Våra serier

Senast inlagt

Ur Sydsvenskan (2012-02-01)

Ska du åka från Malmö till Lund kör du ut från Malmö, åker Lundavägen fram, passerar verkligheten och följer därefter skyltarna. 

They just slip it in!

 

En subtil hyllning till vår podcast i SVT:s matsal. Nu var kanske inte Chili i dill på Snusket (SVT Stockholms tilltalande smeknamn) så härligt som podcasten Chilledill är, men att idoldyrkan sipprar ut på det här sättet. Det är fint att se.

Senaste.

Barbara 2.0

Trycket har varit stort. Folk älskar verkligen sina teknikprylar. Men man kan liksom inte ta sin kärlek hela vägen. Tänk om man bara kunde få ligga lite. Med sin iPad.

Läs mer »

Lika som kånkelbär

Vi håller på att spela in Gabba Gabba igen. Det innebär bland annat att jag måste gå genom tv-huset utklädd till tandtroll, grekisk farbror och sjörövare. Det är helt ok och bara tröttsamt ibland när folk på Sydnytt och Trädgårdsfredag stannar en för att kommentera kläderna.

Jag kan köpa det. För det är ju ett saftigt upplägg jag bjuder på. Klart att dom vill hamra in punchen. Det är mänskligt.

I torsdags var min kostym mycket enkel. En vanlig kostym och en grön slips. Mitt vanliga hår och glasögon. Inte mycket att skämta om, så ser jag ju ut när jag INTE är utklädd till sydtysk jägarmästare.

Därför blev jag lite förvånad när jag blev stannad av två TV-arbetare som sa:

”Så du är Carl Bildt idag!”

Jag blev så förvånad att jag bara stammade fram ett ”ja” och slickade i mig av berömmet om hur fruktansvärt porträttlik jag var.

Sen kröp jag ihop vid mitt skrivbord och konstaterade följande:

1) Jag är någonslags fredlöst villebråd. Vem som helst får säga hur elaka saker som helst till mig.

2) På SVT är inte Carl Bildt någon konstig referens när man gör ett program för 11-åringar.

Valle och aporna #3

Hanumantemplet i Jaipur, Rajastan
Hanuman är precis som Jonas Wahlström hälften apa och hälften mänska. Enda skillnaden är att Hanuman också är en gud samt en reinkarnation av Rama. Jonas Wahlström i sin tur är ju bara en reinkarnation av Rena och Rolf (här haltar liknelserna, och referensen – det vet jag – men skämtet som sådant är utsökt).
I utkanten av den rosa staden Jaipur har människor byggt ett jättetempel till apgudens ära. Självklart är detta apornas helgedom, men mänskor är också välkomna. Trodde jag.
Det var nästan middag när jag kom dit. Solen var närgången som en oinbjuden farbror på barnkalas och jag svettades redan innan jag kommit fram till den stensatta trappa som ledde upp till templets port. Vid ingången stod ett par loja ungdomar och sålde torkade kikärter i dåligt förslutna plastpåsar. Ovanpå valvet till porten låg en stor skallig aphane och kollade så inget fuffens skedde utanför hans tempel. Jag köpte en påse kikärter sen ungdomarna upplyst mej om att det är mat till aporna. Fair enough tänkte jag, det kan väl ses som nån slags offergåva.
Templet var märkligt tomt på mänskor, men var såklart befolkat med en del apor. En man i beige pyjamas dök ändå upp från ingenstans och pekade på ett stenaltare och väste: ”Look, monkey sex!”. Det stämde. Jag kände en inre splittring. Skulle jag stanna kvar och bara glo som ett fån, eller skulle jag bevisa att jag kom från en finare familj än dom? Jag gjorde det rätta och halade upp kameran, brände av ett par snabba bilder och traskade tillbaka.
På väg ut kom jag på att jag glömt mata aporna med kikärter. I samma stund fick jag syn på världens gulligaste lilla apbebis som satt alldeles ensam och övergiven på en avsats. Jag pratade gulliga ord och närmade mej med utsträckt hand. Jag la några kikärter på stenavsatsen och backade för att ge den utrymme. Den plockade upp ärterna och åt dom glupskt. Stackarn var både övergiven och hungrig.
Jag började leka med tanken på att ta med den hem. Jag drog mej till minnes att nån smugglat in en apa innanför täckjackan. Han hade sövt ner den, satt på blöja och bundit den runt sin kropp. Så vandrade tankarna när jag försiktigt närmade mej ungen. Till slut var den så nära att den plockade en ärta ur min hand. Det var en stund av inre frid och vällycka. Jag stod i guden Hanumans gunst. Jag var ett med kosmos.

