Efter min vitkålsmiddag igår (quite fancy, I know) så ägnade jag en stund åt teven och dom två filmer som fanns däri. Alltså dom två filmer som alltid, alltid, ALLTID går tv. Varje dag, alla år, på en tv-redaktion nånstans i världen, tänker en chef: Stoppa pressarna, ikväll ska vi ha det lite gött. Ikväll ska vi få skratta gott åt hur härligt fåniga kvinnor är, vi visa What women want. Alternativt: Ikväll ska vi titta på Jennifer Lopez babyhår, vi ska sända Maid in Manhattan.
Jag har aldrig sett dom här två filmerna i sin helhet. Jag har däremot sett fragment av dom här trams-rom-rullarna kanske fyrahundra gånger. För dom går ju varje dag. Säg den tid vi inte behövde se dom här på en tv-kanal. Ja, okej, tiden från 1999 och bakåt. Men nu får det vara bra. Nu har vi sett Mel Gibson få en uppenbarelse om att kvinnor kanske inte är så pjåkiga ändå, nu har vi hört en empowering ”tjej”-låt när Jennifer Lopez ska ta på sig en axelbandslös klänning för första gången. Nu räcker det. Nästa gång kan ni väl visa Runaway Bride?
/Josefinito
Glöm inte ”Gifta på låtsats.” Gérard Depardieu i all ära, men inte vill man se helvetet varje dag.
Maid in Manhattan blir mycket roligare om man tänker på att mannen (Ralph Fiennes) spelar Voldemort.
Ja, eller också han i Hannibal – Röd drake.
Eller Göth i Schindler’s List.