnar på en nyhetspod på sin iPhone. Vid stationen går GUSTAF ombord. Gustaf är en man i yngre medelåldern klädd i mörkblå yllerock. Han lyssnar på nyhetspod i sin iPhone. Mikael får syn på Gustaf.

MIKAEL
Tja!

GUSTAF
Tja, läget?

Tåget rullar ut från stationen.

MIKAEL
Bra. På väg till jobbet eller?

GUSTAF
Ja, som dom flesta här antar jag.

Gustaf flackar med blicken för att få med sej nån av de övriga pendlarna. En kort man med mockahatt, RAINER, ler menande tillbaka.

MIKAEL
Vad händer då?

GUSTAF
Jo, fan. Det är bra. Vi borde ses nån dag.

MIKAEL
Ja. Hur går´e med bandet?

GUSTAF
Bra! Vi kanske kan ta en lunch snart?

MIKAEL
Mmm. Vi skriver.

GUSTAF
Är det Linkedin eller?

MIKAEL
Ja.

GUSTAF
Då hörs vi. Tja.

MIKAEL
Tja.

Tåget åker vidare. Mikael och Gustaf lyssnar vidare på sina nyhetspoddar. Rainer ler.
Tåget stannar till och Mikael går av, men Gustaf stannar kvar. Rainer rättar till mockahatten och följer Mikael med blicken.

SLUT

Men så slog det mig. Att jag ju borde köpa en ny foundation för att inte se så vinterglåmig ut. Fåfängan segrade över tröttheten och jag masade min bakfulla kropp in på köpmekkat Hansacompagniet. Där jag inte ens hann kliva in i sminkavdelningen förrän ett affärsbiträde slog klorna i mig och, med nästan hotfull röst, frågade vad jag var ute efter. Jag kraxade fram mitt ärende och hon gick raskt iväg till en sminkmonter döpt Chanel. Chanel, tänkte jag. Är det inte synonymt med väldigt, väldigt dyrt? 

”Vi provar den här”, sa hon och öste ut brunaktig kräm på sin handrygg. Jag böjde mig fram för att titta på den. Då smetade hon ut kräm över min näsa.
”Det är bättre att testa direkt i ansiktet”, fräste hon när jag ryggade tillbaka. ”Vad torr du är! Helt fnasig!”Hon suckade högt. ”Det är nog bäst att du sätter dig på pallen där borta. Så kan jag visa hur snygg du blir.”
Jag ville protestera, men hon hade redan lotsat iväg mig och tryckt ner mig på den lilla pallen. Nu fiskade hon fram en borste ur fickan och började kleta ut kräm över hela mitt ansikte. Jag kände mig som ett barn. Ett barn som tvingas acceptera en ansiktsmålning av Ronald McDonald på ett deprimerande kalas.

Jag ville fråga: ”Hur mycket kostar egentligen krämen?”
Jag ville fråga: ”Den där sminkborsten du så aggressivt duttar mot mitt ansikte… Har du någonsin tvättat den? Och kommer du tvätta den nu, efter att du i princip kört upp den i mina näsborrar?”
Jag ville säga: ”Jag tycker inte om när främmande händer petar i mitt ansikte. Särskilt inte händer som ÄVEN hanterar det mest ohygieniska vi har, alltså mynt och sedlar.”
Jag sa ingenting. Hon blev klar och jag fick titta mig i en spegel. Det var inte så jättestor skillnad jämfört med innan. Bakom mitt eget ansikte såg jag hennes malliga. ”Kolla vad fin du blev!”, spann hon. ”Jag älskar den här krämen! Den är så fuktgivande! Du slår till, va? Du blir jättesnygg!”

Jo. Till slut gick jag med på att köpa krämjäveln. Varför? För att det var ett slag jag inte vågade utkämpa. Och det kändes ändå som att jag vann pyttelite, för jag lyckades avstyra att bli kundmedlem i butiken.

Vad kostade då min Chanel-kräm? 530 kr. Pengar jag hade kunnat göra mycket vettigare saker för än att undvika torrhet. Pengar som bräcker min ”julklapp” (= 400 kr) till svältande, föräldralösa barn i Zambia. Om jag någonsin träffar dem, hur ska jag kunna motivera mina prioriteringar? Kommer de känna igen sig i påstridiga-säljare-dilemmat eller kommer de skaka på huvudet och avfärda mig som en idiot? Jag vet inte. Jag vill inte veta.

