En subtil hyllning till vår podcast i SVT:s matsal. Nu var kanske inte Chili i dill på Snusket (SVT Stockholms tilltalande smeknamn) så härligt som podcasten Chilledill är, men att idoldyrkan sipprar ut på det här sättet. Det är fint att se.

Senaste.

Och nu med denna smidiga fleshlight-addon kan drömmen att få knulla sin iPad bli verklighet!

I fortsättningen kommer jag böja nacken lite lätt åt sidan så fort jag ser en gubbe med iPad på T-banan.

Jag kan köpa det. För det är ju ett saftigt upplägg jag bjuder på. Klart att dom vill hamra in punchen. Det är mänskligt.

I torsdags var min kostym mycket enkel. En vanlig kostym och en grön slips. Mitt vanliga hår och glasögon. Inte mycket att skämta om, så ser jag ju ut när jag INTE är utklädd till sydtysk jägarmästare.

Därför blev jag lite förvånad när jag blev stannad av två TV-arbetare som sa:

”Så du är Carl Bildt idag!”

Jag blev så förvånad att jag bara stammade fram ett ”ja” och slickade i mig av berömmet om hur fruktansvärt porträttlik jag var.

Sen kröp jag ihop vid mitt skrivbord och konstaterade följande:

1) Jag är någonslags fredlöst villebråd. Vem som helst får säga hur elaka saker som helst till mig.

2) På SVT är inte Carl Bildt någon konstig referens när man gör ett program för 11-åringar.

Hanumantemplet i Jaipur, Rajastan

Då hörde jag ett illvrål strax bakom mitt vänstra öra som nästan orsakade en tesked löst i mina vinröda knytkalsonger av grovt vävd bomull. Tiondelen av en sekund senare vräktes jag åt sidan av den store skallige apan som legat på portvalvet. Med ena handen slet han kikärterna från mej, med den andra fångade han upp bebisen och innan jag insett hur lurad jag var satt dom på betryggande avstånd fyra meter upp i ett träd och skrattade. Hela familjen alltså. Säkert tio stycken var dom som hade inscensatt tricket. Jag insåg att dom gillrat en honungsfälla och jag gick rätt in i den som den stora idiot jag var.
Jag låtsades skratta för att få det att se ut som om vi hade haft kul tillsammans, men det var lönlöst. Mannen med beige pyjamas dök upp igen och stämde in i apornas hånande kör. Jag var tillintetgjord. Igen.

Valle – Aporna, 0 – 3.

- Jag har aldrig ägt en BMW, säger jag.
- Jo, säger han. Du är väl Johan Sköld med det här telefonnumret?
- Err, ja…
- Bilen var skriven på [känt-skumrask-företag-i-hamnområde] och dom hänvisar till dig.
- Vad gör er firma då?
- Oftast lackar vi om bilar innan dom säljs vidare… (…till nån baltstat. Fyller jag i i mitt huvud.)
Samtalet avslutades strax därefter.

Jag är naturligtvis inte alls orolig över att mitt namn används som täckmantel i skumraskaffärer. Men om ni inte skulle höra från mig på ett tag. Börja sökandet medelst draggning i Frihamnen eller möjligen runt Långholmen.

Tack för mig.

Grafik tydliggör för den korkade tittaren att nu handlar det om ”FULLT KRIG…”

Efter en kort påa klipps vi till synk. Reportern frågar Juholt:
”Vad tycker du om den förvarspolitik som regeringen för idag, vilka är bristerna?”
Här vill jag bara att ni noterar ordet IDAG. En partiledare tar alltid möjligheten att omvandla alla frågor till partipolitik. Håkan Juholt försöker slugga mot minoritetsregeringen. Det är inget konstigt med det.
Nu är det så att försvarsreformen klubbades 2009 innan SD satt i riksdagen. Så med lätthet går det från och med nu i inslaget att få andra att bekräfta hur dum Juholt är.
Det här borde naturligtvis en partiledare inse och särskilt en i Juholts sits. Men låt oss bara glömma det för ett litet ögonblick och titta mer på hur TV4 arbetar.

I en ståuppa berättar sedan Anders ”Statssekreterarhånglet” Pihlblad hur alla reagerat.

Det visas hur Sten Tolgfors har bloggat. Sen följer en synkfest med Majoren, kreti och pleti från försvarsutskottet och Sten Tolgfors på telefon (minsann).
Tid in i nyhetssändningen: 3 minuter och 42 sekunder. Nyhetsvärde hittills: ingenting. Förnedring av Håkan Juholt: en hel del.

I studion hittar vi nu TV4:s alldeles egna expert som jobbar på TV4, vilket förr om åren inte kvalificerade någon att kallas expert.

Den inrikespolitiska kommentatorn Ulf Kristoffersson (med den porriga mustaschen) berättar nu hur Juholts trovärdighet sänks ytterligare. Dags att runda av? Nä, nu klipper vi , tid 04:55, in själve fan i inslaget också (Jimmie Åkesson alltså) som än en gång får bekräfta det oerhörda scoop som TV4-nyheterna gjort.

Och sen är Sten Tolgfors med på telefon IGEN!

”Kommer han nån gång att få ägna sig åt sakpolitiken”, frågar sig Bengt Magnusson summerande. Jag kan svara, NEJ inte så länge TV4-nyheterna inte faktiskt ställer en enda sakfråga. Följdfrågan: ”Vilka beslut talar du om?” Gör att ingen nyhet finns alls. Det här har handlat för reportern om att hitta en synk så att man ånyo kan bygga en anti-Juholtstory. Alltså ingen jakt på nyheter utan jakt på att föra en kampanj vidare. Så som sleezy tabloids älskar att jobba.

6 minuter och 28 sekunder in i sändningen går man vidare.

Håkan Juholt må vara värdelös, och det tycker jag att han är, men TV4 som nu ska bli TV4 News är snubblande nära att arbeta på samma sätt som Fox News. Minus Murdochpengar, men med samma snuttifiering, kampanjjournalistik och brist på sakligt innehåll.

Schyrre.

Staden Jaipur, Rajastan.

V

Han har testat Ruccola-riggen. Som man gör. Ett regn av Ruccola-sallad. Vem behöver inte ett sånt i en TV-produktion?

Det har varit dramatiskt medan du har varit borta. Magasin 1 har storstädats. På en gemensam yta fanns det prylar som skänktes bort och om ingen tog dessa skulle dom gå i soporna. Jag räddade Zebradräkten från Athena (inte vishetens och krigens gudinna) utan från hon den högljudda iranskan med det smittande skrattet, du vet. Hon stod och höll upp den fina dräkten och skrek. Jag sprang, tror det var i slow motion, och kastade mig över Zebradräkten. Slog knät i stengolvet på köpet. Men nu är den bärgad.

Vad ska vi göra med den? Visst vann Mina två cent tävlingen? Ska han/hon få dräkten? För pappersmönstren söp vi väl bort? Vill du ha den i ett kommande konstprojekt? Hur får vi den från den här farliga platsen och ner till ditt förråd?

”Ulrik Munther gick precis in på en toalett jag nyss bajsat ned.”

Det är inte härligt, Jeppe. Så sluta med det och fortsätt istället planera det här att vi ska spela EGI i Sthlm i maj.

Staden Shimla, Himachal Pradesh. Förmiddag på hotellet.
Det var dags att lämna rummet och vi packade väskorna. Jag rakade ner små stenar, smycken och påsar med kryddor i en papplåda när jag hörde ett prassel där det inte borde varit ett prassel. Jag vände mej om och såg en brungrå halvtjock apa halvligga som en tonåring i snurrfåtöljen en meter bakom mej. Den hade fötterna i golvet och armarna lojt vilande på armstöden och den drog lätt på smilbanden och blottade tandköttet. Förmodligen för att skrämma mej, men jag reagerade med en blandning av skratt och irritation, ungefär som när man ser en intervju med Erik Saade. Möjligen kände jag mej också en smula kränkt. Skulle den apajäveln komma in och njuta min fåtölj i mitt hotellrum som jag har betalt för? Vill den koppla av på ett lågbudgethotell utan galler för fönstren får den vackert betala själv, tänkte jag och höjde armarna som en uppretad italienare på en fruktmarknad. Jag ropade ”Vad fan tror du att du håller på med?”, återigen som om jag bevittnade en intervju med Erik Saade. Apan for upp, rafsade åt sej  min necessär och sprang ut på loftgången inåt gården. Jag for efter, för nu var det personligt. Komma in i mitt hem och stjäla mina toalettartiklar framför ögonen på mej? Ah nä lille vän, så gör man inte. Apan var snabb och sprang dom tjugo meterna loftgång i några steg. Jag töltade efter så snabbt jag kunde, men insåg att jag var chanslös. Jag skulle inte hinna ikapp den. Och om jag hann, vad skulle jag göra? Brotta ner den och ha ett samtal om ”mitt och ditt”? Jag tvangs aldrig besanna den tanken för apan slängde necessären på loftgångens dammiga betonggolv, hoppade över till hustaket mittemot och försvann bland takvegetationen.
Sårad och ledsen plockade jag upp den uttappade rakhyveln, tandborsten och läppceratet. I några tiondelar övervägde jag om jag skulle hytta med näven för att markera att jag var den som hade makten och möjligheten att ge igen, men jag lät bli. Jag visste att det var en kamp jag aldrig kunde vinna. Apan hade utfört sitt uppdrag med perfektion. Den ville inte ha mina toalettartiklar. Den ville skrämma mej. Från och med då visste jag att jag inte ens kunde va säker i mitt eget hem. Valle – Aporna, 0 – 1.

