Rikets sal

Många undrar – Vad gör Kringlan en helt vanlig långfredag. Kom och sätt er i mitt knä, så ska jag berätta: Ingenting anmärkningsvärt.

Jag vaknade tidigt. Det gör jag alltid. Jag har två sorters sömnbesvär, som skulle behöva två helt olika sömnmedel (men jag nöjer mig på att gnaga på de rötter min lokala naprapat tipsar mig om). Dels har jag svårt att somna, dels kan jag inte somna om efter att jag vaknat.

Nu vaknade jag alltså tidigt. Jag låg i sängen om tänkte på alla mina misslyckanden. Det brukade jag alltid göra förr, när jag cyklade till jobbet. Då brukade jag stanna cykeln, kliva av och gråta en skvätt. Ofta gjorde jag det någonstans på de öppna fälten vid Hyllie. Jag stod där och tittade på utgrävningarna. Runt omkring mig plöjde dom upp åkrarna och hoppades på att inte hitta några stenåldersfynd. För i så fall skulle det inte gå att exploatera marken. Dom grävde och jag grät. Sen hoppade jag upp på cykeln och skyndade mig till jobbet.

Idag har jag en mer avslappnad inställning till mina misslyckanden. Jag låg i sängen och tänkte på mina kollegieblock med anteckningar om Gustav IV Adolfs resor i Europa, jag tänkte på dom murkna böckerna som bibliotekarien släpade upp från källarmagasinet. Varför tappade jag allt intresse? Under några veckor trodde jag att jag var något stort på spåren. Jag tyckte att alla fokuserade på Gustav IV Adolfs misslyckade regeringstid, eller på hans tragiska sista år i Schweiz. Själv skulle jag slå alla med häpnad genom att skriva om alla hans märkliga turer i Europa.

Sen måste jag ha tröttnat. Det jag minns starkast idag, är bilden av hans enkla värdshusrum, som dom städade ut efter hans död. Jag tänker på porträttet av hans son Gustav som hängde på väggen.

Jag pratar med min pappa. Jag har massa frågor om hans arbete. Han har ägnat sitt yrkesliv åt att göra psykologiska tester på barn. Jag frågar och frågar om hur han ser på intelligens. Han säger att han inte vill använda ett begrepp som intelligens. Det är missvisande. Kanske till och med felaktigt.

Nu är jag uppe. Jag läser ett brev som min morbror skrivit. Det handlar om Åke Hodell. Dom träffades i Lund. Nu skriver han om hur Åke Hodell brukade klä sig, han skriver ner det han minns av Åke Hodells dikter Igevär och General Bussig. Dom är långa och repetitiva. Min morbror har kortat ner dom, skriver att dom fortsätter på samma sätt över flera sidor.

Vi pratar på telefon. Han har skickat två böcker till mig. En biografi över Åke Hodell och en liten skrift om en resa som Åke Hodell gjorde till Rom, tillsammans med Gunnar Ekelöf. Vi pratar lite om Gunnar Ekelöf. Båda är överens om vilken fin poet han var. Ekelöf och Hodell lärde känna varandra när Hodell låg inlagt på Lunds lasarett (senare universitetssjukhus), efter att ha kraschat med sitt plan. Flygkraschen återkommer i hela Hodells konstnärskap.

Allt det här berättar min morbror för mig. Sen berättar han att Ekelöf ofta åkte in till stadshotellet i Trosa och åt och drack. Jobbade Åke Hodells mamma där? Jag minns inte riktigt vad vi kom fram till. Någonstans binds alltid trådarna samman. Kanske var det på stadshotellet i Trosa.

Vi lägger på. Jag tar upp en bok och läser om Wallace paradox. Människorna som levde för 40 000 år sen hade lika stora hjärnor som 1800-talets främsta matematiker och filosofer. Wallace kunde inte förstå det. Jag tänker på Wallace. Han låg febrig i malaria när han fick sin idé om det naturliga urvalet. Som han skrev och berättade för Darwin om.

Först då gick Darwin och publicerade sitt manus. Om arternas uppkomst, 1250 exemplar som genast sålde slut. Wallace begravde sig i sin egen paradox. Han kom fram till att allt utvecklats genom naturlig selektion. Allt utom den mänskliga hjärnan. Den skapade gud.

Gud, ja. Långfredag. En liten del av mig tycker det är något högtidligt med långfredagen. Tanken på att det en gång var en dag då alla hade gemensam sorg. Det är något fint med det. Min mamma säger att man inte ska sy på långfredagen, för det är som att sticka nålar i Jesus hjärta.

Hon skämtar när hon säger det. Men sen berättar hon om hur rädd det gjorde henne som barn. För dom som sa det till henne skojade inte. Själv skojar jag nästan om allt. Förutom nu. Den som räknar noga kommer hitta exakt noll skämt i den här texten.

Så har långfredagens förmiddag gått.