Nu ska jag rita något tramsigt till Rikets sal-boken. Hej.

MOA CREATIVE STUDIOS GER: SPEL

Ja, det är klart man blir orolig. Det hade jag också blivit i det hushållet. Alla tre tvingas leva tillsammans med två rätt märkliga typer.

Har ni förresten tänkt på en likhet mellan gamle och nye Lasermannen, som tidningarna inte tagit upp – att båda var dåliga på att sikta. Bra på att vilja skjuta invandrare, sämre ställt med siktet.

(tipstack: Johan)

Helgens klimax var premiären av We will rock you på Cirkus där min svägerska är med i ensemblen (jag var såklart exalterad eftersom det var där dom spelade in Loffe på Cirkus) och på vägen dit gjorde jag följande spaningar:

1. Klottrare i Stockholm är mer filosofiska och uppmanar till eftertanke.

Jag tänkte länge på det och kom fram till att jag eventuellt är poet och matthandlarson från Malmö, men antagligen inte.

2. Det är helt andra band än jag trodde som är heta just nu. Antingen är det en ny typ av postironi på gång, eller så går vi en ny vis-jazzvåg till mötes. Gösta Linderhom är tydligen the shit, det är Rulla in en boll etc som kidsen nynnar på på skolgårdarna. Ingen är gladare än jag (Förutom Gösta såklart!).

3. Nöjesguiden-generationen har slutat gå på klubb, men får fortfarande sin info från elskåp.

Notera att det viktigaste dom vill få fram är att dom är trevliga och kvalificerade. Av dom två egenskaperna är trevlig den viktigaste! Och det är såklart sant. Om jag ska sitta och spy ut min barndom vill jag ju göra det hos nån som i första hand är trevlig och i andra hand vet hur man ska hantera infon. Att sen resultatet blir utmärkt kommer såklart i sista hand, två snäpp under att priserna är humana!

4. Den här spaningen är mer att jag såg Ben Elton, min bästa kändisspotting nånsin (och då var typ alla i Hans Schimodas adresslista där igårkväll).

Ben Elton skrev världens mest betydelsefulla humorserie för 25 år sen. Att han inte riktigt skapade en handling mellan 20 Queenlåtar på Cirkus igår gjorde inget, låtarna är ju ändå bra.

Ses imorn och ursäkta bildkvalitén, min braa kamera är borta. Nån som vet vart jag lagt den? / V

Bild från Way Out West *så känner ja mej nu*

Jag ber delvis om ursäkt för det här fruktansvärt konstiga inlägget, men jag…jag är en produkt av min samtid

Torsdag till söndag

Där kommer ni kunna se både mig och Jeppan. Menför säkerhets skull är både Jossan och Nanna med och dricker stöt-öl. Så kom och häng med oss.

På torsdag klockan 18:00-19:30 kan ni se Kringlan på Kägelbanan Östra. I föreställningen Oslipat – Malmös bästa.

På fredagen uppträder Jeppe på klubbscenen på Södra teatern, klockan 21:00.

Och är du mer en lördagstjej än en fredagskille, kan du passa på att se Jeppan på lördagen (men varken jag eller Jeppe vet när eller var det blir).

Kom dit, så försöker vi ha det lite jävla trevligt. Puss!

Det är den korta versionen. Redan den innehåller för mycket ointressant information. Men om du vill ha den längre versionen, känn först efter ifall du verkligen har den tiden, och klicka först därefter på

Okej, så välkommen till det här tidsbattlet. Jag har fyra och en halv timme på mig, hur lång tid har du?

I onsdags eftermiddag tog jag tåget. Jag såg på Kringlans rekommendation humornördfilmen Comedians of Comedy. Jag var storligen underhållen. När den var slut lyssnade jag på några förtidsgubbar som hade riktiga jobb. Såna är alltid lika fascinerande för mig. En gång sa en ”Nej, men här har du satt skjuvspänningen på x-axeln ju.” En annan ritade en skruv i AutoCAD. En skruv alltså.

