Rikets sal

Hanumantemplet i Jaipur, Rajastan
Hanuman är precis som Jonas Wahlström hälften apa och hälften mänska. Enda skillnaden är att Hanuman också är en gud samt en reinkarnation av Rama. Jonas Wahlström i sin tur är ju bara en reinkarnation av Rena och Rolf (här haltar liknelserna, och referensen – det vet jag – men skämtet som sådant är utsökt).
I utkanten av den rosa staden Jaipur har människor byggt ett jättetempel till apgudens ära. Självklart är detta apornas helgedom, men mänskor är också välkomna. Trodde jag.
Det var nästan middag när jag kom dit. Solen var närgången som en oinbjuden farbror på barnkalas och jag svettades redan innan jag kommit fram till den stensatta trappa som ledde upp till templets port. Vid ingången stod ett par loja ungdomar och sålde torkade kikärter i dåligt förslutna plastpåsar. Ovanpå valvet till porten låg en stor skallig aphane och kollade så inget fuffens skedde utanför hans tempel. Jag köpte en påse kikärter sen ungdomarna upplyst mej om att det är mat till aporna. Fair enough tänkte jag, det kan väl ses som nån slags offergåva.
Templet var märkligt tomt på mänskor, men var såklart befolkat med en del apor. En man i beige pyjamas dök ändå upp från ingenstans och pekade på ett stenaltare och väste: ”Look, monkey sex!”. Det stämde. Jag kände en inre splittring. Skulle jag stanna kvar och bara glo som ett fån, eller skulle jag bevisa att jag kom från en finare familj än dom? Jag gjorde det rätta och halade upp kameran, brände av ett par snabba bilder och traskade tillbaka.
På väg ut kom jag på att jag glömt mata aporna med kikärter. I samma stund fick jag syn på världens gulligaste lilla apbebis som satt alldeles ensam och övergiven på en avsats. Jag pratade gulliga ord och närmade mej med utsträckt hand. Jag la några kikärter på stenavsatsen och backade för att ge den utrymme. Den plockade upp ärterna och åt dom glupskt. Stackarn var både övergiven och hungrig.
Jag började leka med tanken på att ta med den hem. Jag drog mej till minnes att nån smugglat in en apa innanför täckjackan. Han hade sövt ner den, satt på blöja och bundit den runt sin kropp. Så vandrade tankarna när jag försiktigt närmade mej ungen. Till slut var den så nära att den plockade en ärta ur min hand. Det var en stund av inre frid och vällycka. Jag stod i guden Hanumans gunst. Jag var ett med kosmos.

Då hörde jag ett illvrål strax bakom mitt vänstra öra som nästan orsakade en tesked löst i mina vinröda knytkalsonger av grovt vävd bomull. Tiondelen av en sekund senare vräktes jag åt sidan av den store skallige apan som legat på portvalvet. Med ena handen slet han kikärterna från mej, med den andra fångade han upp bebisen och innan jag insett hur lurad jag var satt dom på betryggande avstånd fyra meter upp i ett träd och skrattade. Hela familjen alltså. Säkert tio stycken var dom som hade inscensatt tricket. Jag insåg att dom gillrat en honungsfälla och jag gick rätt in i den som den stora idiot jag var.
Jag låtsades skratta för att få det att se ut som om vi hade haft kul tillsammans, men det var lönlöst. Mannen med beige pyjamas dök upp igen och stämde in i apornas hånande kör. Jag var tillintetgjord. Igen.

Valle – Aporna, 0 – 3.