Det här skulle ju egentligen bli en liten film. Men jag orkar ärligt talat inte klippa mer film än jag redan gör. Varför klipper jag så mycket film? Det har aldrig varit mitt yrke tidigare.
Men hur går det då till att spela in ett avsnitt av Kringlans semester?
Vanligtvis cyklar jag bort till en källarlokalen Bagis, som jag tillfälligt delar med Ola Norén. Sen lägger jag mig en stund på soffan och tänker. Sen reser jag mig upp och spelar in ett avsnitt. Men ibland känns det roligt att göra mer genomarbetade saker. Som igår, när jag insåg att jag var tvungen att basera ett avsnitt på Bertholt Brechts diktning. Det är antagligen inte särskilt intressant, men den som vill veta hur en vanligt dag på Kringlans semester-redaktionen ser ut, läser vidare (och nu är ni varnade, det är antagligen inte särskilt roligt eller spännande).
7 juli 2010, Malmö
Jag vaknar ensam i min nya lägenhet. Känner mig bakfull, blev lite full när Sanne och Marco var över på middag. Bestämmer mig för att vänta till eftermiddagen med inspelningarna. Lägger mig i soffan och funderar på vad avsnitten ska handla om. Jag ligger efter, måste helst göra tre avsnitt. Somnar i soffan. Vaknar. Cyklar till Fritte och lånar hans slagborr. Skruvar upp en hylla. Den rasar ner. Ringer Joel. Bjuder hem honom på middag, mot att han skruvar upp mina hyllor.
Äter en smörgås. Funderar på vad jag ska laga till Joel. Bestämmer mig för att laga polenta. Med gräslök. Till det en sås av valnötter, blött bröd och vitlök. Ja. Absolut. Diskar en kastrull. Ser att jag har sex missade samtal. Alla är från min mäklare. Hon undrar var jag är. Varför jag inte sitter på hennes kontor och skriver på dom sista avgörande avtalen. Jag ringer henne och får 10 minuter på mig att komma dit. Polentan får jag koka senare.
Träffar mäklaren. Skriver under kontrakten. Kommer att tänka på en diktrad jag läste för många år sen. Repeterar den i huvudet. Inser att det måste vara Brecht som skrivit det. Jag tänker på när jag satt på mitt lilla rum för många år sen. Läste poesi, åt jordnötter och spelade upp gamla stormatcher på mitt schackbräde. En gång reste jag mig från skrivbordet, klöv rummet och slog sönder min spegel med ett järnrör. Klimpen bodde på andra sidan väggen. Han vaknade och sprang in till mig. När han öppnade dörren stod jag i ett hav av spegelskärvor och kunde inte förklara mig.
Nu minns jag precis hur jag läste. Jag inser att jag måste bygga ett avsnitt av Kringlans semester, på just dessa rader. Jag råkar veta att dom varit viktiga för Günter Wallraff. Nu kan jag inte komma ihåg dom. Jag vet att jag har dom uppskrivna på ett papper hemma, men allt ligger nedpackat. Jag gjorde till och med en teckning. Det handlade om Ett samtal om träden. Kan dikten ha hetat så? Möjligt.
Jag cyklar till biblioteket. Letar upp en omfångsrik Brecht-samling. Bläddrar igenom den. Dikten kan inte ha hetat Ett samtal om träden. Skummar igenom alla dikterna. Två gånger. Den finns inte där. Tiden går. Jag sitter på golvet. Fastnar i Tankar om landsflyktens varaktighet. Den minns jag inte alls. Jag borde gjort det. En dikt som öppnar med raden Slå ingen spik i väggen, släng rocken på stolen!, ska man komma ihåg. Den består av två delar. En full av löften, som måste grusas. Slutet, med vattenkannan och kastanjeträdet, får mig att hasa ner ytterligare på golvet.
Men jag hittar inte Ett samtal om träden. Kan jag ha drömt allt? Inte omöjligt. Men jag vet att det finns en teckning någonstans. Jag vet att Günter Wallraff läst den. När han tog sig in i Springer-koncernen, när han blottlade alla lögner och vulgariteter, så gick han hem och läste Brecht om kvällarna. Jag bläddrar igenom alla samlingar jag kan hitta. Ingenting. Jag tar med mig den största, tänker låna hem den.
Två timmar har gått nu. Joel kommer om en timma. Fortfarande inga avsnitt inspelade. Polentan är inte kokt. Vinet står kvar på systemet. Jag slår upp boken en sista gång. Där är den. Den heter inte alls Ett samtal om träden. Den heter Till dem som föds sedan. Jag läser. Nu minns jag allt. Kan detta bli ett barnprogram? Tveksamt. Jodå. Jag har redan lagt för många timmar för att vända om. Hinner jag spela in avsnittet? Nej. Måste koka polenta.