Nu är jag säkert inte först på bollen, men jag bara ÄLSKAR den här nyheten. Börje Ahlstedt, 72, kräver, ja KRÄVER, att få ta över efter Jan Malmsjö, 79. Nu vet man ju inte vem som trillar av pinn först, men Börje har planen klar för sig. Hotet Börje kommer med är: ”Blir det inte jag tänker jag bojkotta Skansen och inte gå på en enda björnöppning till”. Som Skansenchef ser man ju naturligtvis dom o-er-hörda konsekvenserna av en eventuell Ahlstedtbojkott av Skansen.

Malmsjö tänker sig att han har jobbet på livstid, trots att han i år räknade ner fel (enligt Malmsjö: publikens fel) och i fjol var apfull (Malmsjös förklaring oklar, men troligen publikens fel).

Om jag fick nöjet att producera nyårsnatten på SVT (kan jag inte få göra det, snälla SVT?). Så skulle jag ge Malmsjö sparken och INTE ge jobbet till Ahlstedt. Tänk att få knäcka dessa två gubbar SAMTIDIGT. Vilken dröm!

Nu rör vi oss in i maj. Gräsmatta ja, men det där cyanaktiga fenomenet i bildens nederkant: studsmatta? kjol från H&M? Ingen aning.

Och Lundin är ju Lundin Petroleum, ni vet det där onda olje- och borrföretaget dom pratar så mycket om i media. Men vilka är Zorin Industries? Jo, det är ju det där onda gruv- och borrföretaget dom pratar så mycket om i Bondfilmen Levande Måltavla. Och vem satt i styrelsen för Zorin Industries? Jo, det gör ju den där onde Max Zorin, spelad av Cristopher Walken:

Och vem sitter i styrelsen för Lundin Petroleum? Jo, det gör ju den där onde Carl Bildt, spelad av Sveriges utrikesminister:

Fö-ö-ö-ö-ö-ör-likt!

Han säger inte så mycket. Hoppas inte det är Jeppe bara. Nån som sett honom?

Autentiska utdrag (!!) ur intervjun markeras med fetstilt. 

Fin(rom)ans i arbetsrummet…

Jag går med bestämda steg på fuktiga kullerstenar. Decembers snöblandade regn får min halsduk av kaninpäls att lukta svartmögel. Det är mörkt trots att klockan bara är fyra på eftermiddagen, men jag låter  inte det påverka mig. För många eftermiddagar har jag stannat inne, stirrat på mobilens skrikiga skärm och hoppats. För många kvällar har jag ignorerat den brännande känslan av upphetsning. Men inte i kväll.

Du kan komma förbi mitt arbetsrum.
Jag har tjugo minuter.

Så stod det i SMSet. Jag håller mobilen i ett krampaktigt grepp i fickan. Människor passerar mig på min väg mot finansdepartementet, jag ler för mig själv. Om de bara hade en aning om vad jag var på väg att göra! Det pirrar i hela min buk, nästan så att det gör ont. Jag tittar upp och genom diset kan jag se byggnaden. Nu är jag nära.

Det knakar betänkligt om parkettgolvet i Anders Borgs arbetsrum. Vägen dit går via en vackert välvd, bred stentrappa i ett av de mest undangömda palatsen i Stockholms city, det Adelcrantzka. Här andas allt rokoko, det är högt i tak och känslan av att vi fått audiens kittlar. Ett handslag och ett brett leende senare sitter vi vid ett långt, ovalt bord i ljust trä och klockan tickar. Finansministern har tjugo minuter för oss. Jag ler hemlighetsfullt. Så många gånger jag drömt om just den här situationen. Och nu är vi här. Men hur börjar man egentligen? Det blir han som bryter tystnaden.

- Jag har tänkt på dig. Bilderna du skickat…Hans blick är fast när han säger det, men händerna far liksom runt omkring varandra när han talar.

Jag fnissar generat. Den senaste veckans SMS- och MMS-konversationer har varit så erotiska att det hettar till när han nämner det. Till en början fann varken jag eller mina väninnor Borgs utseende särskilt intressant, men sen han började träna förändrades det. Alla som sett honom i svart, åtsittande t-tröja (och det är många) vet att det gett resultat: Anders Borgs pondus är inte bara intellektuell, utan även fysisk. Hans utstrålning tar plats.

Borgs blick är piercande. Han klappar på pallen som står bredvid honom och jag går dit och sätter mig.
– Det ligger inte riktigt för mig att hålla viktiga möten i bekvämt nedsjunket läge, konstaterar han.

Vi börjar tafatt röra vid varandra och våra läppar möts. Andhämtningen blir allt mer upphetsad. Men när min hand fumlar med gylfen märker jag att något är fel. Anders tittar plötsligt bort.

– Tidvis är jag helt konsumerad av arbete, på gränsen till utarbetad, säger han allvarligt – som om han skulle behöva förklara sig.

- Det är ingen fara. Alla män har den typen av problem ibland. Vi kan väl bara sitta här tillsammans en stund? Jag smeker hans lår. Anders reser sig upp och vankar av och an i rummet, som om han försöker samla sig. Han går lite grann som en cowboy.

Efter några minuter vänder han sig om och stirrar in i mina ögon. Sedan gör vi det på golvet…

 Det var…fantastiskt!

Många dagar senare bär jag kvar minnet från vårt erotiska möte. I och med ett projekt på jobbet stöter jag på Borg nästan dagligen, men våra tjugo minuter förblir vår hemlighet.

”Visst får man en känsla av att han är lite för stor för Sverige?” viskar till och med en journalist­kollega när vi ser Borg agera.

”Om du med Sverige menar mig, så nej!” Skrattar jag.

<3  THE END <3
HÄLSAR DAGENS NYHETER OCH MOA THE EROTIC MASTER  

Ingen kvinna, nej ingen MÄNNISKA, ska behöva jämföras med Zuckerbergs högra hand. Jag vill inte heller behöva veta hur han hanterade stressen när Facebook växte.

Skärpning DN!

Bilden tagen 29 april (april var en bra månad för mobilbildkonsten). Motiv: mindre än en mil från Knutby och någon har lila byxor.

Under inspelningen av filmen har Hasse en grå kostym:

Sen två dagar senare gör Hasse sitt program Efterlyst.

I SAMMA grå kostym. Som han har tagit utan lov från reklamfilmsproduktionen. Så mitt budskap är. Köp inte denna grå kostym av Hasse för ”att du trodde att den inte var stulen”. Den lagen gäller inte längre.

Bilden tagen 22 april i år. Motiv: det ni vill att det ska vara.

Ett Sisyfos-projekt som gick att avsluta. Efter ett par timmar.
Orden ”Congratulations” innebär att podcasten Chilledill finns på iTunes om några timmar. Om man har tur. Jag tror på det när jag ser det.

UPPDATERAD:
Och nu finns vi på iTunes. Jag tror på det.

Ämnet folk var så brett så att vi halkar in på snobberi och ber dessutom om Magdalena Ribbings hjälp i ett alldeles speciellt ämne i poddens slut.

