Rikets sal

(Leptotyphlops cordata)

Som biologist är det svårt att ens vända sig om utan att tänka på lindormen. Inget nu levande djur är så fascinerande tråkigt. Inte ens de kvalster som ligger och trycker under pocketböckerna i sommarstugan är så bedövande tråkiga och intetsägande. Faktum är att om man skulle sätta en bild efter ordet ”trist” i en ordbok så skulle det förmodligen vara en bild på en lindorm, eller Johannes Brost.

Att lindormen är så tråkig gör den naturligtvis väldigt intressant. Inget eggar en vetenskapsman (eller kvinna… nä, bara man) så som det ofattbart torra. Därför är lindormen minutiöst granskad och studerad och det är väldigt få aspekter av lindormens liv som inte är kontrollerat, mätt och nedskrivet.

En lindorm lägger i genomsnitt tre ägg om året. Efter tre månader kläcks äggen och en liten lindorm föds. Efter tre år är lindormen könsmogen och ytterligare sju till åtta år senare dör den. Under tiden hinner den ligga nästan helt stilla och andas.

Att ett djur av lindormens storlek kan leva på näring den tar upp ur jorden är det enda konstiga med djuret, allt annat är ganska självklart. Till och med deras genpool är grund, så grund att det inte tog mer än en eftermiddag för en bakfull student att kartlägga den (att jämföra med bananflugans DNA som tog nästan 10 år och flera briljanta forskare). Att dess DNA är så enkelt förstår man när man inser att de i stort sett uteslutande parar sig med sina syskon.

Om man trampar på en lindorm ger den ifrån sig ett läte som påminner om det läte en igelkott gör när man trampar på den. Men i övrigt är den tyst.

99% av en lindorms liv spenderas helt stilla. Det är bara när de parar sig och när de kläcks som de rör sig frivilligt, men de är absolut inte orörliga. Deras sätt att förflytta sig är nästan unikt. De biter sig i stjärten och rullar fram som ett hjul (det andra djuret som gör detta är den tecknade masken, sällsynt men inte heller den ett speciellt intressant djur). 

Förr trodde man att det betydde tur att röra vid en lindorm, men nuförtiden har man insett att ”tur” bara stod för att man blev lite hög av det sekret som täcker ormen. Inte heller detta sekret är speciellt intressant, man får ungfär samma kick som man får av snus, dvs man spyr. Konstigt nog tror man dock fortfarande att det betyder tur att döda en lindorm. Nånting om att lathet är en synd, är min teori.

Lindormen är mellan en och enochenhalv meter lång och täckt av gräsliknande hår. Den varierar i färgen mellan kastanjebrun och barnbajsgrön. 

Lindormen är ganska vanlig i hela norra Europa men eftersom den är så ohyggligt inaktiv så ser man dom nästan bara när man antingen kör över dom med gräsklipparen eller när man dödar dom på andra sätt.

Nils Lind
”biologist”

Kul fakta:
Lindormen nämns i text första gången av en jakobinermunk på 1200talet. Han anser att man kan använda dem till att täta springor i dörrar och fönster. Man tror dock att han egentligen pratar om fogskum, ett byggnadsmaterial, mest eftersom lindormens isolerande egenskaper är minst sagt begränsade, speciellt efter döden.