Rikets sal

Min gode vän Gunnar ”Hökis” Hökmarks statusar avviker på ett berikande sätt från dom flesta av mina andra vänners. Oftast är det ett självgott utlåtande om hur smart han var när han lagt fram ett nytt förslag till Europakommissionens finansdelegater, eller vilken tur det är för tenngruvearbetare i Tanzania att det finns frihandel etc. Igår avvek han lite från sin mission att upplysa mej (och andra kompisar) om hur arbetet i EU ser ut inifrån.

Han blev vad vi ickemoderater kallar ”personlig”. Han kostade på sej ett litet tankeutspel och satte sej själv i jämförelse med en fiktiv karaktär. Man kan säga att Hökis lekte lite med tillvaron. Han spexade och skämtade. Han blev någon annan, om än för en liten stund. Han blev inte Robin Hood – ni vet han som tar från rika och ger till fattiga. Inte heller Frodo Bagger som bekämpar ondskan i dess renaste form. Hökis valde såklart att känna sej som Röda Nejlikan – en engelsk lord som räddar franska adelsmän undan revolutionen. Fine. Jag tyckte också det var en spännande berättelse (när jag var 8 och inte förstod att det var som att heja på engelsmännen när man ser på filmen Gandhi). Men vad är det för tolkning han gör egentligen?
Röda Nejlikan slussade i hemlighet ut ädlingar ur Frankrike för att dom inte skulle halshuggas – Gunnar tog med sej snus till en kompis.
Vari ligger själva den heroiska uppoffringen där man sätter sina egna intressen åt sidan för någon annan, eller annat? Hökis har all rätt att tänja på berättelsen, man får göra vad man vill i sin fantasi. Men visst är det lite lustigt att känna sej som en dödsföraktande cape-prydd superhjälte bara för att man flyger förstaklass till Strassbourg med en stock snus i handbagaget?

Här är förresten skitmånga snygga närbilder på Fjellner (utan prilla). Undar om han var en av dom som körde runt med en ”EG – inte utan min prilla”-sticker på sin (tramp)bil.

Valle