Chilledill 4 – folk

Gilla oss på Facebook här

Hashtagen på Twitter är #chilledill

UPPDATERAD:
Nu finns ett RSS-flöde. Att få XML-filen iTunes-vänlig verkar dock vara omöjligt.
RSS

Jesper och jag (och alla andra i ExtraExtra-redaktionen) har hela säsongen haft nöjet att jobba med Adrian. Adrian åkte till Miami efter projektet och beslöt sig för att han inte ville jobba med oss längre (eller ja, han ska gå klart sin utbildning, vilket får ses som rimligt för en 21-åring.)

Så innan jag raderar Adrians telefonnummer ur min mobil, så vill jag minnas honom. Jag minns honom bäst så här:

Hoppas han får en fin framtid. Vi ses aldrig mer.

TSKNAS #61 på iTunes

Avsnittet heter 268-2292 av en anledning och den anledningen kan bli till ett enormt roligt partytrick under Musikhjälpen. Ni vet det där partytricket när det kostar någon annan massa pengar som man aldrig tänkt lägga på något. Det partytricket.

Ballt va?! Ni ser oss på Oslipat, Kolingsborg. Biljett köper ni i dörren eller – ännu säkrare – HÄR!

Vi Seeeees!!

Och Bill Bailey är helt klart Louis C.K.’s ”unga vuxna jag”, som typ lyssnar på metal i sina föräldrars källare:

Slutligen, de här två männen som båda är i branschen ”tala med rosslig röst och tända på brott på film och/eller i verkligheten” är sjukt lika som ett ungt och gammalt bär!!!! :

Vad är detta?!??!?!?

MVH, Moa ”Ser De Vackra Sakerna i Livet” Lundqvist

The three friends dropped everything and invested all their savings to realize an idea they believed was unique and brilliant.

plats för eftertänksam tystnad

Nu undrar jag: VAD ÄR DET FRÅGAN OM?! Vad är det för skillnad på detta patraskplagg och overallen jag bar när jag åkte slalom i vindeln -98?

Observera att overallen jag bar var mindre till storleken, för att passa en sjuåring. 

SKILLNADEN ÄR: det ena är ett vanligt plagg och det andra är  ett framgångskoncept (förtydligande: overallen är plagget, onepiecen är framgångskonceptet).

Här har vi tre norska snubbar som bara NÅ LA OSS SPISE (översättning: vi har en asbra idé!). Dom fortsatte VI SKAL HA MYE SEX!!! (översättning: vi gör en form av pyjamasoverall och hypar den utan fa-an!?!). Sen så bara *’bom* så blev dom tre lyckliga jäflar. Jag har studerat deras arbetsmetod för att se om jag kan göra något liknande. Detta är resultatet:

ATT GÖRA SUCCÉ MED EN HALVBRA IDÉ (som nästan inte ens kan räknas som en idé, än mindre som något ”unikt” och ”briljant”)

1) kom på en idé som redan är gjord nästan (eller något som är helt värdelöst bara!)
2) kom på ett nytt namn
3) beskriv det som ”unique” och ”brilliant”
4) anställ människor med lågt BMI som får posera i plagget

Låt mig testa detta.

Moa beskriver hur hon släppte allt – plugg, jobb, sitt sociala liv – för att hinna framställa sin produkt. Så här i efterhand kan hon konstatera att det gått över förväntan. ”Det har nästan varit en hysterisk efterfrågan på twopiece, jag antar att det är för att produkten är unik och briljant och exakt det människor idag behöver!”

Twopiece finns idag att köpa i hundratals olika färger och modeller och har även blivit en het trend på inneklubbarna. För Moa Lundqvist AB ser framtiden ljus ut, och företaget har många nya idéer att utveckla. ”Jag antar att nästa steg är att en twopiecemodell där fingrarna inte är separerade, utan som endast har ett ”fack” för tummen!”.

Så här sexig kan du också va – bär twopiece varje da!

VÄL MÖTT!!!!!!

Olika subkulturer har sina nöjen, problem och sin slang. Så även för heroinisterna och dolcontinisterna. Vi tycker dom är dumma som bryter sej in i våra bilar och vindar, men vi tackar dom för deras slang. Kanske är rövpanna ett av dom bättre orden jag lärt mej sen jag och Råland började på en 5-poängskurs i norska i Lund hösten 1993. När man gör nåt man gillar så ofta så man  blir familjär med det, då orkar man inte offra onödiga stavelser. Istället uppfinner man så kallade pet words. Injektion i anus blir för långt och kliniskt. Rövpanna är det logiska och jag har all förståelse (för språket inte för bilinbrotten). Smajlisen har jag dock ingen förståelse för. Bara för att man lever utanför samhället som en zombie på jakt efter nåt som inte får det att svida i hjärnan behöver man inte lägga till gula gubbar med löjliga ansiktsuttryck. Skärpning, pundare!

Mvh/ Valle ”Rövpannan” Westesson

Torsdag
# Det var mulet så jag gick en tur upp i bergen, där gamla Agadir låg. Den fick dom flytta, för det blev jordbävning och trettitusen dog. Allt detta berättade min ofrivillige guide:

(Han var inte ofrivillig på det sättet att han inte ville vara min guide, utan tvärtom att jag inte ville ha honom. Det fick jag ändå. Sen ville han ha 200 dirham. Jag gav honom 20 (ca 15 kronor) för han hade ju fru och barn att försörja. Men det har kanske jag också! (Det har jag inte.))

# Jag blev väldigt förvirrad av att mitt på gatan hitta hundratals såna här lappar:

(Är det nån som är emot duvor? Både såna som man står med näbben till vänster och till höger? Varför är krysset inte på själva duvan? Eller bär duvan ett slags kors? Är fågeln kristen? Är det två olika duvor, med olika syn på hur testamenten ska tolkas?)

# Jag hittade en förstenad mussla som ska få följa med hem och ligga bredvid den där stenbiten jag slet ut ur en vägg i Antoninus badhus.  (Jag är lite som Indiana Jones på det sättet.)

Fredag
# Bästa dagen ever! Varmt och soligt, jag badade, och, wait for it! surfade. Jag skrapade upp hela ryggen, fick sand på höger trumhinna och fick surfbrädan stenhårt på kuken. Ändå är det det roligaste jag gjort i vatten.

# En kvinna från norra England som låg i solstolen bredvid mig hade en slemhosta som bjöd henne på ett idisslat mellanmål då och då.

# Jag har noterat att höstens mode i Marocko, för exakt alla människor, är att ha denimbyxor där det är väldigt slitet på orealistiska ställen.

# En skotsk kvinna, som också var på stranden, hade med sig tre ballonger och två utmärkelser (jag kunde inte se för vad, för de satt på hennes bröst, och där är det ofint att titta. Särskilt som att jag måste kisa ganska mycket för att se.) Men sen såg jag på ballongerna (de riktiga, inte brösten) att det var för att hon fyllde 40 år. Jag gick inte fram och grattade. Det är som sagt inte den typen av resa.

# Jag såg tre tyska par där alla vägde lika mycket (ca 95 kg) och var exakt lika långa. För sent kom jag på att jag ska kalla dem ”vårdagjämningsgruppen”, eller ”Die Equinoxgruppe”. Hoppas jag ser dem igen imorgon.

# Den mystiska lappen med fåglarna fick, om inte en förklaring, så i alla fall inte en förklaring:

(Du som kan läsa arabiska, vänligen berätta för mig vad som står på. Är han där uppe för fåglar? Är dom där nere emot? Varför ser han längst ner till vänster ut som Tom i Vem där? Har han längst till höger långt kvar på sin fängelsevistelse? Fyll kommentarsfältet med din kunskap!)

# Från hotellterrassen såg jag en fin solnedgång. Den var extra fin för att man hade haft så bra täckning ifall man haft en 3G-mobiltelefon.

Imorgon åker jag hem, och då kommer det nog inte hända nåt värt att rapportera om. Så nu återstår bara att säga:

Det här var Jesper Rönndahl, i Agadir, för Rikets Sal.

# Igår kväll åt jag mat som tillagas i lerhatt. Den var inte så spännande. Eller, det är ju väldigt spännande när den kommer in, för man tänker ”VAD KAN DET VA FÖR NÅT UNDER HATTEN!? VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ HÄFTIGT SÅ DOM MÅSTE DÖLJA DET MED EN HUVUDBONAD AV STELT SLAM!???” men när dom lyfter bort hatten ser det ut som på bilden. Det är som fisk i folie. Men det vet ju alla att det bara är knäppisar som har foliehattar, så då blev det lera istället.

