Jag gick till gymmet, men gymmet var stängt. Det lös där inne och jag kunde höra genom rutan att någon stånkade och flåsade. Så jag drog lite i dörren igen, men gav upp ganska så snabbt. Självklart tog jag nederlaget personligt, då jag är mycket ängslig av mig. Mitt gym har gjort slut med mig utan att förklara varför. Det var som när min flickvän gjorde slut med mig genom att ta bort mig på Facebook. Jag ringde henne och frågade varför hon tagit bort mig och hon svarade att det var slut. Jag undrade varför hon inget sagt något till mig och hon påpekade hur dum i huvudet jag var som inte förstod – tar någon bort dig på Facebook, är det slut!
Mitt gym och jag har aldrig varit vänner på Facebook, men det är tydligen slut ändå.
Jag frågade min flickvän om det fanns någon chans till ”make up-sex”, men inte alls, då vi tydligen inte hade bråkat. Jag frågade då om det var ok att jag tänkte på henne när jag onanerade, men det skulle tydligen göra hennes nya kille förbannad.
Jag ringde mitt gym nu och berättade på deras telefonsvarare att jag onanerar och tänker på dom. Det kanske var dumt, men det kändes ärligast så. Det är ett sätt att gå vidare. Det är ett sätt att minnas alla fina stunder. Det är inte fult. Jag hade bara varit medlem i tre dagar och nu sitter dumpad här och gråtrunkar i min ensamhet.
P.s. Mamma, om du läser det här. Du behöver inte komma över. Jag klarar mig. D.s.
/Talib
Tyvärr finns det en hel uppsjö av dolda signaler att utläsa på den kära ansiktsboken. Jag har en vän *hosthost* som definierar sig själv genom antalet ”gillar” han får på sina inlägg, ni vet som man definierar sig själv i mötet med andra… Sjukt facebook, sjukt!
Var inte deppig Johnatan, du får bli tillsammans med mig istället.
Jag har dessutom en fantastiskt vana att alltid vilja ha rätt.
Då får man räkna med bråk.
I. Wik.
Jag heter inte Johnatan, men jag blir gärna tillsammans med dig.
Jag reviderar till Jonatan.
Fast annars är jag nöjd med cualquiera.
Så jag ska genast byta relationsstatus.