Jag var väldigt hungrig men kunde inte äta nåt, eftersom det var vassle- och löpefestival i all föda i bistron. Istället skrev jag lite skämt om folk som heter Yvonne och lyssnade på min bästa låt We no speak americano.

I Stockholm fick jag utdelning till min favör direkt, för jag såg en som hade en armprotes. Han betedde sig som om jag såg en sån varje dag.

Sen kom jag hem till min gode vän Calle som väldigt vänligt huserar mig när jag bor i Stockholm. Nästan direkt gick vi till Soldaten Svejk och åt Pragerschnitzel. Paneringen var tjockare än den som omger Edward Bloms blodådror. Jag kräver inget mer av livet. Jag kanske kräver att de inte skulle ha dragit mitt kort två gånger, men det såg jag ju inte förrän nu.

Sen var vi på ett ställe som hette Nada, och det tyckte jag om för att bartendern drack. Bara ren sprit såklart. Han vill ju inte bli bakis.

Sen gick vi till en jazzbar som hette Babajan som tydligen är Theodor Jensens bästa ställe. Han var inte där. Vi drack förstås sommarens drink Gin & Tonic och pratade om att jag kanske ska flytta till Stockholm nån gång. På hela kvällen träffade vi inte någon annan vi kände, så jag presenterade mig aldrig med för- och efternamn för någon jag träffat flera gånger. Väldigt lyckat.

När jag skulle sova hade jag fönstret precis ovanför mitt huvud vidöppet, för jag har en skev självbild och tror att jag gillar det.

På torsdagen var Calle på jobbet, och jag var på ett hemligt businessmöte. Det var en solig dag och på vägen hem köpte jag alla ingredienserna till gin & tonic (gin och tonic).

Sen satte jag mig på balkongen och läste den spännande deckaren som Kringlan rekommenderat mig. Den heter Hypnotisören. Du har nog inte läst den, för det har bara sålts 200.000 exemplar i Sverige. Men (spoilervarning!) den handlar om en hypnotisör. Det är den första deckaren jag läser och det är så spännande att det enda som kunde avbryta min uppmärksamhet var en dokumentär om Michael Faraday på History Channel.

Från balkongen spanade jag också lite lätt efter André Pops, för han ska tydligen bo på samma gård. Jag såg inte honom. Det berodde mest på att jag tydligen har blandat ihop André Pops med han i MediaMarktreklamen.

På kvällen gick vi till Sjöfartshotellets tak för där var Calles kompis Fanny discjockey och hon spelade trevlig musik lagom högt. Kanske för att många var gravida, och för att även små grytor har öron. Ett barn på tillställningen hade ett legoflygplan som jag var avundsjuk på, men jag höll mig i skinnet. Vi babblade med en oerhört trevlig herre som hette Jerry. Han bar med sig en påse hö till Mattias Alkbergs kanin.

Jag vaknade mitt i natten av att jag hade hög feber och hade feberdrömmar, sådana som är tråkiga och bara börjar om hela tiden. Den här gången var det pneumatiska kolvar som upprepade gånger serverade mig miniatyrmaträtter i plast. Så jag var trött när jag vaknade. Calle hade dock en tablett som hette Bamyl som fick mig på fötter.

På kvällen skulle vi på grille, och jag köpte kött för 269 kronor. Oj vad många biffar säger du. Nej två, säger jag. Slaktaren på Söderhallarna luktade på köttbiten som om det vore hans dotters hår. Jag tänkte att om han älskar det här köttet så, då ska jag äta upp det. Vi grillade biffarna Argentinian-style. Det är det nya svarta.

Jag presenterade mig för två stycken jag hade träffat flera gånger tidigare. Jag förklarade min oförmåga att komma ihåg namn och ansikten för dem. Sen presenterade jag mig inte för en jag inte hade träffat tidigare. Jag förklarade inte  min oförmåga att komma ihåg namn och ansikten för honom. Jag drack mig lite full på rosévin. Det hade jag inte gjort förr.

På lördagen hade jag feber igen, men min new BFF Bamyl klarade kuppen även denna gång. Jag såg filmen Gamer på Ola Noréns rekommendation. Jag tyckte om första halvan, för den handlade om datorspel. Sen handlade den inte lika mycket om datorspel, och då tyckte jag inte lika mycket om den.