# Idag – onsdag – har jag mest läst min vetenskapsstrandlektyr (det är väldigt spännande nu, för Hawking säger lite att religiösa kanske kan ha rätt! Men jag anar en vällldigt smart vändning i slutet av kapitlet), samt sett en reklam för Dany Brillant, och blev ledsen för att han uppträdde för tio månader sen:Notera att han kan posera både åt vänster och åt höger, och att han dessutom flyttar sin klackring till handen som inte syns. Jag misstänker att han också därför döljer den andra handen, för att folk inte ska tro att han har råd med en ring men inte två.

# Jag såg en flicka som cyklade efter en låtsashäst. Hästen hade korta och oledade ben och var därför orealistisk.

#

Jag är här själv, inte för att ingen ville resa med mig, utan för att ingen kunde. Det sa dom i alla fall.

Och det passade ju ändå ganska bra, för inför uppstarten av Institutet Med Karin Och Jesper Säsong Två har jag massor av vetenskapslitteratur att läsa. Det sa dom i alla fall.

Men jag har en underbar tid! Mycket för att jag bestämt att det till skillnad från alla andra resor jag gör ska bli en hälsoresa. Hittills har noll milliliter alkohol runnit över dom här läpparna. Jag vet att det bara är fyra dagar, men alla är vi olika.

Här är en lista på saker som har hänt de fyra första dagarna:

Lördag
# Jag åkte flygplan i fem timmar, men det kändes som tre och en halv, för jag hade plats 1A, och där kan man sträcka ut sig och se filmen Midnatt i Paris samt också surfa på planets Internet(!)
# Bredvid mig satt en man som varit i Agadir många gånger. Jag frågade honom om det fanns en restaurang som serverade goda grillade jätteräkor, han svarade: ”Ja, då ska du gå till Jour et Nuit. Maten är i och för sig inte så bra, men en hela rött kostar 80 spänn.”
# När jag hade landat hade inte min väska gjort det. Den gick inte heller att hitta i något av deras datasystem.
# På toaletten kan man ta en bild som ser helt sjuk ut i kameran, men när jag tittar på den nu så är det lättare att räkna ut vad som är spegel och vad som är vägg.

Söndag
# Jag sprang (barfota eftersom mina joggingskor var i den försvunna väskan) på den två mil långa stranden. Jag kände mig som Matt Damon i början av The Bourne Supremacy, förutom att han möjligen inte på sin vänsterfot fick en blåsa på tå nummer två.
# När jag sprang framför det kungliga palatset blev jag åthutad av en vakt uppe på muren för att jag inte fick springa där. Men han måste ha skymt sikten för kungen mycket mer än vad jag gjorde.
# Efter att jag hade sprungit badade jag snabbt, för det var kallt och jag är inget fan av konceptet ”det är skönt när man varit i ett tag”.
# Klockan sex prick går solen ner, så då gick jag till mitt hotellrum och låg i badet och kollade på sex avsnitt av It’s Always Sunny In Philadelphia som är min nya favoritserie. Och jag vet inte ifall du noterade det, men jag hade alltså min dator i ett våtutrymme. Jag bara: whatever, man.
# Jag fotograferade också en lustig skylt:

# På kvällen åt jag räkor stora som pingviner.

Måndag
# Jag ringde till flygplatsen och undrade ifall de hade hittat min väska. När han tittade efter i sin dator så blev han så himla himla HIMLA glad: ”Yes we have your bag sir! We have it! (håller för luren och ropar till sin kollega) We have his bag! Really! (kollegan:) ”What! That’s just sick!” (den förste mannen) ”I knooow!” Den hade varit i Marrakech.
# Sen låg jag på stranden och läste The Grand Design av Stephen Hawking och fick en grav mindfuck för jag börjar kanske pyttelite förstå hur sjukt allt är ifall kvantteorierna stämmer.
# Vid elvatiden lade sig  en man på stranden inte så långt från mig. Sex timmar senare låg han fortfarande kvar.

(Men han var inte död, för ibland lade han sig i till exempel fosterställning.)

Tisdag
# Upp i ottan! För är inte bakis! Ner till stranden! Sträcka ut sig i solen som en katt! Men tll skillnad från de flesta katter läste jag vetenskapslitteratur, t.ex. om att alla partiklar har en sannolikhet att vara överallt i universum samtidigt. Fast också mer lättsmälta fakta såsom hur OERHÖRT säker Lord Kelvin var på att etern fanns, och att mayafolket trodde (tror?) att vi var gjorda av majs.
# Jag fotograferade två palmer som hade puttat en annan palm:

#Några marockaner hade hittat en mås som var nästan död. Sen pussade de den på huvudet.

Nu: äta en s.k. tagine. Det är en maträtt som lagas inuti en slags lerhatt. Jag återkommer om hur det var.

/Jeppan

Han verkar skriva om ekonomi och nu har han lyckats identifera ett exempel på ekonomiskt vansinne!

Det verkar ju helt sinnessjukt! Vad är det för jävla hippieförlag som släpper ut sina böcker helt gratis. För att citera Sjöshult – Hur tänker förlaget?

Jag hoppas inte det här. Men om det finns skammlösa själar därute som inte kan tänka sig att betala ”Zlatanboken” (visst har den en titel?) – då kan ni ladda hem den från den här märkliga undergroundsajten:

Biblioteket.se var alltså adressen. Till Stockholms stadsbibliotek. Jag har till och med hört rykten om att de har fler böcker än ”Zlatanboken” där. Helt jävla gratis.

Var är världen på väg?

Och på lördagkväll kring 22.00 är det standup med mig, Cecilia Ramstedt, Pernilla Hammargren, Emma Knyckare, Anni Isis, Matilda Berggren och Moa Svan!

Här är hela schemat för denna extraordinära helg: http://malmosfeministiska.wordpress.com/program-feministisk-forum-2011/

VÄL MÖTT!!!!!!!!!!

Men sen gör jag misstaget att läsa noggrannare. I vilket sammanhang är det numera man talar om Owe Thörnqvists landsomfattande turnéer?

Nästa del kommer kanske imorgon. Om man vill ha mer info om filmen så kan man följa oss på facebook.

Här kommer det andra avsnittet.

Nästa del kommer kanske imorgon. Om man vill ha mer info om filmen så kan man följa oss på facebook.

Josefin är väldigt rolig här. Kan också säga att hon i säsongsavslutningen gör ett lustmord på Anne Lundberg väl värt att se fram emot.

Annars ville jag mest säga att avsnitt 6 av Extra Extra går på lördag 21.30 precis som ni tror. Men man kan tydligen se det redan ikväll klockan 20.00. Det är nån slags tablåtaktik att visa reprisen innan huvudsändningen som jag inte riktigt begriper. En kommunikationsexpert skulle nog kalla det förhandsvisning. Ni tittar när ni vill, bara ni tittar. För till och med Extra Extra blir ganska kul att producera när det befolkas av sådana som Jesper och Josefin.

Puss och kram.

Nu har vi spelat in ett par nya poddar och kommer inom kort att återstarta Chilledill. Vi utlovar 200 kronor och en fingerborg till någon lycklig lyssnare.

Om detta kommer vi återkomma.

Det verkade som att jag råkat läsa en artikel om butiksrån, om folk som snortar badsalt och blir så till sig i trasorna att dom slår ihjäl sina barn. Någon typ av människa som inte vill behöva tumma på sitt tv-spelande, bara för att de råkar ha en familj.

Och så en artikel om saker som folk stör sig på i trafiken.

Vilken artikel var det då som gav upphov till alla dessa märkligheter?

Det var det här:

Snart är det dags för Oslipat i Stockholm igen. Den här gången med Salenfavoriter som Jesper Rönndahl, Emma Knyckare, Tomas Högblom och Marja Nyberg. Samt Marcus och Fritte som konferencierer. Men ingen föreställning utan tävling. Första korrekta svaret (här i kommentarsfältet) vinner två biljetter till föreställningen.

Frågorna lyder: Vad heter Jespers mamma, vilket yrke har Jespers pappa och vilket program i P3 var Jesper producent för 2002-2006.

Jag minns att det var mellan Kristi himmelsfärds och pingst.  Efter en lång transport norrut anlände vi till en liten skogsdunge vid bergets fot. Med osäkra steg klev vi ur det stora svarta fordonet och ställde upp oss i led. Min chef som varit förtegen om resans syfte började nu förklara ett och annat. Han nämnde ett utrikiskt ord för personlig utveckling. Vi skulle lära känna oss själva bättre och samtidigt arbeta på ett effektivt sätt tillsammans. Hur detta skulle komma tillstånd fick vi själva komma underfund med.

