Rikets sal

Först – jag är lite dragen, så jag kommer kanske inte skriva alla bokstäver i samma ordning som ni lärde er i skolan.

Jag har varit ute och ätit med min föräldrar. Det var toppen, men jag var lite trött. Tänkte på dom jag lovat ringa och kanske gå ut med. Det var lugnt, ingen svarade. Speciellt inte Jossan. Men hon kan ha bytt nummer. Jag vet inte rikigt, när hon ringer mig brukar hon låta SR betala samtalen (obs! inget fiffel, det ÄR i regel jobbrealterat).

Men när jag lånade pappas dator på hotellet, såg jag att Talib gjort ett inlägg. Det gjorde mig glad. Jag trodde att det fanns en liten risk att vi förlorat honom. En liten. Stockholm är så stort och Talib är bara en. Han har så mycket att stå i.

Jag tänkte på det tidigare idag. Vi känner ju inte varandra, jag och Talib. Jag arbetade ett par veckor i samma produktion som han, Jeppe och Valle gjorde. Jag hörde lite historier om Talib. Han verkade festlig.

Så träffades vi till slut. På nån slags after work. Jag var trött, tänkte inte så mycket på Talib. Men han hängde med på mellanfest. Blev full och Fritte skällde ut honom (nu låter det som Fritte är lite tråkig, men han gjorde nog en ganska bra insats, minns att Talib blev lite jobbig – eller rättare sagt, han hade nog missuppfattat vad det var för slags fest vi var på).

Jag tänkte inte så mycket mer på det. Verkligen inte. Jag har full – och jag menar verkligen FULL – förståelse för att saker ibland blir knasiga när man dricker (fast det är ett hundratal andra historier).

Men Talib var alltid så ångerfull efter det. De få gånger vi träffades efter festen, var det som att han alltid ville be om ursäkt. Jag upplevde honom som lite nedtonad. Jag tyckte det var tråkigt att det blev så innan vi hann bli vänner. Nån gång tänkte jag att jag skulle förekomma honom, springa fram och skrika att allt var ok. Mer än ok. Att jag tyckte han verkade kul. Att jag också ville bli hans vän.

För jag tyckte det verkade roligt att hänga med Talib. Han och Valle gick och såg Håkan Hellström på konsterhuset. Sen ringde Valle upp mig och höll telefonen i luften så jag också skulle få höra. Och jag hörde deras hesa röster som sjöng med.

Men det hade såklart blivit lite cp om jag sprungit fram och gapat om att Talib var en skön lirare. Det visste jag ju inte ens om han var.

Men nu är han alltså tillbaks. Jag är glad. Vi ska skriva en bok ihop. Jag är full och sjuk. Kan lätta på slipsknuten. Ingen saknar mig ikväll. Jag går och lägger mig. Imorgon ska jag läsa vad Talib hunnit knåpa ihop medan jag sovit. Det är toppen.