Jag såg också 30 sekunder av en Wallanderfilm, men blev tvungen att slå om när nån sa repliken ”Han skriver rapporten i denna stund!” för den var för orealistisk. Vill jag höra science fictiondialog tittar jag på Babylon 5. Så då gjorde jag det.

På kvällen gick vi på Rilles 30-årsfest, och det var väldigt roligt. Han är duktig på att ha bara trevliga vänner. Särskilt dom från Norrland var festliga. Jag har märkt att jag kommer bra överens med folk från Norrland. Vi var till exempel överens om att det är gott med älgkorv. Och det var bara ett exempel av många.

Simon hade smsat tidigare på dagen och frågat om vi skulle ta en öl på kvällen. Jag svarade att det går inte för att jag är i Stockholm och då svarade han ”Då kommer jag dit!” Och så gjorde han det. Det gjorde mig mycket glad. Han hade ju skickat sitt sms när han redan satt på tåget, men det visste ju inte jag.

Presentationsmässigt gjorde jag inte bort mig mer än tre-fyra gånger, men det var mycket tack vare att Josefin varnade mig för folk jag egentligen kände. Hon är snäll på det sättet.

På söndagen gick vi en lång promenad runt en vik. Jag lade bl.a. fram mina näringsläroteorier och påstod därefter att Robyn var vår tids heliga ko. Jag fick inget medhåll.

På kvällen skulle jag ståuppa på Big Ben. Jag ropade ”Martin Lagos!” till David Druid. En karibisk tant var full och fick föras ut av en vakt, men det var innan jag skulle på.

Sen ståuppade jag, och det gick inte så bra. Kanske fick jag dåligt med sympatier från början eftersom jag skrattade åt en som var skelögd (det visade sig bara vara en reflex i glasögonen).

Efteråt kom Matilda Kihlberg från Humorhimlen fram. ”Vi har ju aldrig träffats i verkligheten tidigare!” ropade jag. Hon rättade mig och sa att vi träffats jättemånga gånger. Sen hjälpte hon mig ur den pinsamma situationen genom att berätta att det hade varit mycket folk vid dom tillfällena då vi setts. Det var snällt. Hon hade sällskap med någon från Slagsmålsklubben, fast jag uppfattade inte hans namn. Josefin hade många förslag (Pläd, Smårg, Nväst och Kvarg) men inget av dom ringde bekant.

Och nu sitter jag på tåget hem. Bredvid sitter en som är laktosintolerant (jag kan lukta mig till det på en armlängds avstånd) från Sri Lanka. Den gissningen baserar jag på hennes reaktion när jag började spela calypso lite för högt.

Men nu lyssnar jag på Three little birds med Bob Marley, och tåget vaggar i takt. Jag tänker att så här måste det vara att spela i ett band. Men det är nog inte alls så här. Nu gick Sri Lankesen. Doften av hennes laktasbrist är kvar.

Det tåras i ögonen, nu är det slut.  Vet ni vad det speciella med Stockholm är? Det är dom små skillnaderna. På jobbet här uppe tillhandahåller dom Treo och så finns det cocktailglas i pentryt.

Dessutom finns det en låne-deodorant!

Det kommer jag sakna. Kanske nåt mer.

V

P.S. Nu såg jag Johannes Brost stå utanför och röka! D.S.

Till de märkligare (men ändå inte förvånande) inslagen på mässan hör en liveintervju med några snubbar som driver seriebutiker (jag hade kallat det paneldebatt om det ens funnits en tillstymmelse till konflikt). Samtliga är totalt medieotränade och svävar ut i ovidkommande anekdoter. En kille (läs: farbror) håller en monolog om sin sommarstuga. En annan berättar stolt att han – SJÄLV! – lagt upp samtliga 6000 serietitlar på shopens hemsida. En tredje har en 60-årings röst men är 16. Inget är konstigt i sammanhanget.

Senare samma kväll, på en släppfest, råkar jag hamna i en förtrolig gruppdiskussion om huruvida alla har, eller inte har, sexfantiserat om sjömanskostymer. Alla (utom jag) är överens om att: JA, det har vi ju! Och konsensus råder om att det – såklart – bara rör sjömanskostym på överkroppen. (Något annat vore ju vansinnigt!) När diskussionen urartar i bekännelser om hur man fått stånd till Herman Hedning-strippar inser jag att det är dags att mingla vidare till ett annat sällskap.