Då hörde jag ett illvrål strax bakom mitt vänstra öra som nästan orsakade en tesked löst i mina vinröda knytkalsonger av grovt vävd bomull. Tiondelen av en sekund senare vräktes jag åt sidan av den store skallige apan som legat på portvalvet. Med ena handen slet han kikärterna från mej, med den andra fångade han upp bebisen och innan jag insett hur lurad jag var satt dom på betryggande avstånd fyra meter upp i ett träd och skrattade. Hela familjen alltså. Säkert tio stycken var dom som hade inscensatt tricket. Jag insåg att dom gillrat en honungsfälla och jag gick rätt in i den som den stora idiot jag var.
Jag låtsades skratta för att få det att se ut som om vi hade haft kul tillsammans, men det var lönlöst. Mannen med beige pyjamas dök upp igen och stämde in i apornas hånande kör. Jag var tillintetgjord. Igen.

Valle – Aporna, 0 – 3.

Kan vara det sista ni hör från mig

Ikväll ringde en telefonförsäljare som sa att jag hade haft min bil inne på omlackering. Det var en en BMV X5.




- Jag har aldrig ägt en BMW, säger jag.
- Jo, säger han. Du är väl Johan Sköld med det här telefonnumret?
- Err, ja…
- Bilen var skriven på [känt-skumrask-företag-i-hamnområde] och dom hänvisar till dig.
- Vad gör er firma då?
- Oftast lackar vi om bilar innan dom säljs vidare… (…till nån baltstat. Fyller jag i i mitt huvud.)
Samtalet avslutades strax därefter.

Jag är naturligtvis inte alls orolig över att mitt namn används som täckmantel i skumraskaffärer. Men om ni inte skulle höra från mig på ett tag. Börja sökandet medelst draggning i Frihamnen eller möjligen runt Långholmen.

Tack för mig.

Inte roligt och kanske inte heller satir

Igår:
TV4:s 22-nyheter inleds. Ankaret hälsar välkommen med sin sexiga röst och första nyheten handlar om måndagsexemplaret Håkan Juholt.


Läs mer »

Om du undrar vad Ankan, Kringlan, Valle och Jossy gör på jobbet

Nu ska vi bli rika!

Hej Salen-heads!
Kommer ni ihåg för länge sen när det debatterades om vi skulle ha reklam eller inte på den här sajten? Vi var unga, naiva och idealistiska. Vi trodde på Donera-knappen. Visserligen satte ju Knet in pengar så att vi alla kunde köpa varsin Alladinask och det är ju supergulligt, men alla är inte Knet. Vi gör ett prov och släpper in månglarna i Templet. Så var med i vårt experiment och se hur mycket vi kan få ihop. Allt ni behöver göra är att klicka några gånger om dan på den där filmen till höger och pengarna rullar in som dom ska. Deal?

Schyrre.

 

Valle och aporna #2

Staden Jaipur, Rajastan.
Det var en het eftermiddag och jag stod i skuggan på balkongen och tittade ut över den myllrande gatan. Utmärglade rikshaförare med godisfeta pashor på flaket, kossor med pucklar och kvinnor med vattenkrukor på huvudet fångade mina ögon medan jag sög på en pappkartong mangojos. Jag stog upp med ena handen på balkongräcket och orkade inte mycket mer än att glo i värmen. I ögonvrån dök den upp som ett flimmer i en attack av stressmigrän. Den växte sej större allt eftersom den närmade sej med trötta lunkande steg.
Jag ville inte vända mej om och skänka den bekräftelse och underkastelse det skulle innebära. Jag ville att den skulle betrakta mej som högre stående, som bättre utbildad och som nån med tillräckligt mycket pengar i fickan för att kunna muta en polis. Innerst inne visste jag redan här att jag använde förlorarens taktik. Apan var på hemmaplan, han kände alla på gatan, hans familj hade befolkat den här trakten i 300 år, jag hade varit där i 12 timmar. Att den stod svensk i mitt pass betydde inte mycket i Jaipur den här eftermiddagen.
Apan gick lugnt fram på balkongräcket på alla fyra och behövde inte ens låtsas för att ignorera mej. Den var helt på det klara med att jag var ofarlig. Ju närmre den kom desto djupare sjönk jag i min desperation att bevisa att jag var högre stående. Jag höll kvar min hand på räcket och låtsades som om jag inte såg den. Det var nu ungefär en och en halv meter kvar mellan mej och apan.
Små frätande svettpärlor trängde fram på min överläpp och förmodligen kände apan doften av min rädsla lika tydligt som jag kände doften av den håriga galten som just urinerat på trottoaren nedanför. Jag höll andan och fixerade blicken på galten som stannat upp för att se om det skulle komma mer. Just som jag tänkte ”jag viker inte en tum” stämde apan upp i ett vrål som fick hela gatan att stanna till. Samtidigt tog den ett krumsprång och klippte till mej med en rak höger på överarmen. Den landade på andra sidan om mej, bekvämt på avstånd från den snyting jag aldrig skulle våga ge igen med. Förnedringen var total.
Trodde jag.
Det sved till i armen och sen i hjärtat då jag märkte att hela gatan stirrade på mej. Som en dirigent stämde då apan upp i en skrattkaskad som smittade av sej på mänskorna nedan. En sekund senare skrattade djur mänskor och insekter åt mej i det som var mitt mest förnedrande möte med aporna.
Dittills…

V