 Tre, fyra personer började nafsa varandra lite håglöst i nacken. Min kollega Kalle (kavat konsult) framförde ett önskemål att vi skulle byta klistermärken med varandra. Tio sekunder senare lyfte vi under stort jubel upp honom i ett stadigt kalsonggrepp och sänkte fanskapet borta vid ån.

Tiden gick, kreativiteten flödade och någon lunchpaus var det inte tal om. Vissa i sällskapet regredierade och satte på sig små Pampersblöjor. Morgan (metrosexuell mångsysslare) nämnde någonting att han ville ha stor röd brum-brum-bil med ratt, det var tydligen väldigt angeläget. Tre personer bråkade om äganderätten till en udda strumpa och min chef vägrade släppa ifrån sig en skallra. När någon slutligen avtvingade honom den, så grät han hysterisk och skrek efter sviskonpuré.

Men vi var också några som gjorde det motsatta: kastade oss 40 år framåt i tiden och omhuldade ålderdomen. Vi diade död, praktiserade långvårdsvrål och letade förgäves efter överkokt mat. Inlevelseförmågan var noll, skådespelet överdrivet och snart tröttnade vi.

I stället beslöt vi oss för att misshandla Berit (bipolär banktjänsteman) med några slags bandyklubbor för inomhusbruk. Samtidigt ägnade Stefan (stöddig stadsbo) hela kvällen åt att nollställa hjärnan genom att – som han själv uttryckte – ”beta minnesförlust borta vid ängen”. Det var ett onekligen ett jävla drag.

Vi kräktes obladi, grät oblada , fick förlamningskänslor, sjöng psalmer och gnuggade våra höftben mot varandra. Klockan slog tolv kolsvarta vingslag, men ljuset hade för länge sedan punkterats. Det var på många sätt en väldigt annorlunda konferens.

Nej fyfanifarmorsfitta, trevligare kan man ha det en torsdagskväll!

Varning är alltså utfärdad! Kom inte till Moriska Paviljongen på torsdag kl 20 (insläpp 19:30, men det behöver ni ju knappast veta). Dyrt är det också! 95 kronor! För två sketna akter! Och så spelar Hanna Flodr skivor.

Gå alltså inte in HÄR och förköp era biljetter.

Och ni lär ju knappast vara intresserade av att läsa mer om skiten HÄR!

/Kringlan, er vän på insidan

Det började för cirka ett och ett halvt år sedan, när jag började blogga på Rikets Sal, med naiv glädje och höga ambitioner placerade jag mina flottiga fingrar på tangentbordet. Jag stirrade ut på stjärnhimlen och sa ”det är väl nu den börjar – bloggresan”. Sedan publicerade jag mitt första inlägg.
Den första kommentaren jag fick var ”TL;DR”. En ignorant typ av närhat. TO LONG; DIDN’T READ. Översatt: FÖR LÅNGT!!! JA LÄSTE INTE!!! DIDN’T EVEN MOTHERFUCKING READ!!!!!!
Ja, jag grät. Ja, jag skrek. Ja! Jag frågade gud vad som var meningen med allt. När jag kommit ur min djupa depression klarade jag av att svara på denna typ av näthat:

  Ja, där fick du sannerligen johannaman, jag skrattar rakt ut åt dig din nybörjare! 

Näthatet avancerade en dag, någon hade läst mitt inlägg och skrev:
 Här blir det tydligt att mitt sköra sinne inte var redo att hantera den här typen av kränkning. I ett klösande och desperat försök att verka obrydd skiner ångesten igenom på ett mycket smärtsamt sätt. Precis som här:

Näe du, mitt ett år yngre jag – mig lurar du inte med ditt käcka svar.

Så kom  så småningom också ”debattkommentarerna”. Dessa hanterades med värdighet och ömhet.

Men ömhet fungerar som alla vet inte i längden. I bland måste man möta näthat med samma mynt:

Och ibland kanske tålamodet helt är slut, man ligger svettig på badrumsgolvet och krampar av svår näthatsångest. Då går det bara att kräva sin rätt:

IT DOESN’T MATTER WHO YOU ARE WHEN YOU’RE MOVING UP WITH ALCAZAR
VÄL MÖTT!!!!!!!!

Alex & Cissi. Älskar att jobba med dom. Här talar vi om två superproffs. Dom är bra på nästan allt.

Klockan 21.30 på TV3 på lördag. Zappa över efter Robins som jag också tycker ni ska titta på.

Och för er som glömt vår Facebookgrupp är den här

Jag tycker att det är lite konstigt att kungen gav en medalj till saudiarabiens diktator. Det tycker jag faktiskt. Men det kanske bara är jag. Det är nog bara jag. Det är klart att en god scout ska få sina medaljer. Var skulle vi annars vara idag? Utan alla bra scouter? INGENSTANS! Vi skulle sitta i någon jävla grop i sörmland utan förmåga att knyta knopar eller ens tända en brasa.
Jag skulle vilja föreslå att dessa scouter också får medalj:

ALEXANDR LUKASJENKO En man med förmåga att leda en grupp, hålla ordning och peka med hela handen. Med Alexandr Lukasjenko går du trygg – både i skogen och på stan. En riktig scout!

FREDRIK REINFELDT En sann scout är lojal och överseende, dessa egenskaper har Fredrik och förtjänar därför en hedersmedalj. 

MUAMMAR GADAFFI Mästare när det kommer till att finna ställen att gömma sig – en egenskap som kan hjälpa vid attack från vilda djur. Har också stora kunskaper i att rita kartor.

HITLER En kille med glimten i ögat som vet hur man organiserar stora grupper människor. En given ledare och en hedersscout!  

JOSEF FRITZL Här har vi en sann hantverkare! Konsekvent och diskret, men har alltid nära till skrattet. Medalj!

ALLTID REDO!!!!!!!!!

Bara för att ni är så gulliga så ska ni redan nu få reda på Jespers danska favoriträtt. Ur ett kommande avsnitt. Så får man absolut inte göra.

En annan sak av salenintresse är att Josefin Johansson kommer göra 5-6 avsnitt. TV3 har också den goda smaken att älska henne.

Ni tittar väl?

Jag minns en skrattorgie som tog sig närmast dionysiska proportioner. Med tårar i ögonen stod vi kippades efter andan och nickade menande mot varandra: karljäveln framför oss var utan tvivel rikets roligast man.

Spelplatsen var en hembygdsgård långt ut på västgötaslätten. Och föremålet för skrattsalvan en rikskänd etnolog som knäckte extra som krönikör i västsveriges största morgontidning. Från akademikerhåll betraktades han som en lättviktare. En man som med vulgärt kåserande språk populariserade ämnen med förlegade metoder.

Nu, under sin dyrbara semester, hade han gjort sin årliga resa ända hit till för att berätta anekdoter om original i den utdöende landsbygden och de missöden som uppstår om man undviker att prata med lantbrukare på lantbrukares vis. Temat kan förefalla uttjatat, men han hade flera nya infallsvinklar och framförde sina storys med en gudabenådad timing. Till höjdpunkterna hörde en historia om en bonde som i samband med medicinering blandade ihop begreppen sol- och stoluppgång. Då skrattade jag så hjärtligt att pung och penis för ett ögonblick bytte plats.

Efter en timmes föreställning var det dags att traska hem till Berit, barnen och brännvinet.  Etnologen tackade för sig och försvann med bilen åt andra hållet till sitt priviligierade liv i storstaden.  Det platta landskapet skänkte oss möjligheten att på flera kilometers avstånd se hur han svängde av österut. Samma väg där han tre år senare fick erfara hur vi bönder kommunicerar med de lärda i trafiken.

Dimman sägs ha varit tät när mina två söner bond-Olle och bond-Anders (ivrigt påhejade av Kjell Sundvall) dök upp i ytterfilen och med våldsam kraft prejade ut etnologen i dikets daggvåta sarkofag.

