Rikets sal

Jag ska skriva om kvällen jag var med i en Roy Anderssonfilm. Innan vi börjar ska ni sätta på låten nedan, ni måste komma in i stämningen. Jag måste förspela er lite, för här kommer en sann berättelse om min fredagskväll (sanning med modifikation) Och det kommer att vara en text. Bokstäver och ord. Ord på rad! Flera ord på rad!

Fredag. Torkar svetten ur pannan. Sju timmars jobb utan paus, inga värre missöden har kommit min väg, men benen, benen håller på att brista. Ser mig i spegeln. Leendet som suttit som klistrat rinner nu av mig som vatten. En hårtest faller ner i ansiktet, vem är jag? Fröken. Gumman. Miss. Alla dessa namn. Inget av dem är riktigt jag. Jag grabbar tag i min resväska och springer mot hamnen. Jag, tillsammans med varierande konstellationer av familjer går på båten, jag med sänkt huvud, de med sina höjda mot skyn. Jag undrar var de ska, kanske till ica. Kanske till Stan.

Färjan glider majestätiskt över havet och barnen skrattar. Sommarkväll i Skärgården och allt skimrar av solens sista kvällströtta strålar. Efter två timmar på resande fot är jag inne i Göteborg. Jag handlar på hemköp, och börjar gå uppför berget. Masthuggsberget. Jag går vilse. Min desillusionerade hjärna kan inte skilja på område och område. Jag går uppför trappor. Fler trappor. Trappor. Överallt. En katt börjar gå efter mig. Jag klappar katten. Den låter underligt, det är nog parningstider. Jag äcklas av katten och fortsätter att gå uppför trappor. Katten äcklas inte av mig och fortsätter förfölja mig. Allt känns som en dröm. Någonstans spelas klassisk musik. En ung man med acne ler mot mig.

Efter en timme hittar jag hemmet där jag ska spendera min helg.  Trycker in nyckeln i låset. Vrider…inte om. För det är fel nyckel. Jag faller ihop i en hög på golvet och försöker andas lugnt.  Jag ringer en taxi. Jag får vänta. En låt spelas ”du är det finaste jag vet, du är det vackraste i världen”. Jag gråter. Jag åker taxi och snorar. Taxichauffören frågar var jag ska. Vart du vill, så fort du kan. Han vet inte var det ligger, och jag säger att jag ska till min syster.  Han frågar om det ligger vid en polisstation. Jag säger nej, jag säger att det är ett hem. Senare frågar taxichauffören om det är ett ålderdomshem. Jag svarar nej. Taxichauffören frågar ”är det där rätt hus?” vid varje gult hus. Jag svarar nej tre gånger innan jag säger ja och går av på en främmande plats. 106 kronor. Bra jobbat.

Det är dimma. En man står i sin trädgård i shorts och bar överkropp. Han äter chips. Vi stirrar på varandra länge. Jag inser att jag nog går på hans bakgård. Skaffa staket. Jävla nybörjare.

Jag kommer fram till en gravplats för ”havets män”. Jag står och tittar. Vad många som dog på havet, tänker jag. Jag är  förvirrad. Jag vänder om igen. Taxibilen jag åkte med står fortfarande kvar. Jag gömmer mig bakom en buske. Taxin åker iväg.

Jag går planlöst runt. Jag ler

Tl;dr,

/Mamma