Men det jag framför allt vill berätta om handlar inte så mycket om själva Stockholmsresan och seriemässan, som att det helt enkelt inte höll på att bli något mässeri för mig. Det askmolnsrelaterade kaos jag här på RS varit så nöjd över passade slutligen på att peka finger åt mig också. Tågbiljetterna var plötsligt lika sällsynta som kvinnliga superhjältar i pösiga kläder. Jag lyckades med nöd och näppe få tag i en biljett med avgång en dag tidigare än jag planerat. Och jag lyckades med nöd och näppe komma på tåget. Jag kom försent men hann ändå. Och nu undrar ni: hurdå?

Jo, såhär:

(Eftersom jag hör till den kategori människor som ogärna låter datorn lämna hemmet hade jag ingen möjlighet att blogga under tågresan. Istället skrev jag (tro det eller ej) upp allt som hände i ett block, och bloggar nu istället. Ambitiös är mitt alias.)

11:50 Jag ska precis lämna hemmet för att ta mig till tågstationen. Tåget går 12:14 så jag har lite bråttom. När jag rör mig ner för trappan slår det mig att jag kan ha glömt mobilen. Jag sticker ner handen i väskan för att leta. Då känner jag hur handen blir varm och blöt. Jag tittar på den. Den är full av blod. Jag har skurit upp fingertoppen på oidentiferat föremål.

11:51 Tillbaka i lägenheten. Letar efter plåster och droppar blod på golvet. Hittar till slut ett stort skavsårsplåster som jag knölar ihop över fingret.

Mitt stackars, stackars finger.

11:54 Jag fattar det korkade beslutet att INTE ringa efter en taxi, utan att istället GÅ till tågstationen, trots tidsbrist.

11:55 – 12:12 Halvspringer mot tågstationen. Förvandlas till en medmänsklig katastrof och suckar högt och teatralt åt de stackars stavgångspensionärer som råkar stå i vägen. En bil fulkör över ett övergångställe och jag går bananas. Jag börjar mima att jag skriker åt föraren. (Mimandet eftersom jag inte vill framstå som ett CP inför förbipasserande, men vill sätta bilisten ”på plats”. (Det kändes smart i stunden.))

12:13 Framme vid centralstationens biljettautomat. Tåget går om en minut, och jag vet att dörrarna stängs närsomhelst. Jag tittar ner på skärmen och ser texten: ur funktion. Jag kastar mig mot nästa automat. Där står en tjej. Hon anar min desperation och låter mig snällt nog gå före. Jag hämtar ut min biljett och skyndar mot tåget.

12:15 Jag kliver på tåget. Jag tittar på klockan och tänker: vad nu? Jag borde bevisligen inte ha hunnit. En gladlynt konduktör linkar fram och säger: ”Där hade du tur. Vi är tre minuter försenade.”

12:16 Jag sätter mig på min plats men hinner inte ens glädjas över att ha hunnit på tåget förrän en bebis börjar gallskrika. (Det är alltid priset man får betala för att ha kompromissat med Tysta vagnen-regeln.) Efter bebisen (eller inte efter – bebisen gallskriker hela resan) följer nästa helvete. Varenda medelålders kvinna eller man med medel- eller överklassutseende vill berätta just SIN flygkaosanekdot. Hela resan tvingas jag lyssna på hur jobbigt det är att bli strandsatt i Manchester, hur ont i ryggen man får efter att ha åkt tåg från Amsterdam och hur ledsen man blir när allt man vill är att veckopendla till och från Bryssel medelst flyg och DET BARA INTE FUNKAR!!!

Här skulle det ha funnits en punch, men jag orkar inte. Jag är trött ända in i märgen, och lider av posttraumatisk stress efter att ha varit social och trevlig så många dagar i rad. Nu ska jag stänga in mig och rita serier och trycka bort alla telefonsamtal. Kanske hörs vi inte igen förrän om några dygn. Hej.

Så nu har ni chansen att (1) träffa Nanna och (2) Köpa hennes serie och (3) Få en specialritad teckning.