LÄNK

I tidiga musikvideor går Mariah försiktigt fram, i ”Love takes time” tassar hon bara vid vattenbrynet insvept i ett skynke.
Ganska snabbt avancerar Carey, och i ”Always be my baby” kan vi se att Mariah gungar ovanför vattnet men även nuddar vattenytan med både hand och fot:
I videon ”Dreamlover” har Mariah tagit steget och doppar hela kroppen:
Kan man ta det längre? Undrar ni. Nu måste hon väl rimligtvis ha badat nog, doppat huvudet och allt! Men ni skulle bara veta. Eller, ni får veta nu. Ta en titt på den här stillbilden från videon ”My All”:

Här sitter alltså Mariah Carey på en uppochnedvänd eka (detta kan ni givetvis inte se, utan det vet jag pga efterforskning) Senare i denna video kommer Mariah ha ett erotiskt samspel med en hunk i ett fyrtorn. Vattnet spelar alltså fortfarande en central roll, och i musikvideon ”We Belong Together” tar Mariah en Dusch. I vad? I vatten.
Här kanske man börjar känna att vatten får spela en lite väl stor roll i allt Mariah gör. Men då har man bara inte fattat grejen. Man har bara inte förstått vattnets förmåga att göra allt sensuellt, som t.ex. den här poolscenen i musikvideon ”Honey”
För att inte tala om den ENORMT pilska atmosfär i poolscenen i ”Don’t forget about us”:
Mariah är dock inte kinkig när det kommer till vatten, har hon inte en pool tillhands fungerar också badkar

Men den allra bästa formen av vatten verkar ändå Mariah tycka är regn. I musikvideon ”Angels Cry” lyckas Mariah hamna mitt i en störtskur, men det gör ingenting. För det är ju ändå vatten.
Det är för jävla vackert.  Men saknas inte en musikvideo där man kan se HELA Mariah Carey i en störtskur? Jo. Tur därför att hon gjort musikvideon ”Through the rain”.

Vill ni hellre betala, kolla här.

Sez/ Valle o Kringlan

Dom här sju männen har tydligen tjänat miljoner på antidepressiva piller. Men visst får man känslan av att en av männen inte bara säljer lyckopiller. Visst får man känslan av att en av dom sju männen också satt i sig en försvarlig mängd.

Kan ni se vem jag tänker på?

Ps. Vad menar Aftonbladet när dom skriver ”Vi granskar live” uppe i ena hörnet?

Pps. Köp biljetter till Lilla Tant Skratt här:

Alltså en död uppsvullen jätteråtta halvt täckt av larver som flöt i kanalen. Barnen hade rätt, det var läskigt. Det positiva var att soppan med fröna plötsligt kändes oerhört god i jämförelse med kanalvatten.
V

Hur många bananflugor var det i ditt kök i morse?
En militär måste kunna räkna snabbt för att avgöra om något är ett hot
HAR DU DET SOM KRÄVS?
&
Din kusin bryr sig inte om alla du älskar blir arkebuserade
HAR DU DET SOM KRÄVS FÖR ATT HA EN ÅSIKT?

Alla bara: eh ok. Ae asså…etc. Med andra ord: INGEN BRYDDE SIG*! Ingen ville bli matros med gevär bara för att försvarsmakten printade ett ljug och satte upp på varje tillgänglig yta.

Man fick tänka om.
Ganska nyligen kom nya, ödmjuka reklamfilmer. Filmer som var tänkta att skildra en militärs verklighet. Det skulle inte längre vara några coola röda blinkande lampor eller militäruppgifter till iphonen. Det skulle vara självdistanserat, tilltala ”the youngsters”, men ändå ha det där lilla extra sexiga allvaret. Det där lilla extra som får en människa att vilja flytta till boden och skjuta med ett vapen och gå upp klockan fem på morgonen och springa med en hjälm i skogen (OBS fördom). Så här var dom reklamerna: we can’t offer you a cool movie about war and death, men vi kan erbjuda dig vår verklighet *klipp på en militär som hoppar ner i snön från ett hinderbanehinder och andas andfått*.

FÖRSVARSMAKTEN! Vad gör ni?! Ni förstår väl att ni inte kan göra reklam som visar er deppiga jävla verklighet? Folk HATAR verkligheten. Eller, i alla fall om den kommer helt utan potential att bli häftig. Nu kikar vi i stället på hur Ryssland hanterat sin marknadsföring:

DETTA kan vi kalla en reklamfilm. Det ryssland har lyckats med är att ha en tydlig frontfigur, en auktoritär man. Där står han. En barsk överste, med ett utseende som Ernst Kirchsteiger på anabola. En näsa formad som en pil, och med ett taktfullt gungande. KLIPP till män, flera män, som springer, hoppar och kastar sig. Det finns även inslag av eld. Och refrängen sedan! Jag har ingen aning om vad dom sjunger men vet att jag direkt vill skicka in min ansöka och/eller ligga med någon i uniform.

VJETE-VE SNJEPA PRIVJET ULTRAMARINA VEJ NABVABILJET!!!!!!!

Ett annat grepp som försvarsmakten skulle kunna ta om marknadsföringens mjuka röv är det som Österrike gjort. Här har man valt att spela på sexuell stämning, men mellan män och kvinnor:

Vi ser en skallig man som sitter på sin bil och har lyckats locka till sig fyra honor. Han har en fruktansvärt häftig bil och kvinnorna har bröst. Livet är helt enkelt för bra. Mannen frågar kvinnorna något, antagligen ”blir det gangbang nu eller?” men damerna verkar skeptiska. Dom bara ”jag har typ ont i huvudet…”.
PLÖTSLIGT!! Genom ett rökmoln kommer ett militärt fordon lastat med militärer. En av militärerna hoppar ut och frågar tjejerna om dom vill följa med och kolla när dom skjuter på ett träd, tjejerna blir exalterade. En femtioårig, plufsig man som sitter på taket meddelar via sin walkie talkie att fordonet genast kommer att återvända till militärbasen med några kvinner som släp.
Fordonet kör iväg och quinnera springer efter för dom vill verkligen ligga med militärerna. Den skallige mannen skiker argt, antagligen ”hur blir det med vårt gruppsex?!” och en av tjejerna svarar ”aldrig att vi skulle ligga med dig din tjocka och töntiga slyna, du är inte ens militär och din fula jävla bil skiter vi i!”

Slutet är kanske lite hårt men det lär tittarna en viktig läxa: är du inte militär vill inte tjejer ligga med dig. Dito gäller ej för militärer som är av honlig börd.

Så, försvarsmakten! Nu har ni två lysande exempel på hur man kan göra reklam som verkligen når in i folks hjärtan. Varsågod på förhand.

*förutom typ Leif 56, som gick in på hemsidan och gjorde testet och kände sig sexuellt upphetsad vid tanken på att ”beskydda sveriges gränser”.

Vi hade ett litet förskott från SVT och en idé om att göra barnprogram av en utdöd sort. Resultatet blev Nästan som mat. Det är gjort för 11-åringar, men ni får såklart också gärna titta.

—-
”Hej Johan. Min mob dog å jag har glömt laddaren på jobbet. Hosta upp ditt nr här eller så ses vi på Månd. stor kram å ha det gott på fest. Emma

Skickat från min iPhone”

—-

Först, en presentation av Groomer to Groomers chefredaktörer/creative directors etc (GtG’s pressbild):
Till vänster: Leroy McWrandall, 54.  Pluggade som ung näringslära men bytte karriärsbana när han lärde sig läsa vid trettio års ålder. Är bra på att åka slalom och undvika kolhyderater. Älskar hundar och hamstrar och kompenserar för sitt tunna hår genom att ge sin golden retriver Darling Princess extensions.
Till höger: Johnsson Johnsson, 32. Väste upp i Los Angeles och har suttit av fyra år i fängelse för nekrofili. Jobbade som ”manager” åt ett pojkband innan han fick jobb på Groomer to Groomer. Ogillar djur, drömmer om att bli frisör.

Groomer to Groomer, möte inför kommande nummer

Påminnelse!

Det är ikväll det händer. Ett bröllop mellan förnuft och känsla!
Oslipat gör sin Stockholmspremiär.
Komiker är Magnus Betnér, Evelyn Mok och Petrina Karlsson. Värdar är Marcus Johansson och Fritte Fritzson.

På Kolingsborg (Gula gången vid Slussen).
20.00. Insläpp 19.00.
100 kr. Handla i dörren med kontanter eller här: http://www.tickster.com/sv/events/xnbdvhdynb8bz14

Känn dig helt välkommen!

Ja, vi vet att vi inte har börjat sända ännu (det gör vi den 1 oktober kl. 21.30). Men jag lovar att Jesper Rönndahl är ett unikum som programledare. Och Josefinito gjorde ”den bästa debuten i programmets historia” (citat från en TV3-medarbetare). Och att Emma Knyckare kommer på måndag och gör TV-debut i humor-TV-sammanhang (tror jag). Bara dessa tre saker tycker jag gör att Rikets sals läsare ska gå in och trycka på ”Like”.

