
Jag brukar inte bli star-strucked. Bara ibland, som en gång när jag skulle ringa Schyffert, då bröt handsvetten fram. Eller när jag sprang på Mats Keyet (Sture Dahlströms levnadstecknare) på GAT i Malmö. Och när jag träffade Robert Gustavsson.
Det var på Tangopalatset, han kom dit med Robin ”Robins” Paulsson. Han såg ut som en farbror. Speciellt bland alla möllan-hipsters som drack stötöl omkring oss. Jag började berätta en larvig historia. Insåg för sent att den inte hade någon egentlig poäng, att den rimligtvis inte kunde intressera Robert Gustavsson. Jag borde satt mig, men jag ville så gärna att han skulle tycka om mig. Så jag satsade. Jag levde ut historien, spelade ut historien. Yviga gester, dramatiska attacker, det fick bära eller brista. Det brast. Men inte så farligt. Jag gick till baren och tog en öl till.
Dagen efter skämdes jag. Sen glömde jag bort allt. Idag, efter att ha läst den här artikeln, är jag glad att jag inte roade honom allt för mycket. För er som inte orkar läsa, kan jag ge er ett kort sammandrag. Läs mer »
Senaste kommentarer