Rikets sal

Nu är det drygt ett år sedan som jag flyttade ner till Malmö och träffade mina kära kollegor Valdemar och Jesper för första gången. Exakt för ett år sedan så var vi mitt i produktionen av ”Grillad”, jag delade lägenhet med Richard och hans hund Emil och hängde på Tempo.
Som jag minns det så var det också då som vårsolens strålar värmde för första gången på evigheter och dofter av grus och damm blandades med den ruttna frukten som såldes på torget och de osedvanligt starka ångorna från Möllans ost. Det var en bra period. Jag älskade det, men kände även en sorg över att jag inte var så långt ifrån att behöva lämna en stad som precis börjat vakna från den vindpinande skånska vinterkylan som jag aldrig känt tidigare. Malmö var kallt den där dagen i början av januari när jag stod ensam i dimman på perrongen och nästan tårögd undrade jag vad fan jag gjorde där. Vad i helvete jag gett mig in på. Vad jag hade där att göra.
Den kvällen klev jag in i en taxi som det stod Lund på och bad mannen bakom ratten att köra mig till adressen som jag kladdat ner på den skrynkliga lappen jag hade i min ficka. Han frågade mig om det låg i Malmö och jag svarade att jag trodde det. Det kändes som en evighet innan vi var framme. Han vände sig om och frågade om vi var vid rätt adress. Jag svarade att jag trodde det. Det var mörkt och jag var inte säker, men jag ville heller inte framstå som dum och lättlurad så jag svarade att det var rätt. Han tittade på mig och sa, ”det blir 267 kronor”, jag var där, jag var äntligen framme vid Möllan och när jag gick in porten så var det ändå med en värme jag tänkte på att jag precis hade blivit blåst och rövknullad av en man som precis som jag inte heller var från Malmö. Jag kände att min nya stad inte skiljde sig så hemskt mycket från min gamla och att man precis som hemma i Stockholm utan problem kunde bli uppviglad av en taxichaufför när man minst anade det. Jag förstod då att Malmö var en stad jag skulle komma att trivas i. En stad som jag skulle kunna ragla hem på fyllan i utan att vara rädd för någonting och som vi raglade på Malmös gator och torg utan att en enda gång råka ut för något av ondo.

Vid två tillfällen såg jag poliser i Malmö. Den ena gången när Valle skulle visa mig var man köpte svartsprit av tandlösa tanter från Polen och den andra gången när polisen stoppade en man som cyklade på trottoaren utanför Tempo. Annars inte en enda på nästan fyra månader. Jag såg Jakob Hellman vid fler tillfällen. Tre gånger på Tempo.

Jag saknar alla där nere. Jag saknar Fabian och Buffy som jobbar på Tempo. Jag saknar Mohamed min frisör på Magic fingers. Herregud vad jag saknar Sofia. Sofia som nu har blivit mamma. Vad fan är grejen med det Sofia? När hann du med att bli mamma? Johannes det var längesedan. Jisses jag saknar dig. Du hindrade mig från att stjäla tavlor hemma hos Richard och det är jag glad att du gjorde. Jesper och Valle. Magiska figurer båda två. Valle har jag här i Stockholm nu, men Knull-Jeppe är jag ju allt sugen på att träffa igen. Fritte, Texas, Eric, Dan, Pär. Ja det är en jävla lista med härlighetens alla människor som jag saknar och nu kommer jag ner.
Vi har tydligen en bok att skriva, så Valle och jag bestämde igår på en Kubansk bar att jag kommer ner till Malmö någon helg typ nästa.

Går det bra med er andra? Serverar dom fortfarande ESG på Tempo?