Rikets sal

Det är alltså på det viset som Kringlan skriver. Vi ska tydligen nu sätta ihop en teaterföreställning. Det räckte inte med boken som vi för den delen inte ens har börjat skriva på. Det räckte inte, så vi ska nu även börja skriva på en pjäs. Hur det ska gå till eller när det ska hinnas med vet jag inte. Jag förlita mig helt och hållet på de andra i gruppen här, då jag varken skrivit en bok eller en pjäs förr. Sen är det ju spännande och kittlande då jag heller inte har någon aning om vad jag ska ha eller få för roll i pjässkapandet. Förväntas jag att vara med på scenen tro? Ska jag regisera? Vad har de andra tänkt sig och hur kommer det att sluta? När ska pjäsen/föreställningen vara klar och kommer verkligen folk att betala för att se mig utklädd till en klase druvor? Spännande och kittlande om vartannat just nu.
Kommer boken föresten att släppas som talbok? Det vore något! ”Mamma, jag har varit med och spelat in en talbok”.

Våren är här. Den vill i alla fall ge sken av att den här. Den vill att vi ska hänga upp våra vargpälsar på vinden och boka in oss för fettsugning. Jag har varit med förr, så jag är fullt medveten om att våren är en opålitlig rackare som när man minst anar det, hugger en med vinterdolken i ryggen på en så fort man vänder sden sidan till. Det här är inte vår Våren! Det här är bara ditt sluga och vidriga sätt att lura in oss i tron att vi inte bara går mot ljusare tider, utan att vi redan är där.

Nedanför där jag sitter har det öppnat en uteservering. Det är den 10 mars 2010 och någon har maxat sin restaurang genom att släpa ut ett par halvruttna pinnstolar och sen skrivit ”Ta en kaffe i solen hos oss!” på en griffeltavla. Jag gillar det. Jag gillar tanken på att någon sitter där i sin finaste vårskrud och inte ont anande – PANG! Får en istapp i huvudet. PANG, våren är här! Grattis ditt jävla miffo!

Nästa helg fungerar tydligen för Kringlan. Bra. Jag börjar alltså närma mig att ännu en gång sätta mig på ett tåg som tar mig till Malmö. Vi ska ha ett seriöst möte i en lokal och det är väl på alla sätt enklare att jag åker ner till dom än att dom kommer upp till mig. Rikets sal ska ha sitt första möte med alla inblandade. Borde ta med mig ett kamerateam precis som Sean Penn gör när han ska handla mjöl.
Undra om dom kommer ihåg mig på Tempo? Undra om jag betalade min sista nota när jag var där 3 april 2009? Troligtvis inte, men det är nog ok. Jag hoppas det.

Hm! Ska jag stå scen igen? Jag har inte stått på en teaterscen sedan Norrköping fyllde 600 år och jag var med i någon form av jubileumsföreställning som satts ihop för att fira staden. Det var stort och jag var liten. Jag fick ledigt från skolan för att gå på repetitioner och det var gott nog för mig. Jag gjorde precis vad som helst för att slippa sätta min fot i skolan. Jag gick till och med så långt så att jag anmälde mig till att vara med i teaterföreställning som sattes upp för att hylla en fattig arbetarstad, som efter 600 år precis sadlat om och istället blivit Sveriges största inkörsport för polsk fultjack. Vi drog in mer amfetamin till Sverigen än alla andra städer tillsammans och det föranledde att någon rödlätt och fetlagd kommunalgubbe i illasittande kostym från Ellos tyckte att det tamejfan borde sättas upp en pjäs för att hylla det hela. Jag var självklart först på plats för att plita ditt mitt namn på listan som uppmanade stadens arbetarslödder att lägga all sin fritid och för den delen arbetstid, på att repetera och läsa manus istället för att sköta sina liv.
Det gick rykten om att till och med kungen skulle komma till vår stad för att klippa ett band och önska 600-åringen grattis, men minns inte om han någonsin dök upp. Jag minns bara att jag under en hel termin genom min enorma slughet, mer eller mindre slapp att infinna mig i skolan och istället fick umgås med medelålders män i smink.
Året var 1984. Jag var 12 år och missade hela mitt sommarlov det året för att vi var tvungna att hylla våran stad genom att varje dag stå på en scen inför 1000 förväntansfulla pensionärer.

Samma år bakades även världens längsta rulltårta i Norrköping. Den smakade papper.