Åker hem. Kokar polenta. Ringer Joel och skjuter upp middagen en timma. Åker till systemet medan polentan stelnar. Handlar portugisiskt vin. Det gillar Joel. Sen tillbaks. Möter Joel vid grinden. Jag är sen. Vi dricker en Gin & Tonic. Joel mumlar något om hyllor och gipsväggar och speciella skruvar som jag inte har.
Jag lagar mat. Joel skruvar upp en hylla. Tröttnar. Säger att han kommer tillbaks på söndag och gör resten. Vi äter. Det är mycket gott. Jag har ätit polenta hela veckan. Jonatan kommer förbi. Vi tittar på fotbollen. Klimpen kommer i halvtid. Han har sett alla matcher utom två. Tycker att andra halvleken är den bästa han sett. Vi dricker mer. Jag blir full. Joel plockar fram gitarren och spelar en vals som jag skrev förra sommaren. Jag spelar en annan vals jag skrivit. Älskar valser. Älskar att skriva i valstakt. Borde jag tonsätta Brecht? I valstakt. När ska jag hinna?
Vi går ut. Jag känner inget särskilt. Cyklar hem. Somnar på soffan. Idag börjar inspelningarna.
Åh detta barn är hur mästerverk kommer till.
Väldigt händelserikt liv du har, jämfört med mitt där det är i princip Sova>äta>stirra på datorskärmen>stirra i taket>äta>sova eventuellt lite toabesök och något mål extra om magen känner för det.
Förövrigt jag är så dåligt insatt i poesi, borde råda bot på detta tror jag, har du lite lästips?
Varför inte Brecht. Det finns en bra samling som heter Jag behöver ingen gravsten.
Ja, läs för allt i världen Brecht. Under min gymnasieintellektuella period (som av någon anledning inföll under högstadiet) så var Brecht en stor anledning till att jag blev kommunist (fast en ännu större anledning var nog egentligen att jag läste så mycket Bamse när jag var liten).
Jag skulle nog mer vilja påstå att bamse är anarkist istället för kommunist…
//trogen Bamse-prenumeratör
”Genom åren har Bamsetidningen flera gånger uppvisat socialistiska drag. Därför har Bamse flera gånger ”anklagats” för att ha varit kommunist. En av de mer uppseendeväckande gångerna var 1995 då MUF protesterade mot att Carl Bildt bar en slips med Bamse på. När detta var aktuellt fick Bamses skapare, Rune Andréasson, självklart frågan om Bamse verkligen kunde sägas tillhöra något parti. ‘Rune svarade då att Bamse inte direkt är kommunist, utan bara snäll.’”
http://members.fortunecity.com/biata/specarb.html
”I Beijing finns världen största torg [...] Den himmelska fridens torg. Där samlades den 1 oktober 1949 miljoner människor för att höra Mao Zedong utropa Folkrepubliken Kina. Landet var befriat från de krigsherrar, affärsmän och utlänningar som tidigare styrde. Före denna befrielse svalt vissa år många miljoner människor ihjäl. Efter 1949 har man delat på maten mer rättvist och ingen svälter. Det är en av 1900-talets viktigaste händelser – var fjärde människa på jorden är ju kines.”
Ur nr 4-83, Bamses skola om Kina.
Så Bamse är nog bara snäll. Men att som barn läsa Bamse och Sven Wersntröm lade ändå grunden för min politiska uppfattning.
Anarkist? Med den goda relationen till polisväsendet? Det har jag svårt att tro.
Kringlan! Fan vad fint skrivet. Jag blev helt medsvept. Kram!
Tack!
Och kram tillbaks, såklart.
[...] Nu har det blivit dags för avsnittet, vars inspelning ni kan läsa om här! [...]
Fantastiskt. Mitt förslag är att du ser allt det andra som händer i ditt liv (eller som du bara hittar på händer, spelar ingen roll för mig, jag lever gärna i din dröm), och fortsätt skriva dagbok av denna stil, så är det en mycket bra roman på gång. Hotet och mörkret och det där, jag vill veta mer men också inte. Hur ska det gå. Frågorna är många. Och hur går det med avsnittet. Frågor, frågor. Hatten av!
Tack så mycket. jag tror dock att vi ska hålla min dagbok en bit ifrån den här sajten. Detta var ett litet smakprov. Kul att du uppskattade det.
ja, håll den borta från alla sajter, din dagbok passar bäst på tryckt papper mellan pärmar. sajter är på tok för vidlyftiga. tills dess väntar jag med spänning.
Kringlan, jag älskar de här texterna. Jag minns det om då du pratade i telefon med din far om någon författare. Eller hur det nu var. Det är magi och helt fantastiskt. Det är jobbigt att du är rolig också så att du inte bara kan blogga sånthär!
En dag ska jag skärpa till mig. Men om jag ska köpa min dagliga vegetariska pölsa får jag fortsätta skriva könsvitsar ett tag till.
Tack förresten, det var hemskt snällt sagt av dig.