Vi lovar att lägga ut saker som vi inte får lov om vi blir 100.

(Och om vi blir 25 får vi lov att skaffa oss en bättre URL än den vi har.)
Hit går ni!

Många har säkert skämtat om detta förut. Att den enda varningssymbolen som finns är att man inte får vara en tjock kvinna för att dricka 40%-ig sprit.

Det jag tycker är roligast är att drycken tydligen går utmärkt att hälla i biltanken.

Jag minns en sommar då jag unnade mig ett par fina blusar och hade återkommande urinvägsinfektioner. Ensamheten tärde på mig, men jag kämpade på med fasta rutiner och mycket intressanta fritidssysselsättningar. Varje morgon ringde klockan 7.00 varefter jag steg upp och åt en nyttig frukost. Sen var det späckat schema vill jag lova: stenografikurs, två olika språkkurser, batikkurs, skrivkurs, yoga, kören och profylaxkurs för barnlösa. För att inte tala om allt frivilligarbete för Röda korset och Ingas gratäng- och gottisbutik.

Vissa dagar brukade jag och Moses, en kurskamrat från Somalia, gå på kondis. Vi drack te och försökte småprata lite. De kulturella skillnaderna var tydliga, men det var trevligt att få lite sällskap. Och tro mig; om man vågar lyssna riktigt, riktigt noggrant på tystnaden, så förvandlas det där surret i huvudet till små fjäderlätta glädjebesked.

Så fortskred sommaren. En tisdagsmorgon i slutet av augusti förlorade jag vårdnaden om mitt liv. Det var en sådan där dag då himlen var lågt belägen. Man står och stampar försiktigt i sin spilta och finner tröst i tanken att det ändå var länge sedan man upphörde att vara människa.

Blev du arg nu?
I så fall var det för att du inte förstod att överdriften endast gjordes för komisk effekt (och för att påvisa en poäng i nästkommande mening)

Skrattade du inte?
Då var det antingen för att det inte var roligt eller för att du inte är en av de människor jag vill tilltala.

Kände du dig utestängd och kränkt och polisanmälde mig?
Då polisanmäler jag dig för Oförmåga att avläsa ton i text och/eller dra slutsats utifrån given kontext.

Så vad väntar då i fängelset?

Förutom att du får lära dig ett nytt hantverk – det finns kurser i allt från stickning till bullemi – får du också arbeta tillsammans med en fritidspedagog för att utveckla din analytiska förmåga. Din kapacitet att avläsa nyanser i text kommer att testas regelbundet. När du klarar provet friges du och kan återgå till ditt normala liv igen.

Vill du träna på provet redan idag? Rikes Sal erbjuder en unik förhandstitt:

PROV ETT 2011:08
FÖRMÅGA ATT AVLÄSA TON I TEXT OCH/ELLER DRA SLUTSATS UTIFRÅN GIVEN KONTEXT

1. Du jobbar som journalist och skriver kritiska och grävande artiklar om rasistiska organisationer i din omgivning. När du kommer hem har du fått ett brev fyllt med bajs och blod signerat ”SWEA RIKE”. Du vet med dig att signaturen tillhör en mycket känd och mordlysten rasist från en kranskommun. Du vet att rasisten tidigare mordhotat fem barn och dödat två journalister. Vad ska du göra?
a) Strunt samma! Det är nog bara någon som skojar, satir!
b) Polisanmäl
c) Bejaka dina känslor, varför tar du så illa upp? Personen som attackerat dig vet ju ingenting om dig egentligen, och om du bara tar dig genom ångesten och fortsätter med det du gillar är allt detta snart som bortblåst!

Tänk efter innan du svarar på frågan!

2. Du spelar i ett band där du uttrycker dina känslor via lyrics. En kväll när du druckit ett sexpack skriver du t.ex.

”Love trust understand/You don’t know what it means/I am everywhere/All this pain I see/I hate you I do/It’s not your fault it’s mine/Giving no more clues/Will you miss the ride?”

Fyra timmar senare har du och ditt band spelat in skivan och mår du bra. En tid senare recenseras skivan med elaka ord. En recensent skriver ”hur många år får man för överlagt mord?”. Du vet inte om recensenten tidigare är dömd för mord, men med tanke på att han verkar fungera i en professionell situation måste du anta att han antingen suttit av sitt straff eller helt enkelt kom undan med tidigare mord.
Vad ska du göra?
a) Strunt samma! Det är nog bara någon som skojar, satir!
b) Polisanmäl
c) Bejaka dina känslor, varför tar du så illa upp? Personen som attackerat dig vet ju ingenting om dig egentligen, och om du bara tar dig genom ångesten och fortsätter med det du gillar är allt detta snart som bortblåst!

Se till att läsa igenom dina svar en extra gång innan du lämnar in provet!

Väl mött,
Moa Lundqvist

Därför blir man så glad när man får ett lite omtänksamt mejl från sin kollega, i detta fall Marcus Johansson.

Visst finns det nåt vackert i kontrasten mellan namnet på hans show och tonen i själva uppmaningen?

Mvh/ Valle Printer

Nu ska jag sätta mig och klippa 2 timmar babbel till 22 minuter. Inget har varit svårare.

Jesper sitter efter premiärinspelningen och pratar i mobiltelefonen om apor. Har inget med programmets innehåll att göra.

En bländande bild på studion innan den var färdigbyggd.

UPPDATERAD:
Ja, Petra har fotat lite bekanta ansikten i studion. Kolla här.

Go’vänner! Imorgon kör vi igång åbäket. Och med åbäke menar vi den relanserade versionen av Extra Extra. Och med köra igång menar vi att spela in något som ska sändas om en månad.

Jesper Rönndahl kommer att vara programledare (som ni sett nedan) och i första programmet är Josefin Johansson och André Wickström i ena laget och Thomas Järvheden och Anders ”Ankan” Johansson i andra laget.

Ett antal Rikets sal-bekantingar ytterligare kommer att synas i programmet eller har hjälpt till med sina humorhjärnor på annat sätt. Det känns som att vi har ett roligt program på gång. Vi har inte ändrat på allt, men vi har ändrat på mycket. Ni hjälper oss att överleva genom att titta på oss den 1 oktober på TV3.

Rapporter från studio och kontrollrum kommer imorgon.

Det handlar då om att jag ska vara programledare för Extra Extra i höst. Ingen är mer förvånad än jag.

Men jag tror fanimej att det kommer bli bra. Idag fick jag skoja om att hyra en get, och frustade upp produktionsbolagskaffe i näsan av ett skämt om 4D och Schindler’s List.

Jag har också frågat ”vem är det?” uppåt tjugo gånger, men det är inget ni kommer märka av. Förrän jag också tvingas säga det under inspelningarna (som du kan få komma på! Betalning: att du också tar emot en goody-bag. MER INFO HÄR! På första inspelningen kommer allas våran Josefinito vara med! Så om du gillar hon och/eller jag så kom nu på måndag vetja.) jag har glömt nu vad jag pratade om innan världens längsta parentes började.

Jag tror dock aldrig att jag kommer få träffa Cecilia Forss, för hon har redan spelat in sina sketcher. Det tycker jag är synd, för hon verkar vara en förtjusande människa. Förutom att hon har en ande som hjälper henne med hennes affärstransaktioner. Som naturvetenskapsmänniska kan jag inte riktigt acceptera det. Jag hoppas att hon inte tar upp det ifall vi ses. Då kommer jag att dö martyrdöden.

Jag ville bara säga att jag ska försöka att bjuda på lite skvaller här under hösten. För jag kommer att befinna mig mitt i dess själva skälvande epicentrum. Har det sagts mig, hittills har jag inte märkt nåt. Förutom att jag på ett tabloidliknande vis börjat avsluta meningar med ord i fetstilt.

Eder
Jeppan

PS. Bilden är ett montage.

Jag minns att vi var ett stort sällskap som dansade stillastående till ljudlös melodiradio.  Platsen vi befann oss på hade varken färg och form, men vi trivdes bra med varandra där vi stod i stiltjen med slutna ögon och förseglade munnar.

Ja vi var verkligen ett härligt gäng som torde haft mycket gemensamt. En sedan många generationer nedärvd smak för träsnide, skillingtryck och Mästerkockens Italienska salladskrydda. Vetskapen om att vi alla härstammade från Petter i Finkelkvarns dödfödde son.

