Rikets sal

Det här är en grej som jag faktiskt inte ett jävla minne av att ha skrivit. Men med tanke på hur slarvigt och felstavat det var så måste det skett under nån form av rus. Grejen är att jag tycker det är ganska kul. Läs en och en halv A4:a absurdism om ni pallar och säg om ni tycker det håller för en långnovell. Isåfall hamnar den i boken, annars på samhällets skräphög – your choise!



Vid den tiden bodde vi i en trädkoja. Det hade aldrig slagit mej att dom flesta inte bodde i trädkojor. Aldrig hade jag hört nåt om det i skolan och aldrig hade jag tänkt på det när dom andra kompisarna berättade om sina hem. Dels såklart för att jag aldrig gått i skola och dels för att kompisarna aldrig berättade om sina hem. Men också för att jag aldrig haft några kompisar.

När jag var 14 flyttade vi hem från Afrika för att bosätta oss i trädkojan, men av nån anledning kom mitt födelsebevis bort i administationen och jag blev aldrig svensk medborgare. När vi skulle åka till St Petersburg för att hälsa på pappas släktingar ringde han massa samtal och en vecka senare kom ett pass från Trinidad och Tobago med min bild, mitt namn och mitt födelsenummer. Jag frågade en gång pappa varför det bev just från Trinidad och Tobago och han svarade med lite eftertanke att det var det enda landet vars namn betyder ”treenighet och tobak”.

-       Det blir fyrenighet, sa jag.

-       Det finns inte. Tyvärr.

-       Gud, Jesus, helige anden och tobak.

-       Det där får du aldrig prata med nån om. Då tror dina kompisar att du är galen,.

-       Jag har inga kompisar.

-       Ännu större anledning.

Han hade rätt såklart. Redan nästa dag gick jag förbi några pojkar som stod utanför en spelhall och puttade på varann utan anledning som vuxna tror att barn gör.

-       Hallå, sa jag.

-       Hallå.

-       Är ni svenskar?

-       Ja.

-       Jag är från Gud, Jesus, helige anden och tobak.

När jag kom till sans igen efter överfallet stirrade jag upp i taket på ett väldigt högt rum med vitmålade bräder. Mitt huvud värkte och jag var varm i skrevet som om jag kissat på mej. Det hade jag. En skäggig man i vit mantel baddade mej på pannan och frågade om jag var rädd. Jag kände efter en sekund och svarade.

-       Ja, lite.

-       Bra. Rädsla är kroppens mest rationella försvarsmekanism, sa han.

-       Var är jag?

-       I himlen.

-       I himlen! Fantastiskt, tänkte jag.

Då finns Gud i alla fall. Tobak finns ju det med, så om jag bara får ett bevis för Jesus och den helige anden så har jag ett hem. Ett hem som alla andra.

Han vände sej bort mot nån jag inte såg och jag kände att min nacke var stel, samt att mitt högra öga var grumligt.

-       Den var bra den, hörde du det syster Margot?

-       Vem är du, frågade jag.

-       Du har fått ett hårt slag i nacken och vi väntar på att dina föräldrar ska komma.

-       Var är jag då?

-       I St Mikaels kapell.

Jag låg på en ganska skön bädd och om nu mina föräldrar skulle komma så fanns det ju ingen direkt anledning att sticka därifrån.

IDÈER till fortsättningen:

Han upptäcker nåt i kyrkan. Sticker dit på kvällen.

Stjäl nåt.

Blir jagad av präster.

Träffar en tant. Blir kär i henne. Hon dör.

Han lägger ner pengarna på en stor grav.

Föräldrarna sticker till St Petersburg.

Han har ingen identitet. Kan inte bli spårad.

Pappa fifflare. Mamma mild. Har hemlig affär. Han upptäcker och måste hålla hemligt. Pappan säger sej veta om affären och anförtror åt honom på fyllan. Han tar vin och dricker sej full.

Cyklar.

Har en plan att tillverka en grej och åka därifrån.

Har inga kompisar, är ensam.

Kan inte sova. Träffar pappan på morgonen. Han har gjort choklad men säger inget.

Han är i ett vaccum där ingen kan nå honom.

Lätt övernaturligt. Cyklar runt och går ibland på en skola. Hänger på skolgården, är inte en del av skolan på riktigt. Skriver rim om lärarna på väggen till gympan.

Kollar på tanter som badar nakna.

Bygger en koja i ett träd.