I slutet av 90-talet fick jag jobb på Borås Stadsteater. Jag visste att dom skulle sätta upp Måsen och var rätt tänd på idén att få betalt för att titta på teater kväll efter kväll. Det visade sig att jag missförstått allt. Helge Skoog skulle sätta upp Millenium-revyn Va Sjôven nu? och jag skulle sköta ljuset.
Det var en slags nummer-revy, där dom olika numren löst bands samman av Borås historia. Med fokus på Den stora 
skandalen 1983, då man rev den gamla träteatern från 1873. Ett oöverkomligt trauma för stadens kulturarbetare. Varje kväll avslutades millenium-revyn med ett bisarrt finalnummer, där någon kändis (ofta tänjde man ordentligt på vad en kändis kan vara) gjorde entré på en återskapad kopia av den gamla teatern – utklädd till Zara Lerander.
Jag har alltså sett Lasse Brandeby i full drag-utstyrsel, skrålandes Vill du se en stjärna, se på mig!
Publiken förväntades givetvis känna till att Ernst Rolf lät Zara Leander debutera på Borås stadsteater 1929. För säkerhets skull hade Helge Skoog skrivit om sången lätt, till en kampsång för att bevara den gamla teatern. Den hade då varit riven i 17 år, så kampen var väl rätt hopplös.
Mitt jobb var att stå med en spot-light, utrustad med ett kikarsikte och sikta på Ewa Roos, Helge Skoog, Jarl Borsén och dom andra högdjuren, så att dom fick en ljuskägla på sig när dom gjorde entré. Det var spännande för mig att få röra mig bland människor jag tidigare bara sett på TV. Framför allt var jag imponerad av Jarl Borsén som jag mindes från Gäster med gester.
Jag tyckte om hans torra, nedtonade humor. Han verkade vara en sån snäll liten farbror. Men tre händelser kom att förändra min bild av Jarl. Jag kallar dom mina tre bästa skvaller om Jarl Borsén . I själva verket är det mina tre enda upplevelser av Jarl Borsén. Läs mer »
Senaste kommentarer