Det är väl – förfaan – inte kattskit. Det är väl själva definitionen av något som INTE är kattskit.

Alltså. Nanna. Kulturhuset. Idag.

Hur som helst. Det här askmolnet har ju haft det goda med sig att folk åker tåg istället för flygmaskin. Vilket i sin tur har det dåliga med sig att alla tågbiljetter tagit slut. Så jag tvingas fråga:

ÄR DET NÅN SOM SKA ÅKA BIL MELLAN MALMÖ OCH STOCKHOLM NU PÅ FREDAG?

För i så fall hänger jag gärna på! Någon gång på fredageftermiddag. Och går det att hänga med hem på söndagen, är ingen gladare än jag.

Jag erbjuder följande:
- Bensinpengar
- Ett mål mat på någon vägkorg
- Ett gäng anektoder från (a) Borås (b) Lund (c) mina resor med Klimpen

Det vore bra om det gick att åka förbi något systembolag, samt att jag fick dricka lite vin i bilen (lovar att inte spilla).

Jag är i huvudstan. Stockholm behandlar mig inte direkt som en prins. Eller om det är så här dom behandlar sina kungligheter, så förstår jag att Jonas vill ut ur familjen.

Jag var i sällskap av min vän Psykologen och uppträdde på en standup-klubb igår. Efter min fantastiska uppenbarelse på scen gav bartenderna mig den här shotten ”för att jag var så duktigt”. Josefin=glad. Jag smakade på den (eftersom den var av samma färg som barens diskmedel), (den smakade också så, fast söt, så jag drack lite till). Då sa bartendrarna att ”man biter inte av en shot”. Så då fick jag en till. Josefin=glad. Men förvirrad. Så jag tog nästa i ett svep, för att få slut på dom tuffa killarnas städmaterialsfars. Då hade dom toppat den med ”thailändsk fulsprit”. För att ”ett straffjärn ska smaka skit”. Jag mådde illa, dom skrattade gott. Jag blev sur. Då sa min vän Psykologen att jag tolkade in fel saker. Det här var deras motsvarighet till mellanstadiets dra-i-håret. Dom visade sin uppskattning sådär. Mmokej. Då visar jag min uppskattning såhär:

Visst ska jag inte behöva blir mobbad när jag är på krogen i Sthlm?

/Josefinito

Nu är jag på jobbet igen och det blir lite mer glamour i Stockholm, det går inte att förneka. T ex blev vi bortkörda från vår möteslokal där vi spånade idéer. Bortkörda av KAY POLLAK!!! Sittmärkena på denna läderfåtölj är gjorda av Kays stjärt! True story!

Och i närbild:

En mans stjärt (troligtvis inte Kays):

Som småstadskille känner man ju alltid ett visst underläge mot dom hippa stadskatter man möter i Stockholm, men jag tycker nog att på stå upp-fronten är vi minst lika vassa i Malmö.

Det har varit ett omtumlande första dygn i storstaden. Inte nog med att jag får jobba med roliga och vackra mänskor som Johan, Petra, Anders, Janne och Ola – jag blev dessutom bjuden på semlor på morgonen, lunch på dagen och spritdrinkar på kvällen. Det är fanimej stort för en liten landsortspojke som mej. Allt detta bleknade dock när nån upplyste mej om att den lilla vätten med det flottiga håret bakom bardisken var HANS SHIMODA!!!

Mannen jag en gång busringde från Hej domstol! och försökte sälja in som ett scoop till Hänt Extra att jag Ola och Kalle hade identiska födelsedagar som tre skådisar i Rederiet-ensemblen (roligt eftersom ensemblen bestod av dom ca 400 största svenska skådisarna + Johannes Brost).

Men där stod jag på baren och alla mina drömmar var besannade, jag lämnade genast lokalen vandrade hem som i ett lyckorus och somnade i min lånelägenhet som har den här tavlan på väggen.

Och den här burken med plåster på toaletten.

Jag fattar att alla dagar i storstan inte kommer va så maxade, men jag vill gärna tacka alla Stockholm. Ni har gett mej en bra jäkla start på den här ”resan”!

Mvh/ Valle

PS. Är det ute att skriva STHLM? Jag tycker det är så fräckt, men jag vill ju inte göra bort mej nu när det har börjat så bra. DS