Sen droppade plötsligt en efter en av. Man hörde ett vingslag varpå kroppen försvann i tomma intet. Till sist var jag ensam kvar och fann inget annat råd än att börja leta efter mig.  I dagar sprang jag. Allt längre bort. Sprang jag. I tid och otid. Sprang jag.

1. Man får använda ohämmade mängder tejp.

2. Man får bestämma allt själv.

3. Nån gång under dan cyklar Krisse förbi i rosa jeans och lila galonjacka och säger ”Hej hur går det?” utan att stanna för att höra svaret.

Så här har dagen varit i bilder:

De här är platsen jag är tilldelad.

Man börjar ju alltid med ett fundament av lastpallar för att fukten inte ska stiga i pappen.

Sen kom Nannas serieskulptur på plats vilket föranledde en diskussion med en fastighetsägare. Han skulle polisanmäla den och tänkte inte tolerera att nåt så fult fanns på hans gata. ”Man pratar mycket om arbetsmiljö. Jag accepterar inte att titta ut på detta från min arbetsplats.” var en av hans sköna meningar innan han ringde Sydsvenskan och polisen (Skånes två makthavare i rätt ordning. På tredje plats hamnar Dr Rock , men han råder bara över blues).

Här är början på grunden till huset. Det gäller ju att varje kartong är bra tejpad internt, annars förlorar den i styrka. Allt detta vet ni redan.

Här är första lagret häftat i lastpallarna och det är det mest tidskrävande lagret. Om det inte håller att häfta fast ett hus i marken, då håller inget.

Det är kväller och jag har plastat in allt ifall det kommer regn inatt. När huset väl är klar är jag inte orolig, men man vill ju inte ha in regn i väggarna!
Bytte också några ord med min japanska kollega som målar naivistiska djur på den gigantiska skateboardrampen. Hon målade med fingrarna och jag gjorde såklart bort mej genom att erbjuda att låna henne en pensel. ”This time I think I like fingers. It´s more easy”. Fast alla R var ju L, men ni fattar. Jag hade gjort kardinalfelet –  tänkt innanför lådan. I min nya kariär som konstnär kommer jag aldrig att använda en pensel. Förutom där det det förväntas att man målar med fingrar, såklart.

Kram V

Den kommer att handla om dom små sakerna i livet. Och bland annat kommer ni få lära er hur många meter plåster man behöver ha med sig på en båt.

Väl mött snart!

Johan & Johanna

Jag minns hungerns stilleben. Det var ett gigantiskt målning – lite väl modern i min smak – som i detalj skildrade missväxt, renskrapade grötskålar och matta blickar från bortvända ansikten. Den uppmärksamme betraktaren noterade snabbt att det fanns ett intrikat referenssystem inbyggt med anspelningar på alla möjliga godbitar från konsthistorien. Lite Caravaggio, lite Chardin, lite Elisabeth Höglund.

Jag betraktade tavlan en lång stund medan övertygelsen växte: det här skulle jag kunna göra bättre själv. Några sekunder senare stod jag med en pensel i handen och dekonstruerade tavlan. Inget tredjevärldentjafs och såna goa grejer, utan jag höll mig till en sträng europeisk diskurs: kritvita fattighjon, kritvita utvandrare och kritvita icke-existenser som befann sig i den kritvita utkanten av den begynnande kritvita industrialiseringen.

Slutligen utförde jag några penseldrag som fullbordade tavlan: Benen som vek sig på en utsvulten ardennerhäst. Hur hela jorden skälvde när x kilo icke-existerande smörgåspålägg stöp i backen.

Ryssvärme, skräckmoln, regnkaos, solkaos. Vilka är era bästa väderord? Här på redaktionen samlar vi på det just nu.

Det hade också varit roligt att se en väderpresentatör som använde orden man säger,  lite sådär vardagligt, om vädret:

Över till bajsvädret.

Tack för det Anna.

På morgonen är det risk för kukregn. Mot eftermiddagen uppehåll med tilltagande vindjävel. Temperaturen blir varm som i armhålan på en indisk cricketspelare. Och tittar vi när solen går upp och ner så dröjer det innan det blir mörkt som i en apas rövhål. Anna.

Och så var det det där med redaktionen Återkommer om vad vi pysslar med. Minst 4 Rikets salare är på något sätt inblandade. Om jag räknar rätt.

Det hade spelats brännboll med Jarowskij. Råland konstaterade något. Killar som jobbar med media är klart under könsgenomsnittet i brännboll. Tjejer som jobbar med media är klart över könsgenomsnittet.

Hänvisa helst inte till detta inlägg som att det vore en vetenskaplig studie.

-Jodå, jag köpte ett par moonboots på loppisen i Lund.

-Aha, får vi se dom?

-Kanske imorn.

-Vad ska du göra på Salen nu då?

-Kanske möglar jag nåt, vet inte.

-Du låter inte så inspirerad.

-Jodå det här ska bli skoj. Jag tog en kul bild i början av juli, den ska jag nog lägga upp.

-Okej.

-Men jag tycker den här Dawit-grejen är för jäkla sjuk nu.

-Vaddå?

-Nä men i DN har dom satt in den här bilden istället för den tecknade som dom brukar ha. Det är ju fan rasism.

-Ja.

-Hej då.

-Hej då. Kul att träffas igen.

-Mm.

http://itunes.apple.com/se/podcast/id454261442?l=en

Kôrka lugnt!

Ps. Mer CT-häng här

Tyvärr rullar inte pengarna in som dom ska, men vem bryr sig? Många grejer på gång, framför allt TSKNAS-appen som håller på att utvecklas ”as we speak”.

Fram tills dess får ni lyssna på Jörgen Lötgård som gästade oss i måndags. Ni känner säkert igen hans röst från andra radioprogram. Om ni inte gör det så är det ingen fara. Ingen kommer döma dig, förutom jag, Soran, Aron, dina föräldrar, din gamla mattelärare och Frank Andersson.

Avsnittet heter, såklart, Papaya Coconut

Tidigare avsnitt – iTunes – RSS Feed

Högerklicka och spara filen på datorn för att kunna spola fram och tillbaka.

Jag minns att vi bestämde oss för att ”bara vara”. Med hjälp av ett par spadar satte vi igång i akt och mening att fullständigt dränera oss på allt slagg som störde det rena varat; alltså det som bara är och bör vara äkta bara-vara: ett varande som varken är i tillblivelse eller upplösning, utan en fristående sfär där vi bara får vara ”bara vara”.

Erfarenhet efter erfarenhet grävde vi bort. Uppväxten, de första yrkesverksamma åren, kärleksrelationer och annat ditt och datt skopade vi iväg med en jävla hastighet. Likaså gjorde vi oss av med medvetandet, jaget,”detet” och lite annat trams som sägs ha hängt ihop med våra identiteter. Efter timmar av hårt arbete skyfflade vi ut några partiklar med de sista resterna av oss. Krossade skiten med våra bara fötter och bara var.

Jag minns att tillvaron väntade utanför skolans duschrum och misshandlade mig med en våt, hopvirad frottéhandduk. Samma auktoritet som i olika skeden tryckte ner mitt ansikte i toalettstolen, utbildade mig till femöres-ingenjör, tog min pappa ifrån mig, lät mig vinna två kilo Plopp på ett nöjesfält och skänkte mig en hora från Thailand.

Jag hade många planer som aldrig realiserades. Jag ville resa runt i världen. Jag vill sjunga, dansa och dricka mycket Fanta. Jag vill stiga in i den gamla lönnen med ett storpack Svinto och skrubba skiten ur årsringarna.

Decennium efter decennium förflöt. Under långa perioder flydde jag till karparna i gölen. Livet inskränktes till blubb, blurp och grummel.

Senare gjorde jag mig hemmastadd i ett gammalt kopparstick där jag blev sittandes med tuberkulos i ett franskt 1800-talskök på den franska landsbygden . Med blicken riktad mot mitt askgrå ansikte dog jag. Gång på annan.

Så…vill du bo m. Mej i S-holm? Eller hyra ut din lägenhet till mig? Då e jag rätt person för dig! Maila lundqvistmoa@gmail.com.

Till er som inte bor i Öresundsområdet kan jag förklara att man aldrig får blåsa fram över bron i valfri hastighet. Det är alltid begränsad hastighet.